Så flickor ska inte få ha klänningar?

Det finns så otroligt många fåniga argument mot genuspedagogik. Här är några av dem:
"Så flickor ska inte få ha klänningar då?"
"Mina döttrar har velat ha rosa kläder medan pojkarna tyckt bäst om blått."
"Det är skillnad på pojkar och flickor."
"Feministerna skiter i hedersvåld och barnäktenskap men förbjuder flickor att leka med dockor och pojkar att leka med bilar."
Osv.
Antingen har du hört dessa argument och liknande eller så säger du dem kanske själv.

Att ha en smula genustänk i sin barnuppfostran eller i umgänge med barn överhuvudtaget innebär inga förbud. Alls.
Flickor får jättegärna leka med dockor, bära klänning och älska rosa.
Det går hur bra som helst.
Att ha en smula genustänk med sej innebär däremot att erbjuda hela världar,
BÅDE bilar och dockor, oavsett om det är flickor eller pojkar.
Det innebär att fundera en smula över hur barnet bemöts om det har en sockersöt klänning eller en tröja med nån testosteronstinn actionhjälte.
För jag LOVAR att barnet bemöts olika och om du inte tror mej är det bara att testa.
Genusmotståndarna brukar ofta hävda biologi som argument.
Flickor och pojkar, män och kvinnor är olika av naturen. Sedan stenåldern.
Jag tror oxå en del på biologi, mer än vad feminister i allmänhet gör, men jag kan inte begripa hur en individ kan födas och föredra en viss färg endast utifrån sitt kön.

Min äldsta dotter har tre barn. Flicka, pojk, flicka.
Hon är lite av en idol när det kommer till genus för hon gör det så självklart.
No big deal. Inget tjafs. Inte från några höga hästar utan i vardagen och i detaljer.
Äldsta flickan älskar prinsessklänningar och ibland har hon det.
Sonen ärver sin storasysters kläder, inklusive klänningarna och snoppen har inte ramlat av ännu.
I deras lekrum, precis som i Noahs lekrum, erbjuds hela världar.
Bilar och dockor. Mjukisdjur och drakar.
Det är faktiskt inte märkligare än så.

Och ändå ÄR det ju det. Och vi lär oss det tidigt.
För ett tag sedan var det en pojk på Noahs dagis som påpekade att "bara flickor har långt hår."
Jag blev irriterad men försökte resonera.
"Jaha, så det är SÅ man avgör om någon är en flicka eller pojke?"
Japp det var det.
"Men Zlatan då? Sveriges bästa fotbollsspelare, är han tjej då?"
Nä, det var han tydligen inte.
Jag försökte se högst förvirrad ut när jag sa... "Men, han har ju långt hår."
För mej är genuspedagogiken minst lika angelägen för pojkarna som den är för flickorna.
Visst, det är rätt pest att bli reducerad till sitt utseende men det är inte mer trevligt att alltid vara stor å tuff å tävlingsinriktad alltid heller.

Puss/ Asta

Så lär ni era döttrar att utseendet är det allra viktigaste.

Det som jag kommer att skriva om nu kommer säkert att uppfattas som kontroversiellt av många, ja kanske till å med fanatiskt.
Det vet jag av flera orsaker, det här resonemanget var nåt som jag störde mej på (så in i älgvete) i början av min "feministiska skolning", jag har ju diskuterat det IRL och mött reaktioner och det är något de flesta av oss gör. Även jag även om det är mer sparsamt nu.
Ni behöver inte hålla med (fritt land å allt det där) men det vore kul om ni läste med öppna sinnen och följde med i mina tankegångar. Okej?

Så. Hur fostrar man en flicka å blivande kvinna till att inse att utseende är ALLT!
Att vara söt och att behaga omgivningen är hennes största prioritet.
Hur gör man det bäst?
Ett hett tips är att så ofta som möjligt klä henne i klänning när hon är liten.
Ju näpnare och prinsessigare desto bättre.

Människor påverkas av sin omgivning. Särskilt unga människor.
Det är nog först de senaste 5 åren som jag allt mer börjat strunta i hur jag uppfattas. Och  det är under de två senaste åren kanske som jag slutat försöka behaga med mitt yttre. Jag tänker att detta att påverkas av sin omgivning och att älska bekräftelse är en djupt mänsklig egenskap.
Vi är beroende av andra. Som flockdjur har vår överlevnad under tusentals år hängt på att vi blir accepterade och omslutna av gruppen. Ensamma har vi inte klarat oss.
Att klara sej själv är biologiskt ett nytt fenomen och som med så mycket annat har inte hjärnan hängt med där.
Varje människa vill bli sedd. Omtyckt. Beundrad. Accepterad.

