Som sjuk men på bättringsvägen och förvisad till mitt rum då jag ses som paria av min familj har jag hängt lite på twitter. Twitter som inte är min grej riktigt. Jag har typ 47 följare, får sällan något gehör som är vänligt sinnat utan mest arga svar från rasister. Dessutom har jag alltid haft svårt för skrift i kort format. Kan skriva romanlånga brev men har svårt för vykort.
Hur som helst, hamnade i en tråd bland "feminister", sätter det inom citationstecken eftersom jag ofta får kritik för att inte vara detta medan jag självklart tycker att jag är det. Även om jag ibland ifrågasätter uttryckssätten och intoleransen.
Nå väl, den här tråden handlade om "hemmafruar" och
rätten att som kvinna välja sitt liv, välja att vara hemmafru och då är det lixom fine.
Jag har väldigt svårt att förstå. "Feministerna" påtalar ofta hur viktigt ditten å datten är.
Rätten att gå barbystad på badhus, rätten att klä pojkar i prinsessklänning när de ska på kalas, rätten att göra si eller så och att allt hänger samman. Att man inte kan påtala patriarkatets makt över kvinnor och inte samtidigt se till de små sakerna.
Men när det kommer till "hemmafruar" ja, då är det tydligen inte så jäkla noga längre. Inte när det är fritt valt.
Alltså, 50% lite drygt av alla äktenskap slutar med skilsmässa.
Fler samboförhållanden än så går åt skogen.
Flertalet av alla människor i Sverige som gifter sej eller slår ihop sina påsar, som väljer att skaffa barn tillsammans är förälskade och har som intention att detta ska vara livet ut.
Ändå blir det inte så för väldigt många.
Anledningen till att folk går isär är olika. Människor växer ifrån varann, utvecklas åt olika håll, vardagens alla krav gräver djupa hål i kärleken och respekten. Människor blir förälskade, vänstrar, träffar nya partners.
Självklart skall man gå in i en ny relation och framför allt in i ett föräldraskap med tron på att det ska vara för evigt, men det är naivt att inte förbereda sej för motsatsen.
En egen utbildning, ett eget yrke och en egen inkomst är den allra viktigaste jämställdhetsfrågan för människor som bildar bo.
Man kan inte tycka olika om det, det ÄR så.
Den som (oftast kvinnan) avstår eget yrke och egen lön blir automatiskt beroende av sin partner.
Beroende av hans pengar och hans välvilja. Beroende av att inte tröttna på förhållandet och att inte bli lämnad. Det kanske inte känns så medan förhållandet är bra men vänta till det börjar gnissla i maskineriet.
Den beroendeställning som uppstår är inte sund varken för individerna eller för kärleken.
Jag säger inte att jag tycker alla barn skall lämnas på förskola när de är ett år.
Jag tror det är bra för barn att få omges med människor som älskar dem på riktigt och få lulla runt i ett lugnare tempo när de är små.
Helst, för jämlikheten, barnen, föräldrarna, arbetsmarknaden, så borde föräldrarna dela på tiden hemma med små barn men om mamman nu väljer att avstå karriär några år... under småbarnstiden... så förstår jag det. Gjorde själv det valet.
Det valet och att välja att vara hemmafru är dock två olika ting.
När perspektivet flyttar från barnet till kvinnan. När det ses som ett livsval, ett förverkligande av sej själv, ett sätt att slippa springa i ekorrhjulet så blir det någonting annat.
Å aldrig hur fint det kan kännas att ta hand om hemmet, baka surdegsbröd, skriva viktiga blogginlägg medan cupcakesen står i ugnen så finns den där skeva maktfördelningen.
Någon annan som förfogar över pengarna och över hur din framtid skall levas.
Där det räcker att han förälskar sej i någon annan (efter att ni två bara orkat sura om vems tur det är att byta bajsblöja, handla mjölk och inte ha sex) så förflyttas snabbt hemmafrusidyllen till något helt annat.
Till att utan utbildning, utan arbetslivserfarenhet och med stora luckor i CV't försöka fixa ett jobb på en redan belastad arbetsmarknad, ta skeden i vacker hand och flytta till nån liten trång tvåa i ett oattraktivt bostadsområde.
Orättvist?! Ja, så in i helvete men så ser många kvinnors verklighet ut.
Jag glömmer aldrig när en pensionsrådgivare var och pratade med oss på jobbet.
Jag hade fram till dess struntat rätt kraftigt i pensionen. Kört huvudet i sanden och slängt de där orangea kuverten oöppnade.
Han berättade just om detta. Alla kvinnor som ringer honom efter att ha varit hemma under många år och möjliggjort mannens karriär och som sedan mitt i makens femtioårskris blivit lämnade eller blivit änkor och som nu satt där med noll och nada.
Det förstärkte känslan hos mej.
Känslan jag fick den där dagen som småbarnsmamma utan utbildning, jobb, körkort, barnomsorg när jag blev hånad till fulgråt på Arbetsförmedlingen och sedan sökte Komvux nästa dag.
Jag må vara less på ekorrhjulet, jag må vara sönderstressad emellanåt och jag kan kraftigt ifrågasätta systemet som gör att arbete är så jävla värdefullt och som på så många sätt värderar en människa men det är som det är och jag vill alltid veta att jag kan försörja mej själv!
Mina barn är fostrade med att mamma har en egen inkomst, en egen självständighet och klarar sej på egna ben.Det är fan så mycket viktigare än att jag får sprätta runt på badhuset utan överdel.
Sluta att romantisera hemmafrusrollen. Det är inte ett skit romantiskt att inte ha makten över sitt egna liv.
Å det är framför allt inte ett dugg feministiskt!
Puss/ Asta
