Asta recenserar på egen hand trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" av Jonas Gardell

Jag har precis läst ut Jonas Gardells trilogi "Torka aldrig tårar utan handskar."
Detta epos över alla homosexuella män som slogs för att få leva sitt enda liv och som dog som flugor under -80 talet i det som kallades Bögpesten. AIDS.

Romanerna om den unga Benjamin, uppvuxen i Jehovas vittne, som förälskar sej i den levnadsglada Rasmus från en liten by i Värmland där homosexualitet är otänkbart, de är mer än en kärlekshistoria.
Berättelsen om den excentriske Paul, om skådespelarämnet Bengt, den blyga pojken Reine, paret Seppo och Lars-Åke är större än just en berättelse.
Den är sann och den är en nutidshistorisk skildring av ett Sverige i skräck inför ett virus som dödade unga människor och vad den skräcken gjorde med alla oss andra. Med föräldrar, präster, sjukvårdspersonal, journalister.
"Torka aldrig tårar utan handskar" bör höra till den obligatoriska litteraturen i högstadiet och är allmänbildning, något vi alla bör tagit del av.
Mitten av -80 talet. Det var alldeles nyss.

 

Jag lägger ner boken när jag läst den och så gråter jag.
Tårarna stockar sej sedan länge i bröstet och nu kommer dom.
Allihopa.
Jag gråter för historien som jag nyss läst ut. För kärleken och för kärlekslösheten.
För dessa unga människor som blev avvisade och förvisade av sina egna föräldrar, vänner och släktingar bara utifrån vilka de var. Vilka de älskade.
Händer det verkligen ännu? Kan det fortfarande vara svårt att komma ut? Är vi inte förbi allt sånt... tramseri?
Lillebror påstår att det fortfarande sker, att det ännu kan vara svårt och jag känner mej som en blind, det är en verklighet och en syn som jag inte kan begripa.
Som mamma vore det en stor skräck att mitt barn blev tillsammans med någon som inte var snäll mot hen. Eller att mitt barn aldrig fann någon att älska som älskade tillbaka.
Men att på något sätt ta anstöt över att mitt barn älskar och älskas av någon av samma kön känns... väldigt märkligt. Som att säga upp kontakten med sitt barn för att den skaffar katt. Eller börjar jobba i en bokaffär.
Vilka hjältar de är, alla dessa män och kvinnor, som fått offra hela sina barndoms fästen för att få vara den som de är.

Jag gråter för mej själv. För att allt är känsloladdat och jobbigt idag och för att jag är så in i vippen själsligt trött.
Jag gråter, jag är ledsen och jag vill skriva ett oändligt långt kärleksbrev till Jonas Gardell som tack för berättelsen jag fått ta del av.

Puss/ Asta 

Minns du när HIV kom?

 

Minns ni när HIV kom?

Ett par månader innan jag blev gravid med mitt första barn hade jag och min make (då pojkvän) ett uppehåll och jag hade ett kortvarigt sexuellt förhållande med en annan kille.
Året var -86 och jag var 16 år.
Den här killen var... inte precis sexuellt återhållsam... och han arbetade som sjöman.
Hade typ brudar i varje hamn och besökte regelbundet bordeller.
Ja, jag var 16... det är kanske inte en man jag skulle valt att ha sexuella utsvävningar med idag.

Någon gång under -87 började man på allvar tala om HIV och AIDS. Åtminstone bland heterosexuella. Bland bögarna började det kanske tidigare.
Jag testades inte för det under min graviditet.
Men någon gång strax efter att jag fött barn började man uppmana människor som haft oskyddat sex att gå och testa sej för den förfärliga sjukdomen som bröt ner unga människors immunförsvar och som tillslut dödade dem i enklare infektioner som lunginflammation.

Jag minns att jag satt på en särskild hivprovtagningsklinik med min lilla bebis och maken och att jag kände mej livrädd.
Att jag kände mej helt säker på att jag hade det!
Dramaqueen var jag redan då.
Men provet var negativt och jag kom undan med en läxa.
Aldrig ha oskyddat sex med män som skryter om bordellbesök.
Faktiskt varken med eller utan kondom.

Sedan dess har jag hivtestat mej ett antal gånger.
Varje graviditet, inför sjuksköterskeutbildningen och tre-fyra gånger när jag stuckit mej på kanyler på jobbet.
Hysterin som rådde på -80 talet har snarare bytts ut mot en nonchalans.
Självklart delvis för att HIV i västerländska länder inte längre är en dödsdom med de bromsmediciner som finns givetvis men oxå för att vi glömt.
Frekvensen av andra ökande könssjukdomar som klamydia visar på att vi... unga som äldre... blivit dåliga på att använda kondom igen.

Minns du hur det var?

Puss/ Asta

Recension på egen hand. Torka aldrig tårar utan handskar Del 1 Kärleken av Jonas Gardell.

 

Som typ sist i Sverige läste jag första delen av Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar-kärleken."

Det är den första delen i en trilogi om det trauma som drabbade världen... och så även Sverige... när AIDS kom på -80 talet.
Ett slags bögarnas pest. Eller straff som många nog såg den och den hysteriska rädsla som följde i spåren för att själv bli smittad.

Boken utspelar sej i Stockholm och handlar framförallt om Rasmus och Benjamin.
Två unga "nydebuterade" homosexuella män.
Den ena från landet. Utstött och mobbad. Han som alltid varit annorlunda.
Den andra ett Jehovas vittne. Sina föräldrars stolthet.

Boken är som ett dokument om en del av vår nutidshistoria.
Den är som en historielektion där "vi heterosexuella" bara känt till vissa bitar.
Bitvis undervisar författaren oss om hur det var. Ger information. Stiger ifrån berättelsen som en bakgrundsröst.
Det är oxå då jag tycker mest om den. När jag "hör" Jonas Gardells röst.

Som roman, vilken som helst, har jag läst både bättre och sämre.
Jag känner en viss distans till de båda huvudpersonerna som jag inte tillåts lära känna på djupet.
Men jag uppskattar, och berörs, av dem.
Allra mest berörs jag kanske av sjukhusbeskrivningarna.
Det är en värld som är min.
En värld jag känner igen mej i.
Där jag både kan känna för å emot personalen som räds "den nya smittan" som ingen riktigt visste vad de hade men där alla såg vad den gjorde med unga starka människor (och framför allt män.)

Jag har läst böcker tidigare av Gardell.
Jag tycker även i andra sammanhang att han är bäst där han undervisar.
Hans "Om Jesus" är fullständigt underbar.

Jag kommer självklart att läsa de två återstående delarna i serien "Torka aldrig tårar utan handskar" och ser dem som viktiga böcker i vår tid. De är modern svensk litteraturhistoria.

Har du läst?
Vad tyckte du?

Puss/ Asta