En liten flicka som har en gullig klänning på sej kommer att bekräftas för just detta.
Inte för att hon är "stor", kapabel eller smart. Ingen kommer i första hand fråga hur snabbt hon kan springa, om hon kan stava till hund eller hur hon trivs på förskolan.
De kommer att säga att hon är söt.
Åhh så söt du är. Som en liten docka. Söt som en liten karamell.
Vilken fiiiin prinsessklänning du har. Åhh så söt.
Om du inte tror mej kan du göra ett experiment.
Ta din lilla flicka. Sätt på henne en klänning, ju sötare desto bättre och ge dej ut tillsammans med henne. Till en vårdcentral. Till ditt arbete. Till en affär som är tillräckligt lugn för att biträdet ska hinna se er och tala med er.
Gör sedan om samma sak. Fast nu sätter du på henne jeans och en neutral tröja.
Räkna hur många gånger hon får komplimanger för sitt utseende i respektive utstyrsel och hur många gånger man talar till hennes person i den samma.

Jag tror du kan gissa resultatet.
Spelar det någon roll då?
Ja, det är klart som korvspad att det gör.
Människor vill ha bekräftelse. Barn suger upp det som törstiga kantareller.
Din lilla tjej kommer kråma sej, snurra på den fantastiska klänningen och med varje cell i kroppen suga åt sej superlativen om hennes fantastiska utseende.
Och hon kommer garanterat vilja ha mer!
Ju oftare hon är utstyrd så här, ju mer kommer hon tråna efter dessa plagg och ju mer bekräftad blir hennes söthet.
Små gossar får oxå höra att de är söta. Men framförallt pratar vuxna med dem om vilken tuff dinosaurie de har på tröjan, eller vilken häftig bil de har, eller hur snabbt de springer. Pojkar får frågor om bästisar och föris och favoritlekar.
Och så präglas vi.
Flickor till att inse att utseendet är hennes största tillgång och viktigaste förpliktelse och pojkar till att prestera och konkurrera.

Rätt simpelt ändå. Ska vi ha det så?

Puss/ Asta

Ta er samman pappor

Kamratposten gjorde en undersökning 2008 med 5700 barn i åldrarna 8-15 år där de fick svara på vem de helst talade med om de var ledsna.
Då svarade barnen följande:
Mamma: 40,9 %
Kompis: 24,2 %
Någon annan: 11,7 %
Ingen alls: 10,9 %
Pappa: 5,4 %
Jag vet inte exakt hur de ställt frågan men det är ju en tidning på barnens sida och jag antar att de ville ha så ärliga och sanna resultat som möjligt.
Sug på det där sista...
Ingen alls: 10,9 %. Pappa: 5,4 %.

Nu har kamratposten gjort om undersökningen och resultatet är på ett ungefär lika dystert, se bild ovan.
Mamma: 46 %
Kompis: 22 %
Ingen alls: 17 %
Pappa: 7 %

Kikar man runt lite i sin omgivning, i olika generationer av föräldrar, ser man att siffrorna nog stämmer ganska bra. Det är mamma som är barnets zon till trygghet, råd och förtroende.
Alla undersökningar visar att kvinnor tar huvudansvaret för hem och barn.
Även i mer jämställda relationer kring hushållet så tar kvinnor större ansvar för barn och är i princip alltid familjens projektledare.
Ändå ser man i kommentarsfält på nätet kring den här undersökningen män (och även en del kvinnor) som slår ifrån sej och menar att "frågan måste vara felställd"???, att detta inte stämmer eller de gamla stensåldersargumenten, pappa drar in pengarna till hushållet och är därför mer upptagen.
För det första visar ju alla undersökningar att det inte stämmer.
Kvinnors sammanlagda arbetsbörda med förvärvsarbete och hushållsarbete är större än männens.

Om jag vore man. Eller om jag vore mamma till den här åldersgruppen och mammorna fått 7 % skulle jag allvarligt fundera på vad det beror på.
Om det är okej?
Okej att vara två föräldrar men att barnet ändå bara har en förälder som de känner sej bekväma att vara ledsen hos.
Jag skulle skämmas.

För egen del tror jag det beror på att mansrollen fortfarande på många sätt är som den var 2008 eller 1988 för all del.
Det är fortfarande så att mammor är bättre på att trösta och lyssna.
På att stanna upp och vara närvarande.
Det är så vi är fostrade. Flickor fostras tidigt i att vara inkännande, empatiska, omhuldande och att det är okej att vara ledsen.
Pojkar fostras mer konkurrensinriktad, efter prestation, tävling. De är mer lösningsfokuserade och obekväma i att hantera känslor.
De märker det inte ens.
Härom dagen grät jag en hel dag. Jag var helt förtvivlad. Rödögd, svullen, lågmäld och mimikfattig. Min man såg det inte ens. Han såg inte!

