Like a moviestar

 

Gottfrid väcker helt otroligt mycket uppmärksamhet vart man än går.
Kanske inte här i kvarteret där han är välbekant men på stan eller i nya sammanhang.
Ungefär hälften, ja lite drygt tycker att han är en väldigt vacker eller charmig hund.
Resten tycker han ser farlig ut. Att han är enormt stor. Enormt.
Och då är han ganska liten för sin ras.
Några gånger har folk haft fräckheten att påstå att han är tjock!
Det har hänt att han får applåder när vi går förbi uteserveringar.
Väldigt ofta vill folk hälsa på honom och prata en stund, fråga en massa om rasen.
Det är väldigt roligt tycker jag och jag berättar mer än gärna, om rasen, om Gotte som individ och hur det gick till när jag handlöst föll för rasen.

Men idag förstår ni...
Idag var vi ute och gick kvällsrunda och gick förbi två husbilar så sitter fyra medelålders människor utanför, två par, och de ropade till mej:
"Är det en sån där Doggo bordoo?"
Gottfrid och jag stannade. Och där blev vi kvar. Säkert en halvtimma och då var det jag som sa : "Nu måste vi vidare."
Dom var schäferfolk. Brukshundsmänniskor. Som på bilder suktat över Dogue de Bordeaux och tyckte det kunde räcka med den ihärdiga träningen och tävlandet.
De ville veta allt om hur rasen var och jag berättade.
Både fakta och små anekdoter.
De tog foton, kröp runt på marken å fotade från olika vinklar.
Ojade sej över hur vacker han är (med alla sina sår på huvudet) och hur underbar han verkar.

Och Gottfrid.
Normalt är han varken bu eller bä när främlingar kommer fram.
Han accepterar det tålmodigt men ser inte ut att finna nån större glädje i det.
Nu! Just like a moviestar...
Han kråmade sej, tryckte sin kind mot deras, la sej på rygg.
Det var som om han förstod deras genuina beundran och han gottade sej i den.
Solade sej i glansen. Skulle nog gärna suttit kvar där ännu.
Och jag... tja, stolt så klart men även road och nästan lite rörd över att se samma kärlek tändas i blicken som det gjorde på mej den där gången för nu rätt länge sen.

Puss/ Asta

Jag ber er att läsa detta inlägg. Jag ber er läsa det noga.

Vi duger.
Men bara om vi gör mål.
Bara om vi jobbar sju dagar i veckan och betalar mer skatt än gemene Svensson.
Bara om vi bidrar mer till samhället än vad som väntas av Andreas eller Johanna.
Bara om vi pratar felfri svenska, inte bor i förorter eller ”beter oss annorlunda”.
Bara om vår personlighet är en blandning mellan kronprinsessan Victoria, Jesus Kristus och samtliga medlemmar i ABBA.
🇸🇪
När fotbollsspelaren Jimmy Durmaz kommer in på planen under VM och inte gör precis som svenskarna vill blir det extremt påtagligt att vi alla springer på olika spelplaner.
Jimmys kommentarsfält fylls snabbt med tusentals hotfulla, kränkande och rasistiska kommentarer. Plötsligt är han inte ens svensk längre.
🇸🇪
Sanningen är att vi som saknar blont hår, lättuttalade namn eller vita föräldrar tvingas hoppa genom brinnande ringar med fasttejpade giftknivar för att knappt få samma status som våra medmänniskor.
Att visa den svenska flaggan i passet eller rabbla nationalsångens verser kvittar när svenskhets-kontrollanterna inte ens följer samma regler själva.
🇸🇪


Text ovan av: Atilla Yoldas journalist.

Sverige spelade VM match mot Tyskland igår. Jag kunde inte bry mej mindre.
Jag är helt jävla ointresserad av denna tråkiga sport. En sport vi som land dessutom är urusla på till skillnad från ex hockey eller curling eller skidor.
Men efterspelet till matchen skrämmer skiten ur mej!
Tyskland avgör i sista andningen. Tydligen kan detta skyllas på ett misstag av landslagsspelaren Durmaz.
Alla människor gör misstag. Alla. Och jag är säker på att ingen på plan igår i varesej det svenska eller tyska laget spelade samtliga minuter felfritt.
Men Durmaz misstag väcker så mycket vrede.

