Mitt bästa småbarnstips.

 

Detta inlägg är inspirerat av Lady Dahmer och jag skulle nästan kunnat kopiera det rakt av men jag väljer att ge det min egen vinkling.

Mitt allra bästa råd kring det här med spädisar och småbarn...

Precis som jag skrev i inlägget nedan var jag en väldigt ung och outbildad förstagångsmamma. Jag kände inga bebisar. Jag hade knappt sett dem på vykort.
Jag läste numera kritiserade Anna Wahlgrens Barnaboken som så många andra under den tiden och jag tog till mej det som kändes bra i magen och ratade resten.
Jag gick nästan uteslutande på instinkt.

Anna Wahlgren skrev en sak som lade grunden för mitt förhållningssätt till spädbarn. Bäbisar är som ufon på en främmande planet, de förstår inte språket, de har överlevnadsångest.
Deras skrik ställer frågan "Kommer jag att få mat? Kommer någon att ta hand om mej?"
Det bästa sättet att lindra denna ångest är att handfast svara: Ja och ja.

Alltså. Små barn behöver massor av mat. Helst innan de bett om det.
Ja, du kommer att överleva.
Å de behöver massor av närkontakt.
Ja, jag tar hand om dej.
Jag har ammat samtliga mina barn och haft turen att ha gott om mjölk.
Med sonen kruxade det i samband med stress inför dop, då stängde jag in mej med honom och gjorde ingenting annat än att amma tills mjölken kom igång igen.
Oavsett hur du matar... mycket mat.
Å så bar jag!
Satt med dem, med deras hjässa mot mitt hjärta. Bar i bärsele. Sov med dem tätt intill på natten.
För PRECIS som LD skriver, "Trygg kan man bara bli i ett överflöd av trygghet."
Självklart låg de på filt, eller som dotter nr II satt i hoppgunga. Men jag bar dem ofta å gärna och vi samsov... länge!

Jag har alltid tyckt att det är absurt att vuxna människor sover tillsammans och tycker att det är tryggt och skönt medan små barn ska sova ensamma.
I egen säng och kanske till och med i eget rum.
Min mormor tyckte det var vansinnigt att sova bredvid en baby. "Tänk om jag låg ihjäl henne?!"
Men som en klok gammal sköterska på BVC sa... "I större delen av världen sover hela familjen tillsammans och hur många barn tror du dör av de blir ihjälklämda?! Barn dör av andra saker."
Så jag har anammat det.
Det underlättar amningen. Det är tryggt för det lilla barnet att vara omgivet av sina föräldrars lukter, hjärtslag och snusningar.
Det gör läggningen mindre dramatiskt då det är något skönt å kärleksfullt å inget avsked eller separationsaktigt.

Svara "ja och ja" alltså :)

Puss/ Asta

Njut av det

 

Det pratas allt mer genus nu för tiden när det kommer till barnuppfostran.
Fint så och säkert på tiden!
Vi behöver medvetandegöra hur vi tänker å handlar, både som land och individer, om det inte ska ta ytterligare 100 år innan vi är på riktigt jämlika män och kvinnor i landet Sverige.

När jag var småbarnsmamma funderade jag inte en enda sekund på sånt skall jag erkänna. Inte i de termer som är nu i allafall.
Jag ville uppfostra mina barn till goda människor. Tänkande och empatiska individer som fick lära sej att argumentera för sej. Som trodde på sin kapacitet.
Men genus... nä.
Mina flickor var väldigt "flickiga", särskilt min äldsta och yngsta som älskade klänningar och fina frisyrer och halsband och tiaror och som redan som små flirtade med alla män. Satt i ett soffhörn och blinkade med ögonfransarna.
Å sonen han önskade sej ett gevär när han var 3. En "pang pang."
Han hade inte fått något leksaksvapen innan, för även om jag inte funderade i genus så hade jag principer.
Men han tog allting och använde som "pang pang"... galgar, pinnar, skedar.
Å när han fick ett cowboygevär var lyckan total.
För att inte tala om när han fick "en gräsklippare precis som pappa" som fyraåring.
Han SOV med sin gräsklippare. Som ett kramdjur.

Min äldsta dotter väntar barn. 26 år efter att jag väntade henne.
ALLT har förändrats! Mycket så klart till det bättre.
Kvinnor röker i dag i allt mindre utsträckning under graviditeten, dricker inte, aktar sej mer för läkemedel.
Klokt så.
Men när det kommer till en liten skiva ost eller vakuumförpackat pålägg å lakrits i viss (liten) mängd börjar det kännas... ansträngt.
För att inte tala om vilken sida man bör sova på.

Vi har, intet för intet, världens lägsta spädbarnsdödlighet i det här landet.
Det skall vi vara glada och tacksamma över.
Å vi har lagar och förhållningssätt till hur vi tar hand om våra barn.
Hur de ska uppmuntras, lyssnas på, synliggöras, skyddas.
Jätte bra.
Men någonstans kan jag känna att både det här med att vänta barn och att få barn håller på att bli så komplicerat och så vetenskapligt att vi glömmer att det är världens naturligaste sak.
Det är faktiskt nästan det enda som människan är förprogrammerad till att göra ihop med att äta, skita å sova. Att reproducera sej.
Vara gravid. Föda barn. Ta hand om sin avkomma.
Det känns som att instinkterna håller på att gå förlorade, erfarenhet underskattas för att vi GÖR det så satans... märkvärdigt.
Förstår ni hur jag menar?

Ergo Sum och jag talade om allt detta när vi sågs sist.
Om mej och min dotter. Om mitt väntade... älskade... barnbarn.
Om hur olika vi tänker. Jag då. Hon nu.
Å Ergo är så klok.
Precis som hon sa så var jag en enkel och outbildad ung flicka.
Jag gick på instinkt. Kroppen lärde mej hur.
Min dotter är en betydligt äldre kvinna än vad jag var som förstföderska.
Hon är inte bara barn av en annan tid.
Hon är akademiskt skolad. Van vid att läsa sej till, van vid evidens, vid fakta.

Om jag ändå får lov att ge min dotter och alla andra unga kvinnor som väntar sitt allra första barn ett gott råd så är det att, tänk inte så mycket. Njut av resan.
Njut av att det kommer att gå bra (för det gör det nästan alltid och i synnerhet i vår del av världen) och att kvinnor har gjort detta sedan tidernas begynnelse.
Den fertila tiden går så fort.
Gravid är man inte så många gånger i livet.
Å du kommer aldrig att ha så bra koll på var ungen är som nu :)
Njut av det.

Puss/ Asta