Samtidigt som såna här... faktiskt alarmerande undersökningar... kommer så pratar åtminstone två av riksdagens partier (Anti)Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna om att "genustramset" på förskolan och i skolan måste bort.
Det är häpnadsväckande tycker jag.
Så otroligt märkligt och sorgligt att någon enda människa år 2018 kan tro att det inte är av stort stort värde att vidga könsrollerna, att sudda ut gränserna för hur man ska vara som tjej el kille, som kvinna el man.
Att det skulle vara hotande, onaturligt, flum eller vad de nu tycker att alla människor fick vara mer hela varelser. Ha tillgång till hela sin potential.
Genusfrågan drivs ju ofta av feminister men pojkar och män behöver det minst lika mycket som flickorna.
Jag tror att mycket av de ohälsosamma och farliga sidorna vi ser i spår av matchokulturen faktiskt kommer av något så enkelt som att de som pojkar inte fått tillgång till alla sina känslor. Att vissa känslor betraktats som klena och oönskade, "sluta gråta du är väl ingen liten bebis/ liten flicka."
Att de inte vet hur de ska hantera sorg, ångest, ensamhet, övergivenhet och det tar sej uttryck i att de super och/ eller blir våldsamma.

Nej, ta er samman för fasen alla pappor där ute. Vi ska inte behöva vänta 187 år innan barn har 2 emotionella och känslomässigt närvarande fäder.

Puss/ Asta

Ps. Innan ramaskri uppstår vill jag lägga in en brasklapp om att det naturligtvis finns undantag.

Min mjuka kille

Jag har sju barnbarn men Noah lever jag med och han är den jag känner bäst.
Han har hunnit bli fyra år... det är blandade känslor av att det har gått hur fort som helst till att jag inte kan minnas hur livet var innan riktigt.
Eftersom vi bor ihop så lever ju även jag småbarnsliv.

Jag är annorlunda mot vad jag var när jag själv hade småbarn, på gott och ont.
Men något jag funderar mycket på nu är det här med genus och på att jag önskar att mina barnbarn ska få vara dem de är utan en massa roller å skit de måste uppfylla.
Noah är verkligen världens finaste och en riktigt smart unge.
Han tänker avancerade tankar, han lär sej snabbt... kan en massa saker mina barn inte kunde i hans ålder, han har stor humor och han är väldigt mjuk och kärleksfull. Har en utvecklad empati.
Och det är det där sista, att han är mjuk och kärleksfull, som jag förvisso är väldigt glad över men som oxå väcker en viss oro.
Han är än så länge ointresserad av bilar, sport och annat "pojkigt" utan leker helst rollekar eller med sina djur, sitt lego och sina dinosaurier. Han tycker om läsa sagor, höra historier och att kramas.
För ska man klara sej, och i synnerhet som kille, så måste man vara tuff.
Det är ett hårt klimat där ute.
Jag kan fortfarande känna, om inte rädsla men obehag, av att gå förbi pojkar i grupp i en viss ålder. Det kan komma en boll, en snöboll eller ett glåpord i nacken.

Noah leker mest för sej själv på föris.
På egen hand eller med fröknarna (jo, jag vet att det egentligen heter pedagogerna.)
Inte en enda gång när jag hämtat har han interagerat med andra barn.
Han är för sej själv och verkar nöjd med det.
Och ihop med barn han känner, sina kusiner, så är han med men tar aldrig befälet eller styr leken.
Han är ödmjuk, snäll och har inget behov av att hävda sej.
Fina egenskaper, men egenskaper som samtidigt oroar.

Hur mycket ska man egentligen lära en fyraåring att "ta för sej"?
Hur mycket ska man propsa på att han ska hävda sin egen rätt, att inte låta sej köras över?
Hur hjälper man ett barn till att bli mer mer social?
Måste han bli mer pojkig? Mer klassiskt pojkig för att vinna respekt och intresse i barngruppen?
Och hur sjukt är det inte ens att tänka att en fyraåring inte är tillräckligt "tuff"?
Men man vill ju att han ska ha kompisar och tillhörighet, att han ska bli accepterad.

Hur tänker ni med små söner el små pojkbarnbarn?

