Åhhhh jag är en sån misslyckad jävla morsa...

... Jag har misslyckats med det mest fundamentala av allt när det kommer till barnuppfostran. Å då inte misslyckats "lite grann", nej misslyckats grandiöst.

Okej, okej... kanske inte det MEST fundamentala.

Mina barn plågar inte djur
Misshandlar inte sin partner
Röstar inte på Sverigedemokraterna
(Å faktiskt inte Moderaterna heller)
Sitter inte i fängelse
Skär sej inte i armarna
Slår inte ner åldringar på stan
Rånar inte pensionärer i deras hem
Är inte rasister
De sparkar inte sönder bilar
Skickar inte bajs på posten till sina chefer
De äter inte snorkråkor in public
De sätter inte med vilje stilettklacken i någons fot på bussen
Tänder inte eld i källarlokaler...

... Men de hatar jul! Å de är inte stormförtjusta i att träffa hela sin familj samtidigt under mer uppstyrda former.

Jag som alltid drömde om en tindrande lycklig och kärleksfull jul som liten.
Jag som alltid alltid blev besviken på att allt egentligen, bortom tomten och julklappar var precis som vanligt. Med konflikter mellan familjemedlemmar, snorkiga kommentarer, illa dold sarkasm och öppna gräl.
Jag som ville ge mina barn allt det där... vackra.
Alla dofterna, alla skratten, all gemenskapen.
Å så hatar de julen!
Vill bara få den överstökad, få den gjord!
Va fan?!

Hur blev det så?

Puss/ Asta

Juldepp part two

 

Idag var jag som alla andra dagar ute med hunden.
Jag gick tvärs över ängen, den är inte stor... vi snackar kanske 200 meter om ens det.
Ett litet geografiskt avstånd men ett gigantiskt på andra sätt.

Ni förstår, när man gått över ängen så lämnar man medelklassen.
Vad kännetecknar medelklassen?
Helkaklade badrum. Nyrenoverade kök. Julpyntade krukor utanför dörren.
Julgardiner. Julstjärnor i varenda fönster. Skottade uppfarter.
Ordning å reda. Idyll och julefrid.
Å en doft...knappt förnimbar... av att vara "lite bättre."
På andra sidan ängen ligger hyreshusen.
Visserligen i radhusvariant men ändå. Gårdar.
Där bor ensamstående. Där bor en hel del av utländsk härkomst.
Där har man lite annat att fundera över än om man skall ha en eller två olika färger på julgranskulorna.

Jag gick genom kvarteren där.
Tittade mot fönsterna. I majoriteten fanns inga stakar eller stjärnor.
I ett å annat stod en stake av billigare slag.
I några fönster smaklöst överdåd av ljusslingor i rött å gult å blått.
Å luften blev lättare att andas.
Det är i sån här miljö jag är uppvuxen.
I en annan, mycket större stad, men känslan... känslan den samma.
Arbetarklass.
Man suddar inte ut ursprung å klass hur lätt som helst.
Inte hur svårt som helst heller.
Den sitter där den sitter. Å även om jag inte direkt känner mej underlägsen mina grannar så känner jag mej inte hemma bland det piffade å puffade.
Jag lever inte upp till det där... perfekta.
Jag är mycket mer hemma bland de mörka fönsterna, eller fönsterna med de fula ljusslingorna.

Jag gick vidare, upp i de gamla kvartern av min by.
Där husen återigen är ägda och kostar en slant.
Jag gick förbi ett sött hus med levande ljus på borden inne i rummet och julstjärnor i fönsterna och jag tänkte "Jag vet att din man ligger med en annan."Det är ju så. Jag vet det. Inte någonstans är idyllen självklar.
Inte någonstans är allt vad det synes vara.

Man är inte ensam. Det bara känns så ibland.

Puss/ Asta