Just nu

Ser på?
Robinson, Hem till gården, Bonde söker fru-jorden runt.

Läser?
Ingenting tyvärr. Har två böcker jag påbörjat som inte är dåliga alls men hittar inte ron.

Lyssnar på?
Jonas Gardells "Till minne av en villkorslös kärlek."

Längtar efter?
Högre temperaturer, att få lite färg på huden och att bada i havet.

Räds?
Allergin som stundar och att få (och bli svårt sjuk i) Corona.

Gör helst en ledig dag?
Utnyttjar den underbara solen. Strosar runt utmed stränder som snart skall ockuperas men som ännu är våra.

Är otålig över?
Vill få mer synliga muskler. Att det tar tid att bli bra på mitt jobb.

Borde göra mer?
Träna med Bente-Nora. Jag gillar ju att hänga med henne och jag vill ha en säkrare lydnad.

Borde göra mindre?
Dricka bärs och käka en massa skit vanliga vardagar.

Planerar?
Att strypa just det

Mår?
Rätt okej. Eller alldeles otroligt stabilt... för att vara jag.

Sover?
Rätt bra. Det hör ihop det där.

Klappar mej själv på axeln för?
För att jag trots rätt kass självkänsla och uselt mod inte ger upp utan fortsätter utmana mej själv.

Måste?
Man måste väl ingenting. Eller jo, man måste en hel del faktiskt.
Jag måste fortsätta hålla i träningen även om det ibland tar emot.
Och så måste jag göra den där ctg certifieringen.

Måste inte?
Bry mej så förtvivlat och ta åt mej av andra människors attityd.

Borde?
Balansera bättre vad jag förväntar mej av andra och kräver av mej själv.

Borde inte?
En massa saker.

Lyckas ovanligt bra med?
Ta min kortisoninhalation. Har väl aldrig kommit ihåg den så väl som nu när det är Coronatider.

Puss/ Asta

Just nu

 

Just nu känner jag ett sånt där sällsamt ögonblick av att vara välsignad.
Som att stå mitt i stormens öga, med så många hot och orosmoment runt omkring mej, och ändå känna den där totala stillheten.
Av att vara trygg här och nu.
Av att det som verkligen är viktigt är lugnt just nu.
Av att allt är som det ska. Här, i min lilla egocentriska bubbla.

Jag har gråtit över Märta idag.
Känt hur orden "aldrig" och "alltid" blivit övermäktiga för en stund.
Aldrig mer träffas.
Alltid vara utan henne.
Hon som var min själsfrände.
Den bästa vän jag haft under 100 tals liv.

Men så...
Så kommer han.
Min vackra prins. Min godmodiga, fina, snälla pojk.
Med sin ständigt vaggande svans och all sin tillit.
Han är mej sänd. Av Gud eller Karma för att vi hör ihop.
Å jag är så tacksam över honom.

Jag har städat.
Lyssnat på en massa musik där varje låt betyder nåt, där varje textrad framkallar minnen och känslor. Lyckliga, bubblande, vemodiga, sorgliga, starka, peppande.
Winnerbäcks lyckliga Strimmor, Joni Mitchells vemodiga Both side now, sorgelåten kring Märta Utan dina andetag, förhoppningsfulla och vackra Fix you
Jag har tittat på min vackra Mini med en mage som snart ser ut att explodera.
Saknat mina tre andra. Saknat i förvissning om att de har det bra.

Maken fixar med sitt. Jag pratar med er.
De andra är ute. Jag har precis hällt upp ett glas vin.
Utanför är det vår.

Just nu är livet snällt.

Puss/ Asta