Puss/ Asta

Män å deras penisar

Alltså män å deras penisar. Kan vi snacka lite om det?
Män är ofta  sjukligt besatta av sina kisseslangar och de tror alldeles för gott om den.
De tror den är jättestor, de tror att de har en sats som är flera deciliter och de tror att vi kvinnor blir alldeles till oss i trasorna bara av att se den!
Jag har sett män visa den obedd för mej på alla tänkbara ställen. På krogen, på promenad, på stranden. En vän till mej berättade om när hon å hennes kollegor, varav en man, var ute på after work och en av kvinnorna plötsligt får sin kollegas penis i handen bara så där. Som en liten present.
Jag tror inte hon blev så glad. Vi kvinnor blir sällan särskilt smickrade över sånt där.
Och under sexakten så finns det en sak som är mer tändande än en partnens kropp... att SE den egna penisen in action. Ingenting får en man att gå mer i spinn än att höra dirty talk i imponerande ordalag om sin petterniklas.
Suck.

Jag läste nån undersökning som gjorts där kvinnor uttalat sej om att väldigt många män ville komma i kvinnans ansikte och ha analsex på första dejten.
Har ni karlar ingen skam i kroppen? Vad får er att tro att kvinnor vill leka porrfilm på första dejten?
Samma undersökning visar att män är förhållandevis ointresserade av huruvida kvinnan kom utan samlag handlar om den egna tillfredsställelsen.
Jag var på en tjejfest en gång där vi drack en del sprit och började tala sex.
Det visade sej att samtliga kvinnor haft analsex.
Det visade sej att ingen av kvinnorna haft det för sin skull.

Varifrån har de fått den här verklighetsfrånvända idén om att deras penis är guds gåva till kvinnan?
Med skammens rodnad på kinderna misstänker jag att det delvis är från mödrarna och mormödrarna.
Lilla Noah har... ta daaa... en kisseslang och den är världens sötaste.
Som en knubbig och mycket liten elefantsnabel.
Han går jämt runt å drar i den och mormor kommenterar den dagligen.
"Åhh, vilken söt liten kisseslang, får mormor äta upp kissslangen."
Jag säger inte så till Ängla. "Åhh vilken söt liten snippa" har aldrig kommit över mina läppar.
Trots att jag nog tänker mer genus än de flesta mormödrar.
Och när pojkarna växer upp och blir till unga män vidhåller kvinnorna det som deras mödrar och mormödrar påbörjat. Att berömma, imponeras, aldrig någonsin säga att deras penis är rätt tanig eller att den inte kan sitt jobb.
O nej. Vi fejkar. Vrider oss i låtsaspassion. Suckar å smackar å pratar snusk.
Eller, handen upp på er kvinnliga läsare som inte fejkat orgasm nångång.
Många män är påfallande kassa i sängen och i synnerhet i början av relationer eller vid engångsligg.
Att ha one night stands kanske är spännande (vad vet jag, jag har varit gift sedan urminnes tider) men det är knappast någon sexuell hänförelse.

Dessutom. Visst är de rätt fula? Penisarna alltså. 

Puss/ Asta

Hönan och ägget. Eller synen på barnuppfostran.

I veckan kom en stor undersökning som visar att pojkar som fostrats till att hålla fast vid gamla könsmönster och machoideal löper betydligt större risk att agera våldsamt i nära relationer och att själva råka ut för våld.
Egentligen säger det kanske sej själv, men ni som studerat vet att allt måste bevisas genom studier och vara evidensbaserat.
Kort sagt, inte bara flickor/ kvinnor förlorar och hotas av patriarkala mönster utan även pojkarna och männen.

Man kan tro olika om hönan och ägget.
En del (jag) tror att en hel del av de könsmönster vi har är genetiskt och orsakat av biologi och hormoner även om en hel del är sådant som vi medvetet och omedvetet prackar på våra ungar.
En del tror att alla könsmönster är inlärda och skapade av kultur och samhälle.

Jag tycker inte att det där spelar så stor roll, vad man tror orsaken är.
Det som spelar roll är att vi blir medvetna och att vi vuxna... föräldrar, mor/farföräldrar, lärare, omgivande vuxna... gör vad vi kan för att kompensera de egenskaper som brister.
Att flickor inte ständigt smickras över att vara söta utan oxå kompetenta och tävlingsfokuserade.
Att pojkar uppmuntras till samarbete och kommunikation och får lära sej att visa känslor.
Ja eller tvärtom om det nu är tvärtom. 
Att helt enkelt ge barn tillgång till så stora världar och så många känslor som möjligt.
Att bu eller bä och allt däremellan är okej.