På Durmaz instagram skriver hundratals, kanske tusentals, arga elaka och hatiska kommentarer. Samtliga går ut på samma sak.
Du är ingen riktig svensk. Åk hem för fan. Gå och dö. Spräng dej i bitar.
Besudla inte vårt landslag. Måtte IS ta dej. Osv. Väldigt många avslutar sina hatiska rader med hashtag SD 2018.

Min första reaktion när jag läste det var ilska. Vrede!
Men rätt snart övergick känslan i en rädsla och i en sorg.
Rasismen har blivit så rumsren. Så rå och så tillåten.
Den finns överallt och precis som Atilla skriver ovan, någon med utländskt påbrå... även om de är födda här... duger bara så länge de gör allting rätt, helst lite bättre och lite mer än svensken.
Durmaz och Ibrahimovic är inte ensamma om det. Det gäller läkare. Sjuksköterskor. Kockar. Tonårskillar. Skådespelare. Lastbilschaufförer.
Så fort någon form av misstag sker så är det deras ögonfärg, hårfärg och ursprung som åkallas.

Det finns ingen rasism i Sverige.
Det är bara en samling idioter som skriver sånt där.
Hur ofta hör man inte det? Hur ofta uttalar sej inte etniska svenskar så?
Inte av elakhet men i oförstånd. Eller av lättja för att sätta sej in i hur klimatet är för dem som inte ärr blonda och blåögda.
Enstaka idioter ja, det finns väl i alla partier?
Bara för att det sitter idioter vid sina datorskärmar säger det inget om partiet Sd.
Hur ofta hör man inte det då?
Jag vill ställa en motfråga. Vem öppnade dammluckan för allt detta hat?

Jag får ofta frågan varför jag bryr mej så mycket. Varför jag måste elda upp mej så?
Skit i dom. Du kan inte övertyga nån ända.
Skit i dom, det är bara en skara unga förvirrade å dåligt uppfostrade män.
Skit i dom det stjäl bara kraft och vad ska det vara bra för?
Skit i dom, tänk om du blir hotad igen.
Men...
Jag blir djupt i själen ledsen när jag läser vad Jimmy Dumaz råkat ut för.
Det står symbol för vårt klimat så här drygt 3 månader till valet.
Jag har en svärson från Iran. Han måste alltid och i alla sammanhang vara en bättre man än vad ex min man och min son måste vara för att inte dömas.
Två av mina barnbarn har ärvt hans färger. De kommer alltid ha samma måttstock som sin pappa. Alltid krävas mer av än mina andra fem barnbarn som är ljusa och blåögda.
Det gör mej illamående. Rädd. Förbannad.
Det är personligt! För mina barnbarns skull. Min svärson och därmed indirekt min dotter. För mitt lands skull.
Detta är inte mitt land. Jag känner inte igen mitt folk.
Denna öppna rasism men oxå denna ovilja hos övriga att säga stopp. Att bry sej.

20% beräknas Sd få. Upp mot 30% tror Åkesson själv.
Sveriges näst största parti som nu går mot att bli det största.
För att så många är bekymrade över de problem de ser.
Så jävla bekymrade att de skiter i alla andra frågor.
Så jävla bekymrade att de accepterar sånt här.
Fy fan!

/ Asta

Janouch, enkla svar och ett sovande folk

Här om veckan mördades en ung kvinnlig anställd av ett asylsökande flyktingbarn på 15 år på ett boende.
Det är naturligtvis oerhört tragiskt att en ung kvinna mister sitt liv, mördas, på sitt arbete.
Mina tankar har många gånger vandrat till henne, hennes familj å närstående.
Så vansinnigt onödigt. Sådant ska inte få hända.
Samtidigt exploderar rasismen i Sverige ytterligare ett snäpp. Hat mot mörkhyade, mot muslimer och mot flyktingar spys ut i kommentarsfält och på sociala medier.
Svenskarna har blivit ett folk som älskar enkla sanningar och som är oförmögna till någon form av djupare analys. Ett folk som kräver snabba och lätta lösningar. Stäng gränserna, skicka ut packet.
Vi som tycker annat är vänsterextremister och landsförrädare.

