Vår hjärna från savannen

Semester pågår och jag älskar att ha ro och tid att lyssna på P1 sommarpratare.
Har hittills lyssnat på alla och kommer att lyssna på så många jag hinner.
Bäst hittills... och förmodligen i år... är dagens pratare Stina Wolter.
Har ni inte lyssnat på henne så GÖR det!
Men nu tänkte jag inte prata om Stina utan om mannen som var härom dagen, Anders Hansen. Psykiatriker och författare till bland annat den mycket hyllade och av många lästa "Hjärnstark."

Anders Hansens sommarprat var delvis på samma tema.
Han talade om varför depression och ångest är så vanligt och varför vi verkar må allt sämre trots att vi är friare, friskare, rikare än någonsin.
Var tionde vuxen äter antidepressiv medicin och allt fler tonåringar medicinerar.
Egentligen sa han väl inte mycket som jag inte visste om, jag har ju dessutom läst boken, men det var intressant i alla fall.

Vi människor behöver en massa saker för att må bra men det som är ursprungligt för oss, som vi behövt sedan tidernas begynnelse bortsett från föda, är rörelse, sömn och gemenskap.
Samtliga av dessa blir allt mer en bristvara.
Vi rör oss allt mindre.
Vi har störd sömn. Antalet patienter som söker för sömnproblem ökar lavinartat.
Och vi har, en faktiskt eller upplevt känsla av utanförskap.

En stor bov till detta om än inte hela förklaringen är våra smartphones.
Aldrig tidigare i människans historia har vi lagt om vårt beteende så radikalt som sedan dessa kom in i våra liv. Resultatet av detta kan man bara ana eller gissa ännu. Men klart är att de tar ifrån oss tid till detta som är livsviktigt för människan... rörelse, sömn, gemenskap.
En vuxen människa ägnar 3-6 timmar/ dag åt sin telefon. (Jag skulle gissa att jag ligger i övre spannet, kanske lite mer.)
Ungdomar lägger än mer tid.
Plockar man då bort tid för sömn, skola el arbete så slukar våra mobiltelefoner en ansenlig del av vår tid.
Våra smartphones får oss splittrade i uppmärksamhet så vi lär sämre, koncentrerar oss sämre och blir mindre intresserade av våra medmänniskor.
Detta bara av att de finns med oss, vi behöver inte ens använda dem. Det är utöver de här 3-6 timmarna vi faktiskt GÖR det.
Vi hinner inte med att umgås IRL, vi är inte lika intresserade av att göra det och vi känner oss ensamma. Dels för att vi ÄR mer ensamma, dels för att vi jämför med "andras underbara sociala liv."
Att inte få tillhöra/ att uteslutas ur gemenskapen har för oss människor historiskt inneburit livsfara och därför skapar det ångest hos oss.

Som jägare/ samlare... alltså det som våra hjärnor alltjämt är anpassade för... så ägnade vi minst 2 timmar av dagen åt rörelse och gick ungefär 18000 steg/dag.
Idag rör vi oss alldeles för lite vilket får en förödande effekt på vår hälsa, vår vikt och inte minst vårt mentala mående.
Regelbunden pulshöjande träning vet man idag att det är minst lika effektivt mot ångest och lindrig-måttlig depression som antidepressiv medicin.
Det ger oxå ett skydd för framtiden att undvika att nya depressioner bryter ut.
Sen gör den oss trevligare, smartare, effektivare, ger bättre minne, bromsar åldrandet och en massa annat som många av oss är intresserade av.

En annan tänkvärd sak. Anders Hansen menade... och när han förklarar blir det logiskt... att våra förfäder överlevt tack vare ångest. De som inte var "rädda nog" dukade under och förde inga gener vidare. Ångest är något genetiskt fullkomligt naturligt och livsnödvändigt. Hjärnan reagerar precis så som den skall. Högst mänskligt!
Men! Vi lever inte på savannen idag även om hjärnan tror det. Vi blir inte jagade av lejon eller anfallna av en närliggande stam. Vår stress och vår ångest triggas igång... på samma sätt... men av andra saker.
Att ha ångest och kanske även depression är alltså inte sjukt. Det är friskt!