Studier visar att utvecklingen går långsamt vad det gäller jämställdhet.
Unga kvinnor tycker fortfarande att utseende är viktigast.
Unga män tycker att det är viktigt att vara starka och att stå upp för sin kvinna och sej själv.
Den tredje pappamånaden stöter på patrull.
Trots vetskapen om att ojämställdhet gör oss olyckligare, fattigare och ensammare.
Även om jag känner att jag är betydligt mer genusmedveten som mormor än vad jag var som småbarnsmamma, och även om mina barn tänker på ett annat sätt än vad jag gjorde, så går det för långsamt. Vi behöver politiska styrmedel för att förändra attityder.
Politiska styrmedel är mäktigare än vad man kan tro. Nu finns ingen parlamentarisk enighet för att dela föräldraledigheten rakt av och inte heller någon folklig men det fanns stort motstånd och stor misstro mot förbudet av barnaga när Sverige som första land i världen lagstiftade mot det 1979.
Skulle ungar få uppföra sej hur som helst nu?
Skulle föräldrar inte ha rätt att fostra sina ungar?
Idag råder det väl relativt stor konsensus kring att det är fel att slå barn.

Hela världen.
Jag vill ge mina barnbarn hela världen.
Jag vill att de ska få välja själva hur de vill se ut, vad de ska ha för intressen, yrken, vem de ska bli kär i.
För att göra de valen måste de tillåtas och uppmuntras att bli så kompetenta som möjligt inom så många områden som möjligt.

Det är inte lättare eller svårare än så.

Puss/ Asta

Blandar mej i det här med genus å att lyda.

 

Jag har läst två intressanta inlägg idag om barnuppfostran.
Båda skrivna av kvinnor. Både yngre än mej. Den ena med erfarenhet av att leva mitt i småbarnslivet och den andra som står inför detta stora äventyr det innebär att vara förälder.
Min dotter skriver kring tankar att fostra en dotter och vilken typ av mamma hon vill bli.
Lady Dahmer är ifrågasättande till att/ om barn "ska lyda."

Det är intressant att läsa och jag känner som så många gånger tidigare när jag läser inlägg kring barnuppfostran att jag tillhör en annan generation med delvis andra åsikter och att jag har perspektivet på ett långt föräldraskap.
Hur roligt det är. Hur oroligt det är. Hur svårt det är att vara den där mamman man önskar att man var.
Det är svårt att vara den människa man önskar att man var. Att vara mamma är ännu svårare för det är på något vis ens viktigaste roll.

Tiderna förändras. De förändras av forskning. Av att man numera bättre vet vad och hur ett foster och ett barn påverkas av allsköns ting. Tiden förändras som ett svar eller en revolt mot tidigare generationer och nästan allting går i cykler.
Det enda man kan vara säker på när det handlar om vetenskap är att den förändras. Allt förändras med tid.
Å väldigt mycket till det bättre så klart.
När jag var liten åkte man bil utan säkerhetsbälte och satt i mitten å hängde.
Föräldrar rökte både i bilen och i hemmet och ingen brydde sej väl om att fråga ungar vad de tyckte om sånt.
Jag var flicka och fick flicksaker. Min bror var pojke och fick pojksaker.
Inte en enda människa funderade vidare över det.
Vi var ute och lekte hela dagarna. Jo men vi var det!
Ibland hemma hos nån kompis men ofta just utomhus.
Vi hade inga mobiltelefoner och det gick många timmar när våra föräldrar inte visste var vi var. Vi blev varnade för bilar och "fula gubbar" och det var inte mer med det.
Våra föräldrar hade fester där det dracks rätt mycket alkohol.
Föräldrarna blev stimmiga, ljudnivån hög. Det dansades, satts i varandras knän och rökte.
Vi barn satt tysta med eller lekte ute i köket eller någon annanstans där föräldrarna inte var och jag for inte dåligt av det.
Det hände att man fick sej en örfil eller två om man var uppkäftig.
Barn förväntades finnas men inte höras för mycket när vuxna människor träffades.

Nej, jag kan inte påstå att jag tog skada av just dessa saker.
Men självklart är det ändå så att allt det där vore otänkbart idag, mycket av det var även otänkbart när jag fick barn, för man VET bättre helt enkelt.
Eller vet annorlunda.

Gemensamt för de inlägg jag läst om barnuppfostran idag är att det är mycket fokus på genus och barns medbestämmande.
Jag tycker det är fint. Klokt. Om än svårt.
När jag uppfostrade mina tre döttrar... och även sonen på sitt sätt... så försökte jag ingjuta i dem att kvinnor är starka och kan precis lika mycket som män.
De fick leka med alla möjliga leksaker och sonen fick nagellack på sina små naglar när vi andra målade våra.
Men någon genomtänkt genuspedagogik kan jag inte säga att jag skänkte en tanke. Mycket i rent oförstånd så klart, men även en del för att jag helt enkelt tror på att män och kvinnor ÄR olika på många sätt.
Jag läste någon forskningsrapport... har tyvärr glömt vilken och ogillar egentligen att slänga mej med oredovisad fakta... att kvinnor världen över förstår varann och tänker mer lika (och det samma med män) än en man och en kvinna från samma kvarter.
Jag berömde ofta barnen för deras utseende. "Åhhh vad söt du är", "Åhh vad fin klänning du har", "Nämen vilken fin slips du har" osv.
Det TYCKER jag inte är nåt fel, men visst ligger det mycket i att ffa flickor behöver fokusera på saker de kan, uppmuntras till att inte behaga. Det får inte bli för stort fokus.
Nåt jag vet att jag gjorde fel och som jag fortfarande kan göra fel inför min hemmavarande dotter som ännu är under en viss påverkan är att "prata negativt om min vikt och utseende." Det tror jag... med facit och mer innanför pannbenet... är rätt skadligt för unga flickor.

