Det pratas allt mer genus nu för tiden när det kommer till barnuppfostran.
Fint så och säkert på tiden!
Vi behöver medvetandegöra hur vi tänker å handlar, både som land och individer, om det inte ska ta ytterligare 100 år innan vi är på riktigt jämlika män och kvinnor i landet Sverige.
När jag var småbarnsmamma funderade jag inte en enda sekund på sånt skall jag erkänna. Inte i de termer som är nu i allafall.
Jag ville uppfostra mina barn till goda människor. Tänkande och empatiska individer som fick lära sej att argumentera för sej. Som trodde på sin kapacitet.
Men genus... nä.
Mina flickor var väldigt "flickiga", särskilt min äldsta och yngsta som älskade klänningar och fina frisyrer och halsband och tiaror och som redan som små flirtade med alla män. Satt i ett soffhörn och blinkade med ögonfransarna.
Å sonen han önskade sej ett gevär när han var 3. En "pang pang."
Han hade inte fått något leksaksvapen innan, för även om jag inte funderade i genus så hade jag principer.
Men han tog allting och använde som "pang pang"... galgar, pinnar, skedar.
Å när han fick ett cowboygevär var lyckan total.
För att inte tala om när han fick "en gräsklippare precis som pappa" som fyraåring.
Han SOV med sin gräsklippare. Som ett kramdjur.
Min äldsta dotter väntar barn. 26 år efter att jag väntade henne.
ALLT har förändrats! Mycket så klart till det bättre.
Kvinnor röker i dag i allt mindre utsträckning under graviditeten, dricker inte, aktar sej mer för läkemedel.
Klokt så.
Men när det kommer till en liten skiva ost eller vakuumförpackat pålägg å lakrits i viss (liten) mängd börjar det kännas... ansträngt.
För att inte tala om vilken sida man bör sova på.
Vi har, intet för intet, världens lägsta spädbarnsdödlighet i det här landet.
Det skall vi vara glada och tacksamma över.
Å vi har lagar och förhållningssätt till hur vi tar hand om våra barn.
Hur de ska uppmuntras, lyssnas på, synliggöras, skyddas.
Jätte bra.
Men någonstans kan jag känna att både det här med att vänta barn och att få barn håller på att bli så komplicerat och så vetenskapligt att vi glömmer att det är världens naturligaste sak.
Det är faktiskt nästan det enda som människan är förprogrammerad till att göra ihop med att äta, skita å sova. Att reproducera sej.
Vara gravid. Föda barn. Ta hand om sin avkomma.
Det känns som att instinkterna håller på att gå förlorade, erfarenhet underskattas för att vi GÖR det så satans... märkvärdigt.
Förstår ni hur jag menar?
Ergo Sum och jag talade om allt detta när vi sågs sist.
Om mej och min dotter. Om mitt väntade... älskade... barnbarn.
Om hur olika vi tänker. Jag då. Hon nu.
Å Ergo är så klok.
Precis som hon sa så var jag en enkel och outbildad ung flicka.
Jag gick på instinkt. Kroppen lärde mej hur.
Min dotter är en betydligt äldre kvinna än vad jag var som förstföderska.
Hon är inte bara barn av en annan tid.
Hon är akademiskt skolad. Van vid att läsa sej till, van vid evidens, vid fakta.
Om jag ändå får lov att ge min dotter och alla andra unga kvinnor som väntar sitt allra första barn ett gott råd så är det att, tänk inte så mycket. Njut av resan.
Njut av att det kommer att gå bra (för det gör det nästan alltid och i synnerhet i vår del av världen) och att kvinnor har gjort detta sedan tidernas begynnelse.
Den fertila tiden går så fort.
Gravid är man inte så många gånger i livet.
Å du kommer aldrig att ha så bra koll på var ungen är som nu :)
Njut av det.
Puss/ Asta
