Asta recenserar på egen hand trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell

Jag har precis läst ut Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar."
Detta epos över alla homosexuella män som slogs för att få leva sitt enda liv och som dog som flugor under -80 talet i det som kallades Bögpesten. AIDS.

Romanerna om den unga Benjamin, uppvuxen i Jehovas vittne, som förälskar sej i den levnadsglada Rasmus från en liten by i Värmland där homosexualitet är otänkbart, de är mer än en kärlekshistoria.
Berättelsen om den excentriske Paul, om skådespelarämnet Bengt, den blyga pojken Reine, paret Seppo och Lars-Åke är större än just en berättelse.
Den är sann och den är en nutidshistorisk skildring av ett Sverige i skräck inför ett virus som dödade unga människor och vad den skräcken gjorde med alla oss andra. Med föräldrar, präster, sjukvårdspersonal, journalister.
"Torka aldrig tårar utan handskar" bör höra till den obligatoriska litteraturen i högstadiet och är allmänbildning, något vi alla bör tagit del av.
Mitten av -80 talet. Det var alldeles nyss.

 

Jag lägger ner boken när jag läst den och så gråter jag.
Tårarna stockar sej sedan länge i bröstet och nu kommer dom.
Allihopa.
Jag gråter för historien som jag nyss läst ut. För kärleken och för kärlekslösheten.
För dessa unga människor som blev avvisade och förvisade av sina egna föräldrar, vänner och släktingar bara utifrån vilka de var. Vilka de älskade.
Händer det verkligen ännu? Kan det fortfarande vara svårt att komma ut? Är vi inte förbi allt sånt... tramseri?
Lillebror påstår att det fortfarande sker, att det ännu kan vara svårt och jag känner mej som en blind, det är en verklighet och en syn som jag inte kan begripa.
Som mamma vore det en stor skräck att mitt barn blev tillsammans med någon som inte var snäll mot hen. Eller att mitt barn aldrig fann någon att älska som älskade tillbaka.
Men att på något sätt ta anstöt över att mitt barn älskar och älskas av någon av samma kön känns... väldigt märkligt. Som att säga upp kontakten med sitt barn för att den skaffar katt. Eller börjar jobba i en bokaffär.
Vilka hjältar de är, alla dessa män och kvinnor, som fått offra hela sina barndoms fästen för att få vara den som de är.

Jag gråter för mej själv. För att allt är känsloladdat och jobbigt idag och för att jag är så in i vippen själsligt trött.
Jag gråter, jag är ledsen och jag vill skriva ett oändligt långt kärleksbrev till Jonas Gardell som tack för berättelsen jag fått ta del av.

Puss/ Asta 

Bloggdalas bokcirkel recenserar "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt.

Jag går med tveksamma steg mot Bloggdalas torg denna afton. Nej, tveksamma är fel ord... osäkra, försiktiga steg... är kanske mer känslan.
Jag håller boken "Låt vargarna komma" tryckt mot mitt bröst som om det vore ett litet liv, något jag till varje pris vill beskydda.
Jag vet inte varför, men det känns så oerhört viktigt att de övriga Bloggdalaborna också tycker om boken. Eller åtminstone inte tycker illa om den. Som om den vore min, mitt eget verk.

"Låt vargarna komma" från 2013 är författaren Carol Rifka Brunts debutroman och den har tokhyllats världen över och vunnit massor av priser och utmärkelser. 
På baksidan står att läsa
"Låt vargarna komma" är en mångbottnad och gripande skildring av kärlek, sorg och vänskap, och ett New York under åttiotalets aidsepidemi.

I centrum för romanens handling står fjortonåriga June.
June som lever med sin mamma och pappa och sin äldre syster Greta i en förort till New York.
June som är lite speciell, funderar mycket och älskar medeltiden.
June som har en morbror som heter Finn och som är hennes enda riktiga vän, han som till fullo förstår henne och ser henne som den hon är.
Men Finn är sjuk, i slutstadiet av sin AIDS och när han dör lämnar han June ensam i en sorg som driver henne bort från sin familj och ut i den totala ensamheten.
Tills hon träffar Toby.
Toby är Finns "hemliga speciella vän"  som Junes övriga familj tar fientligt avstånd från.
Till en början känner June samma avstånd och samma aggression mot mannen som "dödade hennes morbror med AIDS" men snart växer en nyfikenhet och ett begär fram hos June.
Toby kan ge henne pusselbitar och minnen av Finn som June inte haft tillgång till.
En annorlunda vänskap växer fram. Till en början relaterad till att de både älskade Finn så högt och sörjer honom så djupt men så småningom för deras egen skull.
June lär sej saker om sej själv, sin familj och om livet som förändrar henne för alltid.

"Låt vargarna komma" är en ungdomsbok tror jag.
Den har ett väldigt enkelt språk men ett genialt enkelt språk.
Att läsa den är som att lyssna på June. Lyssna på en klok, sorgsen, lite speciell tonåring. Ibland smart, ibland omogen. Alltid äkta.
Jag log ofta när jag läste. Skrattade till lite åt Junes slutsatser och åt repliker som utväxlades
Det är en mångbottnad berättelser som handlar om flera saker samtidigt.
Om synen på AIDS smittade. Om vänskap och bekräftelse, om den första kärleken.
Det är en berättelse på flera nivåer om syskonstrid och syskonkärlek.
Om familj, den man föds in i och den man själv väljer.