Vad det gäller fostran om rätt och fel. Regler. Eller "att lyda" om man så vill känner jag mej ännu längre ifrån de båda yngre kvinnorna.
"Att lyda" har en dålig klang som för tankarna till auktoritet och rädsla och så ser jag självklart inte på barnuppfostran. Men jag tycker det är viktigt att barn lär sej lyssna och respektera andra människor, lär sej oskrivna koder om uppförande osv.
Jag kan bli tokig på småbarnsföräldrar på caféer, vid poolområden, på stranden, kalas eller vad det nu må vara som sitter och ler medan barnen skriker och beter sej som små huliganer.
Självklart kan man inte ställa allt för stora krav på riktigt små barn men ett barn i 5-6 års åldern är fullt kapabel att kunna visa hänsyn om man lär dem så.
Vi ser de första curlade och ofostrade ungarna växa upp nu.
En psykolog berättade i radion att de är överrepresenterade just för att de inte som barn fått lära sej att möta besvikelser, lära sej läxan, förstå att deras beteende påverkar andra osv. "Vi" eller ja... inte JAG... har fostrat ett gäng ungar som är så mycket individualister att de blir sköra egoister. 
Mina barn har fått lära sej att genom att följa enkla regler får man så mycket gratis. Dörrar öppnas.
Den som tar i hand, visar äldre människor respekt, har ett gott bordsskick osv blir SEDD på med andra ögon än den som inte passar in i sociala spelregler.

Barn BEHÖVER sina föräldrar. Inte bara mat å hårtvätt å pengar.
De behöver vår kärlek, vårt beskydd, de behöver lära sej regler, hur man ska vara mot andra människor. De behöver VUXNA förebilder runt omkring sej.
I takt med mitt föräldraskap och min erfarenhet av att fostra barn blev jag allt mindre konsekvent. Alltså att vara konsekvent för saken skull. Jag lärde mej tänka till en extra gång om VARFÖR jag eg sa nej? Jag lärde mej... och barnen... att kan du bara komma med goda argument så kanske jag ändrar mej.
Det är att visa barnet respekt och då får jag oxå respekt tillbaka.
Men har jag SAGT nej, då gäller nej.

Jag tror att man kommer rätt långt med sunt förnuft och magkänsla.
Men felfri det blir man aldrig.

Puss/ Asta

Njut av det

 

Det pratas allt mer genus nu för tiden när det kommer till barnuppfostran.
Fint så och säkert på tiden!
Vi behöver medvetandegöra hur vi tänker å handlar, både som land och individer, om det inte ska ta ytterligare 100 år innan vi är på riktigt jämlika män och kvinnor i landet Sverige.

När jag var småbarnsmamma funderade jag inte en enda sekund på sånt skall jag erkänna. Inte i de termer som är nu i allafall.
Jag ville uppfostra mina barn till goda människor. Tänkande och empatiska individer som fick lära sej att argumentera för sej. Som trodde på sin kapacitet.
Men genus... nä.
Mina flickor var väldigt "flickiga", särskilt min äldsta och yngsta som älskade klänningar och fina frisyrer och halsband och tiaror och som redan som små flirtade med alla män. Satt i ett soffhörn och blinkade med ögonfransarna.
Å sonen han önskade sej ett gevär när han var 3. En "pang pang."
Han hade inte fått något leksaksvapen innan, för även om jag inte funderade i genus så hade jag principer.
Men han tog allting och använde som "pang pang"... galgar, pinnar, skedar.
Å när han fick ett cowboygevär var lyckan total.
För att inte tala om när han fick "en gräsklippare precis som pappa" som fyraåring.
Han SOV med sin gräsklippare. Som ett kramdjur.

Min äldsta dotter väntar barn. 26 år efter att jag väntade henne.
ALLT har förändrats! Mycket så klart till det bättre.
Kvinnor röker i dag i allt mindre utsträckning under graviditeten, dricker inte, aktar sej mer för läkemedel.
Klokt så.
Men när det kommer till en liten skiva ost eller vakuumförpackat pålägg å lakrits i viss (liten) mängd börjar det kännas... ansträngt.
För att inte tala om vilken sida man bör sova på.