Den naturligaste frågan av alla verkar ingen vara intresserad av.
Vad hade den här 15 åriga pojken varit med om som gjorde honom kapabel till detta grova brott?
Till att ta livet av en annan människa, en människa satt att hjälpa honom.
Varför arbetar en ung ensam kvinna på ett boende med traumatiserade, psykiskt skadade människor?
Att dessa människor, som sett anhöriga mördas å våldtas, som flytt över stormiga hav och gömda i lastbilar, som hoppat på fordon i farten från broar. Dessa unga människor som är trasiga, ensamma i världen och inte ens vet om de får stanna klumpas ihop på boenden och EN ensam ung kvinna är satt att hålla ordning och lugn där.
Är inte det MER konstigt?
Är det inte DÄR ansvaret ligger?

Det har varit en demonstration i Stockholm. "Folkets demonstration." Arrangör var en Sd politiker men talare och sympatisörer kom från hela vit makt rörelsen. De demonstrerade mot regeringen och för Svenska folkets väl och ve.
...
Efteråt angreps antirasister med slag och sparkar. Sverigedemokraterna som parti vill inte uttala sej.
Förstås.
Även under fredagskvällen var det oroligt i Stockholm. Män försedda med rånarhuvor och armbindlar delade ut flygblad som gick ut på att de var svenska bekymrade män som tänkte ta tillbaka gatorna och skydda "sina" kvinnor med de metoder som krävs.
De skulle ut och misshandla flyktingbarn.
 

Samtidigt brinner det i huvudet på Katerina Janouch.
När jag först läste hennes tweets tog jag för givet att hennes konto var kapat. Katrina kommer väl själv ursprungligen från Polen. Men det är tydligen ingen garanti för någonting.
Senare gör hon något som betecknas som en "pudel" men som får mej att tycka ÄN mer illa om henne. Ni kan läsa det här.
Där skriver hon bland annat att det var raljant skrivet och att hon inte tänkte sej för. 
"Men jag är inte mer än människa, och vi människor kan reagera starkt då vi känner oss hotade, utsatta och rädda. Det tänker jag inte be om ursäkt för.
Jag ser kvinnor och flickor våldtas, mördas, trakasseras, tafsas på, kallas hora. Jag blir själv kallad de vidrigaste skällsorden. Jag är ett tryggt objekt att mobba och trakassera. Kvinnohatet, antisemitismen och hatet mot oss som vägrar stillatigande acceptera orättvisor är inget annat än vidrigt.
Jag sa vad jag tänkte. I stunden jag skrev var det min egen, min dotters och min egen mors säkerhet jag hade för ögonen."
Jag vet inte vad ni tänker men i mina ögon kategoriserar hon och bidrar än mer till vi och dom.
Hon är rädd om sin dotter, hon har fått nog, hon reagerade med känslor.
Fast nu är det ju inte ffa marockaner som våldtar och misshandlar svenska kvinnor, den biten klarar "den svenske vikingen" av alldeles utmärkt själv.
Katrina Janouch ömkar över det "drev" som nu pågår men funderar inte en minut på hur det känns för de flyktingbarn som redan flytt från hot å vold och som hotas igen eller de antirasister som åkte på stryk och vars förövare hon ställer sej på samma sida som.
Nog sagt om denna kvinna. Jag kommer aldrig i hela mitt liv köpa någon mera bok av henne.
Ni får göra som ni vill.

Jag känner precis som Katrina mej hotad, rädd och utsatt.
Jag är oerhört frustrerad, arg, ledsen och rädd över den utveckling vi ser i vårt land med ökad och accepterad rasism och ett växande rasistiskt och kvinnofientligt parti i riksdagen. ALLT hänger samman och allt eskalerade när Sd kom in i riksdagen.
Den dagen som vår statsminister heter Åkesson och hans politik ska implementeras ser inte jag hur jag kan bo kvar här.
Ord som "våra kvinnor" skrämmer skiten ur mej.

Vad är det som händer?

Puss/ Asta

Låt oss tala om det skamliga...

Det finns vissa egenskaper man bara SKA ha för att duga som människa känns det som.
Ja, eller i alla fall för att inte betraktas som en "stackars människa."
Vi ÄR väldigt mycket vår förmåga i det här landet. Det är viktigt att vara lyckad, lycklig och hel.
Att vara tjock går helbort. Så gör oxå arbetslös eller långtidssjukskriven. Och ångest är verkligen ingen attraktiv egenskap. Inget arbetsgivare gnuggar händerna av förtjusning inför.
Sååå, du är inte tvärsäker och skitcool i alla situationer utan tvärtom, ibland rädd utan att veta varför, toppen dej måste vi ha! 

