Att gråta

Jag slutade med mina antidepressiva som jag ätit i många år förra våren.
Jag började igen i december när Gottfrid dog som kulmen på ett mörker jag inte orkade hantera.
Jag åt dem bara ett kort tag sen slutade jag igen.

Jag märker inte så stor skillnad.
Jag har lite mera lust. Känner av nyanser i livet mer.
Men framför allt... den stora skillnaden... är att jag gråter.
Från åren med antidepressiva när jag bara grät om jag var riktigt, riktigt ledsen till nu, nu när jag gråter för allting.

Jag gråter när jag blir glad... ibland.
Jag gråter när jag blir rörd... rätt ofta.
Jag gråter när nån är snäll... då å då.
Jag gråter... väldigt lätt... om nån tycker synd om mej.
Jag gråter för att jag älskar Bente så och för att hon älskar mej mer än nåt annat.
Jag gråter för att hon inte ska finnas jämt. För att gåvan är begränsad. Vår tid utmätt.

Och jag gråter när jag blir ledsen.
Jag lyssnade på Marie Nilsson Linds Sommar i P1. Hon är... var... syster till Josefin Nilsson om någon missat det.
Och hon är så varm, så skör, så uppriktig och ärlig. Hon är så kärleksfull, så innerlig, så stukad. Och hennes ord och hennes låtval får tårarna att flöda.
Någonting inom mej släpper. Brister. Lossnar.
Jag gråter för att jag är sååå ledsen och jag kan inte sätta ord på vad det är.
Det är liksom allting. Det är för Marie Nilsson Lind. Det är för kärleken. Döden. Livet. Mej.
Allt som hänt och allt som inte hänt. Allt som är och allt som inte blev.
Det är som en livssorg som kommer där i bilen.
Som om Marie Nilsson Lind sagt: Så. Varsågod. Släpp ut det. Alltihop. 

Jag vet inte.
Det är skönt att ha lättare att gråta igen.
Det känns bra.
Det är bara det att det kanske är lite för lätt och lite för bra.
Nästan lite konstigt att börja böla för allt och ingenting.
Nästan lite märkligt att kl 08 i en bil gråta som om världen rämnat.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell

Jag har precis läst ut Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar."
Detta epos över alla homosexuella män som slogs för att få leva sitt enda liv och som dog som flugor under -80 talet i det som kallades Bögpesten. AIDS.

Romanerna om den unga Benjamin, uppvuxen i Jehovas vittne, som förälskar sej i den levnadsglada Rasmus från en liten by i Värmland där homosexualitet är otänkbart, de är mer än en kärlekshistoria.
Berättelsen om den excentriske Paul, om skådespelarämnet Bengt, den blyga pojken Reine, paret Seppo och Lars-Åke är större än just en berättelse.
Den är sann och den är en nutidshistorisk skildring av ett Sverige i skräck inför ett virus som dödade unga människor och vad den skräcken gjorde med alla oss andra. Med föräldrar, präster, sjukvårdspersonal, journalister.
"Torka aldrig tårar utan handskar" bör höra till den obligatoriska litteraturen i högstadiet och är allmänbildning, något vi alla bör tagit del av.
Mitten av -80 talet. Det var alldeles nyss.

 

Jag lägger ner boken när jag läst den och så gråter jag.
Tårarna stockar sej sedan länge i bröstet och nu kommer dom.
Allihopa.
Jag gråter för historien som jag nyss läst ut. För kärleken och för kärlekslösheten.
För dessa unga människor som blev avvisade och förvisade av sina egna föräldrar, vänner och släktingar bara utifrån vilka de var. Vilka de älskade.
Händer det verkligen ännu? Kan det fortfarande vara svårt att komma ut? Är vi inte förbi allt sånt... tramseri?
Lillebror påstår att det fortfarande sker, att det ännu kan vara svårt och jag känner mej som en blind, det är en verklighet och en syn som jag inte kan begripa.
Som mamma vore det en stor skräck att mitt barn blev tillsammans med någon som inte var snäll mot hen. Eller att mitt barn aldrig fann någon att älska som älskade tillbaka.
Men att på något sätt ta anstöt över att mitt barn älskar och älskas av någon av samma kön känns... väldigt märkligt. Som att säga upp kontakten med sitt barn för att den skaffar katt. Eller börjar jobba i en bokaffär.
Vilka hjältar de är, alla dessa män och kvinnor, som fått offra hela sina barndoms fästen för att få vara den som de är.

Jag gråter för mej själv. För att allt är känsloladdat och jobbigt idag och för att jag är så in i vippen själsligt trött.
Jag gråter, jag är ledsen och jag vill skriva ett oändligt långt kärleksbrev till Jonas Gardell som tack för berättelsen jag fått ta del av.

Puss/ Asta