Vi har, intet för intet, världens lägsta spädbarnsdödlighet i det här landet.
Det skall vi vara glada och tacksamma över.
Å vi har lagar och förhållningssätt till hur vi tar hand om våra barn.
Hur de ska uppmuntras, lyssnas på, synliggöras, skyddas.
Jätte bra.
Men någonstans kan jag känna att både det här med att vänta barn och att få barn håller på att bli så komplicerat och så vetenskapligt att vi glömmer att det är världens naturligaste sak.
Det är faktiskt nästan det enda som människan är förprogrammerad till att göra ihop med att äta, skita å sova. Att reproducera sej.
Vara gravid. Föda barn. Ta hand om sin avkomma.
Det känns som att instinkterna håller på att gå förlorade, erfarenhet underskattas för att vi GÖR det så satans... märkvärdigt.
Förstår ni hur jag menar?

Ergo Sum och jag talade om allt detta när vi sågs sist.
Om mej och min dotter. Om mitt väntade... älskade... barnbarn.
Om hur olika vi tänker. Jag då. Hon nu.
Å Ergo är så klok.
Precis som hon sa så var jag en enkel och outbildad ung flicka.
Jag gick på instinkt. Kroppen lärde mej hur.
Min dotter är en betydligt äldre kvinna än vad jag var som förstföderska.
Hon är inte bara barn av en annan tid.
Hon är akademiskt skolad. Van vid att läsa sej till, van vid evidens, vid fakta.

Om jag ändå får lov att ge min dotter och alla andra unga kvinnor som väntar sitt allra första barn ett gott råd så är det att, tänk inte så mycket. Njut av resan.
Njut av att det kommer att gå bra (för det gör det nästan alltid och i synnerhet i vår del av världen) och att kvinnor har gjort detta sedan tidernas begynnelse.
Den fertila tiden går så fort.
Gravid är man inte så många gånger i livet.
Å du kommer aldrig att ha så bra koll på var ungen är som nu :)
Njut av det.

Puss/ Asta

Mer om jämställdhet.Å om sex.

Oj, liiiiite grann hettade det till i jämställdhetsinläggets kommentarer ändå.
Kul!
Jag hoppas ingen som läste mitt inlägg tog det som att jag förnekar att det finns en lång bit kvar att gå och mycket som måste göras.
Allt för många flickor och kvinnor har sargad självkänsla och ett bräckligt självförtroende.
De flesta av oss tänker elaka tankar om oss själva, vår kropp och vår förmåga många, måååånga, måååååånga gånger om dagen.
Jag känner knappt någon kvinna som inte varit med om män som tagit sej friheter.
Om det sedan är fullbordade våldtäkter, en efterhängsen klängig "beundrare" på krogen eller en hand på låret/ tutten/ rumpan "på skoj" varierar. Själv har jag varit med om allt sammans. Det sistnämnda många gånger.
Var någonstans går gränsen mellan vad som kan anses som oskyldigt flirtande eller ett skämt till ett faktiskt trakasseri?! Tja, jag vet inte...

Inte för att det på något sätt rättfärdigar män men har ni tänkt på att det finns sexuella områden där kvinnor har mer friheter än vad män har?
Var och varannan kvinna äger väl en sexleksak idag? En massagestav eller någon form av stimulerare.
Det är ingenting konstigt, jag skulle kunna prata med vem som helst om det. Jag gömmer den inte särskilt väl.
Men om en karl hade ett sexuellt hjälpmedel blir det genast märkligare eller hur?
För handen upp på alla er män som äger en "lösfitta" i temosformat som ligger öppet och skräpar på sängbordet där hemma!
Inte samma sak av någon anledning även om jag personligen inte skulle bry mej om min make skaffade en.
Samma sak med äldre kvinnor som åker till Gambia eller nåt annat afrikanskt land för ett litet semesteräventyr med en ung, fast, vacker och viril inhemsk pojkspoling på dryga 20.
Vi kanske fnissar och fnyser lite förfärat men reagerar inte alls med samma avsky som när blekfeta europeer åker till Thailand för lite unga kvinnor.
För egentligen handlar det väl om samma sak. Den rika människan som utnyttjar den fattiga.
Tänk hur vi kvinnor talar om våra män och vårt sexliv ihop med nära väninnor... eller inte så nära väninnor om vi är berusade? Tänk om våra män hade en aning om vad vi säger och hur?!
Jag tror inte alls att män bjussar lika mycket på information av privat karaktär.

