Trädgårdsnisse

 

Nä, jag är verkligen ingen trädgårdsnisse.
Jag är en asfaltsunge ut i fingerspetsarna.
Men egentligen tror jag att det handlar mer om att jag inte kan. Inte vet hur man gör. Å att allt är så hopplöst eftersatt.

Idag var vi i alla fall ute hela familjen.
Jag, maken, Mini, svärsonen och Gottfrid.
Maken röjde i carporten och förberedde för den stora mus saneringen.
Vi har nämligen gissningsvis 56437 stycken möss i vårt förråd.
Hela hösten å vintern har de bott där.
Levt på 30 kg säckar med hundmat och i övrigt gjort det som möss är bäst på.
Det vill säga, skitit och förökat sej.
Själv klippte jag lite på buskarna som är utmed altanen och som brett ut sej såpass att det knappt går att gå ut. Jag skrapade bort ogräs som växte utanför staketet och sopade upp löv i massor.
Jag plockade hundskit å bröt samtliga naglar.
Svärsonen tog sej oxå ann ogräs och fyllde i gropar som Gottfrid grävt upp.
Mini satt mest och var rädd för insekter.
Hon är en liten prinsessa den tösen, trots att hon är född på landet.

Jag skulle inte tro att någon kommer bli imponerad över min trädgård.
"Misskött och vildvuxen" är nog snarare begrepp som skulle flyga genom folks huvuden.
Men jämfört med innan blev det en enorm förändring på några timmars arbete.
Å så härligt att vara utomhus tillsammans i solen (även om vinden är kall) och göra saker å ting ihop.
Svärsonen är en rekordenlig pojk som fått uppfostran hemifrån att kunna jobba hårt när alla hjälps åt.

Egentligen tycker jag inte om perfekta trädgårdar. Lika lite som jag tycker om perfekta hem. Det får gärna se lite vildvuxet ut. Jag älskar min häck som aldrig är klippt och som räcker halvvägs till himmelen.
Det är insynsskyddat och jag kan spatsera runt här naken om jag vill utan att en käft ser det.
Det får gärna växa lite ogräs men inga jäkla rabatter.
Nej fullt med krukor istället där det kan blomma.
(Tre dagar tills jag glömmer att vattna.)
En trädgård är till för att njutas i.
Jag ser så många som inte gör annat än arbetar i sin.
Gräver å klipper å trimmar å krattar å rensar.
Jag vill grilla korv, spela kub, kasta boll med hunden, dricka vin och sola mej.
Det är varför jag bor i hus och inte i lägenhet.

Puss/ Asta 

Drömmen om ett kollektiv

Lady Dahmer skriver ett inlägg om talesättet "Det krävs en by att uppfostra en unge... men var fan är vår by", det handlar om den ensamhet som följer med dagens självständiga samhälle där barnvakt ett par timmar närmast blir en utopi.

Jag funderar som bekant en hel del :)
Ofta i tankegångar som det känns som jag är ganska ensam om.
Bland annat lockas jag av kollektivlivet. Av alternativa sätt att leva.
En familj behöver faktiskt inte bestå av mamma, pappa barn. Eller en pappa, pappa, barn.
Det finns massor av andra sätt att leva.
Med vänner tex.
Istället för att efter en ev skilsmässa flytta in i en lägenhet så kan man leva med en vän i hus och hjälpas åt med att finnas för varandra.

Jag skulle absolut kunna tänka mej att bo i kollektiv.
Ett stort härligt hus med gemensamma ytor och ett eget kryp in.
Hjälpas åt med allt det praktiska. Hundar, ungar, tvätt å mat.
Men även om maan inte LEVER ihop så skulle man kunna leva lite mer kollektivt.
Tänk ett liv där jag handlar åt en gammal tant när jag ändå handlar min egen mat.
En lördagskväll när jag passar grannens barn eftersom jag ändå bara är hemma å ser på tv.
Å när grannarna tar med seje mina hundar ut på promenaden eller byter mina däck på bilen när han byter sina egna.
När man kanske bakar ihop. Har trädgårdsdagar tillsammans osv.
Bara fantasin sätter gränserna för vilka tjänster å gentjänster man kan erbjuda sina medmänniskor.

Istället lever vi i Sverige som öar.
Till självständigheten och individualismens lov.
Vilket ju så klart har sina poänger, men oxå uppenbara kostnader.
I form av ensamhet, i att klara allting själv, i en torftighet.

Puss/ Asta