Jag läste på Lady Dahmers sida här om att hon håller på att ta körkort och är livrädd.
Så kan det ju vara. EN människa kan vara särdeles neurotiskt lagd.
Men döm om min förvåning när massor av kvinnor kommenterade under att de varit/ är lika rädda dom.
Trogna läsare känner ju till min relation till bilkörning. Jag har haft körkort sedan jag var tjugoåtta eller nåt sånt, 18 år alltså. Jag kör utan problem i min lilla stad och till grannstaden där jag jobbar och tycker det är riktigt avkopplande, men sen på nya vägar så blir det nåt helt annat...
Jag har kanske kört längre sträckor, till nya platser ett tiotal gånger på arton år. Tillräckligt få gånger för att jag i mitt huvud skall kunna räkna upp samtliga tillfällen.
Ja, alltså det vill säga, så gott som aldrig.

Jag är rädd helt enkelt.
Rädd för att inte kunna reglerna. Rädd för att bilen ska gå sönder (kör ju alltid skruttbilar), rädd för halka, att köra av vägen, krocka med djur eller andrabilar, hamna vilse mm, jag skulle kunna fortsätta i evigheter.
Min make påtalar alltid hur illa jag kör de få gånger som jag kör honom och inte han mej och därför har det blivit så att han kör överallt.
Men den där rädslan är inte helt lätt att erkänna för någon.
Jag hittar hellre på 1300 undanflykter.
Att man har körkort å ändå inte är inte lätt att berätta.
Det känns jävligt... fånigt.
Min son tog körkort i höstas. Han kör som hejsan, överallt och ingenstans och en logisk liten gräshoppa sitter bakom mitt ena öra och viskar att "Kan han så kan rimligtvis du oxå." 

Nu inför praktiken som börjar v 3 så kommer jag att få köra en hel del.
Jag var inställd på att lösa det med bara tåg och buss men det kommer att bli för meckigt.
Ibland slutar jag t.ex kl 22 och börjar kl 06:45. Vid några tillfällen kommer jag sova över hos en klasskamrat men hon bor en bit utanför stan och då blir det två bussbyten.
Det funkar ju inte.
Jag måste bara komma över detta. Låta det förbli en rädsla och inte en fobi, vilket det blir om jag hoppar av min drömutbildning för att jag inte vill köra bil.
Rent krasst är det så att antingen är jag botad om tre veckor i min "köra bil rädsla" eller så är jag döden död.
Problemet är lixom löst av båda alternativen.

Men det är ångest, rädsla, skräck.

Puss/ Asta

Jag är en vindflöjel

Jag är en vindflöjel.
Inte i mina åsikter, framför allt inte gällande politik eller det som alltid varit något fint men som Sverigedemokraterna försöker göra till nåt fult... politisk korrekthet, men när det kommer till känslor.
Där är jag väldigt lättpåverkad.
Jag kan styra hur jag mår med något så enkelt som musik.
Men även andras åsikter och tro spelar roll.
Tex så lyssnade jag här i veckan på Nina Hermansson som sommarpratare.
Hon var bra men talade mycket om ångest. Om rädsla. Om att blöda. Om att må så dåligt att hon bara förmått sitta i baksätet på en bil och blivit omkringkörd med.
Å då påverkades jag av det. I att på många sätt känna igen å i att, missförstå mej inte, men bejaka min ångest.
Och igår lyssnade jag som sagt på positiva Kjell och inspirerades av det.
Enligt Kjell Enhagen så föds vi med både driv och rädsla och det gäller att mata den känsla man vill ska vinna. Att se sin rädsla, omfamna den och göra något positivt av den.
Han menade att alla människor kan lära sej att tänka som vinnare.
Jag älskade hans sommarprat men just den biten är jag, som trogna läsare känner till, osäker kring.
Absolut tror jag att man kan lura hjärnan genom att medvetet tänka positivt och genom att ge det mörka en plats, men en begränsad plats.
Samtidigt har jag någonstans i ett trovärdigt sammanhang läst att det finns belägg för att man föds med viss benägenhet för att kunna känna lycka. Att det är som bollsinne, musikalitet eller vad som helst.
Jag är alltså lite dubbel där och jag "övertalas" åtminstone för stunden av den teori som framförs.