Alltså, lyssna på Anders Hansens sommarprat!
Själv tänker jag att att jag verkligen ska försöka ta till mej några av hans goda råd.
Babysteps.
Tänker börja med att se till att gå åtminstone 10 000 steg/ dag och att skaffa mej en hederlig väckarklocka så telefonen får ligga på laddning på nedervåningen när jag ska sova.

Puss/ Asta

Åhhhh jag är en sån misslyckad jävla morsa...

... Jag har misslyckats med det mest fundamentala av allt när det kommer till barnuppfostran. Å då inte misslyckats "lite grann", nej misslyckats grandiöst.

Okej, okej... kanske inte det MEST fundamentala.

Mina barn plågar inte djur
Misshandlar inte sin partner
Röstar inte på Sverigedemokraterna
(Å faktiskt inte Moderaterna heller)
Sitter inte i fängelse
Skär sej inte i armarna
Slår inte ner åldringar på stan
Rånar inte pensionärer i deras hem
Är inte rasister
De sparkar inte sönder bilar
Skickar inte bajs på posten till sina chefer
De äter inte snorkråkor in public
De sätter inte med vilje stilettklacken i någons fot på bussen
Tänder inte eld i källarlokaler...

... Men de hatar jul! Å de är inte stormförtjusta i att träffa hela sin familj samtidigt under mer uppstyrda former.

Jag som alltid drömde om en tindrande lycklig och kärleksfull jul som liten.
Jag som alltid alltid blev besviken på att allt egentligen, bortom tomten och julklappar var precis som vanligt. Med konflikter mellan familjemedlemmar, snorkiga kommentarer, illa dold sarkasm och öppna gräl.
Jag som ville ge mina barn allt det där... vackra.
Alla dofterna, alla skratten, all gemenskapen.
Å så hatar de julen!
Vill bara få den överstökad, få den gjord!
Va fan?!

Hur blev det så?

Puss/ Asta

Drömmen om ett kollektiv

Lady Dahmer skriver ett inlägg om talesättet "Det krävs en by att uppfostra en unge... men var fan är vår by", det handlar om den ensamhet som följer med dagens självständiga samhälle där barnvakt ett par timmar närmast blir en utopi.

Jag funderar som bekant en hel del :)
Ofta i tankegångar som det känns som jag är ganska ensam om.
Bland annat lockas jag av kollektivlivet. Av alternativa sätt att leva.
En familj behöver faktiskt inte bestå av mamma, pappa barn. Eller en pappa, pappa, barn.
Det finns massor av andra sätt att leva.
Med vänner tex.
Istället för att efter en ev skilsmässa flytta in i en lägenhet så kan man leva med en vän i hus och hjälpas åt med att finnas för varandra.

Jag skulle absolut kunna tänka mej att bo i kollektiv.
Ett stort härligt hus med gemensamma ytor och ett eget kryp in.
Hjälpas åt med allt det praktiska. Hundar, ungar, tvätt å mat.
Men även om maan inte LEVER ihop så skulle man kunna leva lite mer kollektivt.
Tänk ett liv där jag handlar åt en gammal tant när jag ändå handlar min egen mat.
En lördagskväll när jag passar grannens barn eftersom jag ändå bara är hemma å ser på tv.
Å när grannarna tar med seje mina hundar ut på promenaden eller byter mina däck på bilen när han byter sina egna.
När man kanske bakar ihop. Har trädgårdsdagar tillsammans osv.
Bara fantasin sätter gränserna för vilka tjänster å gentjänster man kan erbjuda sina medmänniskor.

Istället lever vi i Sverige som öar.
Till självständigheten och individualismens lov.
Vilket ju så klart har sina poänger, men oxå uppenbara kostnader.
I form av ensamhet, i att klara allting själv, i en torftighet.

Puss/ Asta