Jag brukar inte gilla böcker "som vunnit massor av priser."
Jag vet inte varför. Kanske för att det är böcker som är mainstreem och inte sticker ut som gillas av den stora massan och sådan är inte jag.
Jag tyckte inte om den här boken.
Jag älskade den! Jag uppfylldes av den!
Trots att jag i vissa kapitel protesterade invändigt. Att jag nästan avskydde den äldre systern Greta en stund. Att Tobys närmande mot en ung flicka kändes märkligt initialt så älskade jag den och den vann över alla farhågor.
Detta är en fantastiskt kärleksroman för den handlar verkligen om kärlek, kärlekens påverkan, kärlekens makt, utan att vara en "kärleksroman."
Sist jag läste en "kärleksroman" som berörde mej på samma sätt var "En sorts kärlek" av Ray Kluun som jag läste för många år sedan.
Omslaget är bedövande vackert.
Titeln noga genomtänkt och förankrat. Jag älskar när författaren gör så, denna roman hade kunnat heta "Toby", den hade kunnat heta "Den första kärleken" eller "Morbror Finn."
Men "Låt vargarna komma" är noga genomtänkt och genomarbetat, som en röd tråd genom hela berättelsen. En alldeles egen guldstjärna för det.

Detta är en sådan där roman jag kommer tvinga på alla.
Mala och prata om.
Tänka på. Ömt vårda i minnet i åratal, kanske livet ut.
"Låt vargarna komma" är magnifik. Nåt av det bästa jag läst.
Betyget blir 5 solklara stjärnor.

Puss/ Asta

Minns du när HIV kom?

 

Minns ni när HIV kom?

Ett par månader innan jag blev gravid med mitt första barn hade jag och min make (då pojkvän) ett uppehåll och jag hade ett kortvarigt sexuellt förhållande med en annan kille.
Året var -86 och jag var 16 år.
Den här killen var... inte precis sexuellt återhållsam... och han arbetade som sjöman.
Hade typ brudar i varje hamn och besökte regelbundet bordeller.
Ja, jag var 16... det är kanske inte en man jag skulle valt att ha sexuella utsvävningar med idag.

Någon gång under -87 började man på allvar tala om HIV och AIDS. Åtminstone bland heterosexuella. Bland bögarna började det kanske tidigare.
Jag testades inte för det under min graviditet.
Men någon gång strax efter att jag fött barn började man uppmana människor som haft oskyddat sex att gå och testa sej för den förfärliga sjukdomen som bröt ner unga människors immunförsvar och som tillslut dödade dem i enklare infektioner som lunginflammation.

Jag minns att jag satt på en särskild hivprovtagningsklinik med min lilla bebis och maken och att jag kände mej livrädd.
Att jag kände mej helt säker på att jag hade det!
Dramaqueen var jag redan då.
Men provet var negativt och jag kom undan med en läxa.
Aldrig ha oskyddat sex med män som skryter om bordellbesök.
Faktiskt varken med eller utan kondom.

Sedan dess har jag hivtestat mej ett antal gånger.
Varje graviditet, inför sjuksköterskeutbildningen och tre-fyra gånger när jag stuckit mej på kanyler på jobbet.
Hysterin som rådde på -80 talet har snarare bytts ut mot en nonchalans.
Självklart delvis för att HIV i västerländska länder inte längre är en dödsdom med de bromsmediciner som finns givetvis men oxå för att vi glömt.
Frekvensen av andra ökande könssjukdomar som klamydia visar på att vi... unga som äldre... blivit dåliga på att använda kondom igen.

Minns du hur det var?

Puss/ Asta

Recension på egen hand. Torka aldrig tårar utan handskar Del 1 Kärleken av Jonas Gardell.

 

Som typ sist i Sverige läste jag första delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar-kärleken."

Det är den första delen i en trilogi om det trauma som drabbade världen... och så även Sverige... när AIDS kom på -80 talet.
Ett slags bögarnas pest. Eller straff som många nog såg den och den hysteriska rädsla som följde i spåren för att själv bli smittad.

Boken utspelar sej i Stockholm och handlar framförallt om Rasmus och Benjamin.
Två unga "nydebuterade" homosexuella män.
Den ena från landet. Utstött och mobbad. Han som alltid varit annorlunda.
Den andra ett Jehovas vittne. Sina föräldrars stolthet.

Boken är som ett dokument om en del av vår nutidshistoria.
Den är som en historielektion där "vi heterosexuella" bara känt till vissa bitar.
Bitvis undervisar författaren oss om hur det var. Ger information. Stiger ifrån berättelsen som en bakgrundsröst.
Det är oxå då jag tycker mest om den. När jag "hör" Jonas Gardells röst.

Som roman, vilken som helst, har jag läst både bättre och sämre.
Jag känner en viss distans till de båda huvudpersonerna som jag inte tillåts lära känna på djupet.
Men jag uppskattar, och berörs, av dem.
Allra mest berörs jag kanske av sjukhusbeskrivningarna.
Det är en värld som är min.
En värld jag känner igen mej i.
Där jag både kan känna för å emot personalen som räds "den nya smittan" som ingen riktigt visste vad de hade men där alla såg vad den gjorde med unga starka människor (och framför allt män.)

Jag har läst böcker tidigare av Gardell.
Jag tycker även i andra sammanhang att han är bäst där han undervisar.
Hans "Om Jesus" är fullständigt underbar.

Jag kommer självklart att läsa de två återstående delarna i serien "Torka aldrig tårar utan handskar" och ser dem som viktiga böcker i vår tid. De är modern svensk litteraturhistoria.

Har du läst?
Vad tyckte du?

Puss/ Asta