Jag har i hela mitt liv varit en rädd människa.
Jag har tidiga barndomsminnen om hur jag som liten inte tog för mej utan lixom smög i kulisserna.
Och jag är knappast uppfostrad med mantran om att jag är bra, kan och duger.
Inför varje ny utmaning har jag tvekat om jag duger, kan å om det ens är möjligt.
Jag har känt hur alla andra är så mycket smartare än vad jag är.
Det gällde när jag tog körkort, började på komvux, tog ett jobb som undersköterska, började läsa på högskolan (Va?! Jag?!), började som syrra.
Man kan tycka att jag borde lärt mej av erfarenheten vid det här laget, att det visst går, att jag inte alls är mer korkad än genomsnittet, men nä...
Tvärtom bär jag alltid en känsla av att ha lurat systemet, slunkit igenom, haft tur.
Kanske har det blivit liiite bättre men någon stor skillnad är det inte.
Däremot måste jag ge mej cred för att jag inte ger upp.
För att jag faktiskt trotsar mina rädslor gång på gång.
Jag är som Lille Skutt i Bamse.
Jag är med på äventyren, trots att jag inte har Skalmans 101 uppfinningar och nödlösningar i skalet och trots att jag inte har Bamses dunderhonung, styrka och mod.
Lite pipande å darrande ger jag mej ändå ut!
Klapp på axeln där.

Jag tänker att ja, jag har alltid varit rädd och nej, jag fick inte med mej modet hemifrån men jag har å andra sidan alltid varit mer lyhörd för... bejakat, frossat i och talat öppet om min rädsla.
Kan jag ändra på det? För det är ju uppenbarligen ingen framgångsrik väg om jag vill bli mindre skraj, det kan jag konstatera efter 46 års studier i frågan.
Hur vore det om jag slutade bejaka och lyssna på dem som talar om ångest å skräck.
Om jag försökte stänga av det där lite grann, åtminstone identifikationen, och istället koncentrerade mej på att jag är stark, kompetent och duglig. För det är jag ju det med.
Svinstark.
Jag ska pröva det. Ignorera rädslan istället för att ventilera den.

Hur tror ni det går?

Puss/ Asta

Första veckan på BB

Då så.
Då har jag arbetat sju av de senaste åtta dagarna och jag har gjort min första vecka "på egna ben på BB."
Inte så darrigt som jag befarat.
Kanske är det på grund av att jag jobbat så intensivt, men det känns som om jag varit där längre, som om det är åtminstone en månad.
Jag kom på det, med förvåning, när jag tittade i almanackan inför denna veckan att "oj, det har bara gått en vecka." 

Massor, massor har jag lärt mej. Många nya intryck har passerat.
Massor är så klart ännu nytt och ovant. Information kring vissa delar kan vara krångligt eftersom jag knappt vet själv. Annat vet jag precis men inte hur jag ska förklara.
Men jag tror det är klokt.
Det är bättre att erkänna för kollegor eller patienter att man inte vet istället för att spela allan å låtsas som om det regnar å att man kan något man inte kan.
Jag känner det inte som en prestigeförlust på samma sätt som den gången för tretton år sedan när jag var "ny på riktigt" inom yrket.
Något av det jag trodde skulle vara svårast, att ta blodprov på bebisar, är faktiskt lättast.
Eller ja, går jättebra. Jag hade... trots att det inte kändes så när jag började på BB... nytta av alla svårstuckna vuxna jag "övat" på innan i min karriär.

Det är för mycket att säga att jag är en i gänget bland personalen.
Det vore nog för mycket att hoppas på efter sammanlagt fyra veckor på ett nytt ställe.
Men så gott som alla är trevliga, snälla och inkluderande.
Undersköterskorna superproffsiga, där kan man hämta mycket kunskap genom att se å lära.
Å jag älskar att sitta och lyssna på barnmorskorna när de berättar om yrket, patienter å situationer de minns, hur saker förändrats.
Talade länge med en pensionerad barnmorska som jobbade sin tredje sommar efter pensionen.
Hon berättade att hon skrivit ner samtliga sina förlossningar i en (förmodligen flera) bok.
Decennium av barnafödande och kunskap!