Ovanstående exempel är märkliga.
Det är konstiga avarter, för fortfarande är det så, till och med i Sverige (även om vi kommit så mycket längre än många andra länder) att kvinnans sexualitet är mer smusslande, fulare än mäns.
Sexuellt hungriga kvinnor anses som slampiga medan män som erfarna.

Kommentarer på detta?!

Puss/ Asta

Några tankar om genus och jämställdhet

Ibland märker jag verkligen av att jag är "äldre." Att jag har en helt annan syn på saker å ting än den yngre generationen. Att jag inte hänger med i deras åsikter alla gånger, synen på man-kvinna, barnuppfostran, feminism osv.
Jag läser, som trogna läsare redan vet, så gott som dagligen Lady Damer.
En förhållandevis stor bloggare som skriver väldigt mycket om genus, feminism och barnuppfostran sedd ur det perspektivet.
Ibland håller jag med henne. Ibland inte.
Men skillnaden mellan "de unga" och mej framstår som ännu mer tydlig när jag läser kommentarerna.
De är till 90% lovsång om hur smart och bra LD är. Å det ÄR hon... men jag håller inte alltid med.
Å hänger inte med...
Jag ska inte basunera ut hennes åsikter här, de kan ni själva läsa om ni följer länken och är intresserade.
Det finns dessutom alltid risk att man sammanfattar en annan människas åsikter och synpunkter fel.

Men!
När mina bedårande ungar växte upp tänkte jag tex aldrig en endaste gång på att det kunde vara fel (ja, rent av skadligt för dem) att berömma dem för deras utseende. Att säga att de var söta, världens vackraste osv.
Jag hade inte en tanke på att det skulle göra dem "medvetna"om skönhetsideal och att det var något de måste "prestera" och det tror jag egentligen inte fortfarande...
Inte heller att det skulle vara fel att berömma dem för något de utfört, "oj, vad du kan klättra/cykla/ springa bra" eller "Men vilken fin teckning."
Jag tror nämligen att även om föräldrars åsikter och sätt att vara påverkar barnen så är familjen ingen ö.
Att vara fin, att prestera, att tävla är i min värld väldigt basalt. Något människor och djur gjort i alla tider. Något de kommer möta överallt och hela livet.
Det hindrar inte att synliggöra att det finns fler än ett skönhetsideal, mer än ett sätt att vara begåvad på.
Men fri från konkurrenstänk tror jag är en utopi.

Vi lever i en patriarkalisk värld.
Män sitter på tunga poster, män rekryterar män, män bestämmer i stort sätt över media, modevärlden osv.
Modeller ser ut som anorektiska småpojkar. Någon sa att det beror på att så många ledande designer och reklamskapare än bögar... jag låter det vara osagt men jag tycker det är vansinnigt trist när kläder nästan alltid visas upp i stl 34 och bilder som därefter är retucherade.
Jag vill se alla typer av kvinnor, jag vill se mångfald... inom modeeindustrin som i samhället i stort.
Men jag tror inte ett dugg på att jämställdhet bygger på att vi kvinnor blir mindre kvinnliga.
På att vi måste efterlikna män.
På att höga klackar, make up, vippiga klänningar är det som gör världen snedvriden.
Min äldsta dotter och jag har diskuterat det här många gånger.
Jag tror att en anledning till att så få kvinnor sitter på höga ledarposter och chefspositioner är att de inte är villiga att göra uppoffringen. De är inte villiga att arbeta 14-16 timmar per dag, resa mycket och aldrig se sina ungar.
Lösningen kan inte vara att även kvinnor struntar i kvantitetstid med barnen utan att vilkoren förändras.
Den viktigaste vägen till det är att rakt av dela på föräldrarledigheten.
Visa arbetsgivare och rekryterare att män/pappor är precis lika "obekväma" att anställa som kvinnor/ mammor.

Jag upplever det inte så som Lady Damer skriver, att män tar sej rätten att ständigt påpeka kvinnors utseende.
Visst finns det bröliga mansgrisar som kan kräla tillbaka till den sten de kom ifrån men de flesta män har en betydligt mer avslappnad syn på utseende och kroppar än vad vi kvinnor har.
Ingen karl har, så jag hört det, sagt något om mitt gäddhäng, slappröv eller till och från orakade ben.
Jo min egen karl, men jag ger honom gliringar oxå så det är rättvist.
Vi kvinnor kan vara nog så dömande, hånfulla mot varandra och mot andra "kvinnotyper" än de vi själva tillhör varesej det handlar om atleterna, tjockisarna, white trash morsorna, sillisbrudarna, tråkmånsarna, partypinglorna eller vilka vi nu ser ner på.
Män är enklare och mindre brydda där... det är min uppfattning.
Min! Inte sanningen utan just... min.

Vad tycker och tror ni? Orkar ni tycka nåt?

Puss/ Asta