Kärlekskoden

 

Har ni sett den nya realityserien på SvT... Kärlekskoden?
Två singlar, Greta och Staffan, som letar efter kärleken i tv.
Det låter kanske inte helt nytt, men det ÄR ett annorlunda program.

I Kärlekskoden skall man nämligen med hjälp av vetenskap och olika psykologiska och fysiologiska tester försöka finna en lämplig partner till de medverkande singlarna.
Greta och Staffan får välja ut sina kandidater delvis utefter vissa blindtester.
Doft, röst, kroppsspråksanalyser, personlighetstester.
I allt mitt snörvlande och hostande var jag tvungen att hitta på någon annan förströelse än att bara ligga i min säng å tycka gräsligt synd om mej och då tittade jag på de första två utkomna avsnitten i serien. Nästa del kommer den 15:e maj.

Jag tycker det är spännande. Hur mycket vi tror oss veta om vad som attraherar oss och hur mycket som faktiskt är undermedvetet styrt när alla signalsubstanser kickar igång.
En annan människas doft. Omöjlig att värja sej emot då vi måste andas.
Feromoner, viktiga för djur i deras parningsritualer, kanske viktiga för människan med, det vet ni inte helt säkert.
Men dofter i allmänhet och av en annan människa i synnerhet är direkt kopplat till det limbiska systemet i hjärnan som styr vårt känsloliv. Vad vi tycker om/ inte tycker om.
En människas röst ger oss en massa information bortom könet.
Vi avgör snabbt ungefärlig ålder, noterar ev dialekter. Vad det gäller dialekter är det väl känt att de flesta av oss upplever ex norrländskan som mer trygg och förtroendeingivande än stockholmskan.
Vi kan i viss mån avgöra sociogrupp, få en vägledning i hur bildad den här människan är bara genom att lyssna på en främmande människas röst.
Utseendemässigt så finns det vissa kroppstyper och vissa anletsdrag som oavsett trender eller kulturer tenderar till att uppfattas som mer attraktiva än andra.
Symmetri är en sådan aspekt.
Men det är också så att vi ofta letar efter likheten till våra livs allra första förälskelser, i heterosexuella fall en partner som påminner om vår mamma/ pappa.
Det menar forskningen är en förklaring att påfallande många par är lika varandra.

Den mest spännande övningen de gjorde var en speeddejt.
Vad Staffan och Greta inte visste om under denna övning var att det inte var de som skulle ranka utan att en psykolog satt och bedömde kroppsspråken både hos singlarna och de olika kandidaterna under tiden.
Kvinnor och män har delvis olika gester som signalerar intresse/ attraktion.
Män sätter sej tex mer bredbent, rör på sina händer, borstar bort obefintligt skräp på axlarna. Kvinnor rättar till frisyren, tar på sina öron (som hettar till.)
Men det finns även rörelser och uppförande som är likadant för män och kvinnor vid attraktion. Hur vi ler, hur vi håller fast blickar, hur vi speglar varandras gester osv.
Otroligt spännande att se.

Se! Tycker jag. Svtplay. Ganska underhållande och en smula lärorikt på köpet.
Å kanske lär vi oss nåt om oss själva.

Puss/ Asta

Vem ska man tro på?

 

Jag har, och har alltid haft, en mycket god intuition.
Tyvärr tror jag att det ofta, för flickor i alla fall, blir resultatet av delvis otrygga uppväxtförhållanden. Att man som barn lär sej tyda andra människor, uppfatta varje skiftning i sin vardag, kunna läsa när någon går från vänlig till lynnig, från trygghet till kaos.
Med mycket stor sannolikhet kan jag i olika grupperingar, små och stora, läsa av spänningar som finns i rummet.
Jag kan uppfatta tillbakahållna konflikter, agg och irritation.
Jag kan känna in hemliga romanser och svällande hjärtan.
Se blickar, avläsa kroppsspråk, nästan ta på stämningar som går många andra obemärkt förbi.
Att ha en stark intuition är mestadels positivt.

Men!
Jag har oxå en stark rädsla inom mej. Jag har ju många gånger tidigare berättat att jag är en av de räddaste människor jag känner.
Ibland... ja, rätt ofta faktiskt, så slår mitt inre alarm på, förvillande lik intuition,
Jag är en kvinna som i de flesta situationer i livet inte tycker särskilt mycket om överraskningar.
Jag vill ha det lugnt, stabilt, harmoniskt, välkänt och nästan lite tråkigt.
När livet rör på sej, pockar på att förändras, reagerar jag ofta med oro och tolkar det felaktigt som om min intuition försöker säga mej något.

Ett år, var det tre-fyra år sedan, lovade jag mej själv att våga mera.
Våga säga "ja". Å våga säga "nej."
Att lyssna mer på mitt hjärta, min nyfikenhet, min lust och mindre på allt det där som begränsar mej. Lättja, rädsla, oviljan att "röra upp."
Hur det gick?
Jag tror att det var mitt fegaste och mest händelsefattiga år någonsin.
Nyårslöften blir sällan bra.

Något annat som kan förvirra, och som gör så ganska ofta, är när människor säger en sak... övertygande å upprepande... men mina sinnen uppfattar något annat.
Någon som säger att de bryr sej, någon som säger att de tycker om mej, någon som säger att de vill... men min sammanställning av intryck säger något annat.
Vem ska man tro på då?
Sin man/ vän/ kollega eller vem det nu må vara... eller sin egen känsla?
Är det min intuition som talar eller är det mina samlade erfarenheter av tidigare svek?
Jag vet inte!
Jag vet bara att jag hellre tar vilken form som helst av information än att bli inlindad eller ljugen för.

Å jag vill våga hoppa.

Puss/ Asta