Faktiskt är det så roligt att det just nu inte gör mej något att jag inte får någon semester i år.
Det var rätt länge sedan jag kände så inom mitt vanliga jobb.
Tankarna återkommer... så klart... till vad som kommer att hända till hösten.
Om det blir någon utbildning eller om jag återvänder till medicin och sommaren på BB blir som ett udda gästspel i min karriär.
För jag känner starkt att det är nu eller aldrig jag ska läsa!
Nu är jag i miljön, tar mina första famlande tag, lär känna människor, insuper atmosfären, låter intresset vakna och blomma ut igen som aldrig förr för obstetriken.
Läser jag inte i höst utan går tillbaka till medicin, då känns det som om jag ger upp det.
Som om det var denna chansen men inte riktigt ville sej. Inte nådde ända fram.

Jag tänker om... om om om om... jag kommer in, får betalt, börjar läsa så ska jag börja föra dagbok från första stund, i pappersform eller som ännu en blogg vet jag inte... vad tycker ni?
Jag känner att jag vill bokföra den här resan i sådana fall.
Minnas tankar, känslor, farhågor, handledare, patienter, glädje, framsteg och skräck.
Oavsett format så ska det vara vackert. En vacker blogg eller en vacker tjock anteckningsbok.

Puss/ Asta

Inte alltid så jävla enkelt.

Jag skrev ett inlägg om att välja glädje (två inlägg ner) här om dagen.
Ett inlägg kring att det finns forskning på att ju mer positivt vi försöker se på tillvaron ju gladare blir vi. Att det går att lära hjärnan att bli mer lycklig genom att välja känsla, styra tankar, kväva bitterhet å annat otrevligt.

Man kan väl säga att vissa dagar är det lättare att tro på det där med affirmation och positiv tankekraft än andra.
Det är söndag kväll efter en intensiv helg. En helg som innehållit det mesta.
Alkohol, gemenskap, alla sorters känslor.
Imorgon väntar inte bara måndag utan oxå min första dag på BB som färdighospiterad.
Jag ska alltså klara mej själv.
Ska vi ta en halv minut å låta det sjunka in?
...
Själv.
På egna ben.
Jag har satt skräcken på paus under helgen men nu börjar det bli allt svårare att hålla den ifrån sej.
Jag jobbar sju av de närmsta åtta dagarna. Är jag inte död efteråt så bör jag väl åtminstone vara lite varm i kläderna kan man tycka.

Det är alltså nu jag ska plocka fram det där. Det där positiva.
Jag är en kompetent sjuksköterska.
Jag har bred livserfarenhet.
Jag har fött fyra barn.
Alla råd jag någonsin gett Mini när hon har undrat över något med Noah har BVC sköterskan, sjukvårdsupplysningen å barnläkaren verifierat/ sagt samma sak.
Jag är socialt kompetent.
Jag är erkänt bra på att ta människor.
Jag är lugn, trygg och säker.
Ingen förväntar sej att jag ska kunna allt.
Jag slipper kaoset på Medicin.
Jag är där jag vill vara.

Ja, men alltså om jag ska vara ärlig så går det "så där", det är som om hjärnan sitter där uppe och säger "Nä nä nä nä, den lätta gick jag inte på. Du är fullkomligt livrädd och det vet både du å jag."
Å sjuksköterska som jag är så tänker jag praktiskt å medicinskt... "Det var fan vad oroligt det här var då, om jag skulle ta å dubbla mina Cipralex? Det känns faktiskt som om det behövs."
Typiskt sjuksköterskor. Självmedicinerar.
En apotekare sa faktiskt det när jag var på apoteket och hämtade ut Zopiklon.
Han började förklara biverkningar och jag sa att jag är sjuksköterska och då svarar han:
"Detta måste vara en typisk sjuksköterskemedicin. Alla sjuksköterskor jag känner äter sömntabletter."
Ler här.
Alla sjuksköterskor jag känner äter kanske inte Zopiklon eller Cipralex men nog är vi överrepresenterade alltid.

Nej, det är inte så lätt för en ängslig gammal ångesträv att lura sej själv till lugna, positiva, kaxiga tankar. Inte alls särskilt lätt faktiskt.
Å... nu viskar jag lite här för detta skäms jag för en smula... ibland undrar jag varför jag gjorde det.
Avstod fyra veckors semester, min trygga plats i gruppen, att kunna åka till jobbet å känna mej lugn i magen för detta? Jag kommer med all sannolikhet inte få betalt och då är jag till hösten tillbaka på ruta 1 bara något mer själsligt sliten än innan.

Jag önskar så att jag inte var sån här. Jag har önskat det i hela mitt liv. Nästan mer än vad jag önskat bort min svåra allergi.
Jag önskar att jag var en sådan där trygg, stadig människa som såg varje utmaning som en möjlighet och som tyckte ovisshet var spännande å kul.
Som struntade i vad andra tyckte eller än bättre, som tog för givet att andra skulle älska mej å tycka att jag var fantastisk.

Bah!

Puss/ Asta

Maria ställde flera frågor, här är svaret på den första.

 

Maria ställde flera olika frågor (tack sweety) och jag delar upp dem.

a) Vad gör du i ditt liv som fungerar bra just nu och tidigare?
b) Vad gör du i ditt liv som INTE fungerar så bra, nu och tidigare?
c) Hur ska du göra i så fall för att komma vidare?

Svår fråga. Faktiskt jättesvår. Jag har suttit med frågan framför mej en lång stund, funderat på från vilket håll jag ska angripa den. I stort eller smått, på vilken nivå å så där.
Det är verkligen en skitbra tankeställare till sej själv.
Nu och tidigare...
Alltså inte bara 5:2 metoden jag lyckas med i dag och löpningen jag misslyckats med ett tag utan nu och tidigare.
Har jag förstått frågan rätt då?

a.) Jag har min envishet. Min stora tjurighet. Min besatthet i att duga.
Det gör att jag aldrig slutar att försöka och att jag bara tillfälligt ger mej.
Jag förlorar vänner med den egenskapen, men jag förändrar oxå förutsättningar som många andra kanske inte skulle ha gjort.
Min största bedrift i livet, även om jag inte gjort det felfritt på nåt sätt, är att vara mamma. Sättet jag varit... och är... mamma på.
Jag har brutit någon slags förbannelse som funnits i min släkt och då särskilt på mammas sida. Jag står nära mina barn.

Om jag tänker på vad som fungerar bra i mitt liv just här å nu så är det nog just det.
Min modersroll. Det är i den jag känner mej... minst bristfällig. I den och i min betydligt enklare roll som Gottemamma.
Det fungerar härligt bra, han å jag, som bästa polare.
Det är i vardagen med honom å i naturen som jag hämtar harmoni, kraft och gör mej av med stress å negativa tankar.

b.) Sen har jag min rädsla. Mitt bristande mod i somliga situationer. Min låga självkänsla som visst aldrig går att riktigt träna upp?! För jag ÄR vad jag presterar för mej själv. Jag är aldrig bättre än det jag för tillfället ror i land.
Å när jag inte längre ror i land det. Eller när jag plötsligt ökar kraven för vad jag ska fixa. Då är jag skitdålig. Igen.

En del av mina närmaste relationer fungerar inte bra.
Det är inget jag vill/ kan prata om på bloggen men de flesta läser det kanske mellan raderna ändå. Å det måste jag göra nåt åt. På nåt sätt. Åt nåt håll.
Mitt yrkesliv knakar.
Jag tror faktiskt inte att jag riktigt återhämtat mej efter förra vinterns härdsmälta.
I alla fall har jag inte, mer än korta stunder och enskilda arbetspass, lyckats känna någon arbetsglädje på sista tiden. Någon inspiration.
Min självrespekt brister emellanåt mer än lovligt.
Jag låter människor behandla mej nonchalant utan att riktigt sätta i foten å säga tack å hej.
Jag vet inte vad det handlar om, det är i dessa fallen inte någon konflikträdsla utan mer att jag så gärna vill... vill tro. Vill vara älskad.

c.) Ja vad fan ska jag göra åt det?
Jag återkommer väl till svarsinledningen på första frågan.
Jag får fortsätta försöka. Finna nya vägar. Försöka igen. Eller slå mej fri.
Jag får fortsätta utmana rädslan. Klura över vägval på mina rundor med Gottepojken.
Å jag får väl helt enkelt göra slut med människor som inte förtjänar mej!

Tack för frågan.

Puss/ Asta

Å så lite ångest på det.

 

Ja ja, jag VET att jag går emot strömmen av alla lyckliga blogginlägg och statusuppdateringar om harmoni, kärlek och gemenskap.
Jag VET att jag är en pessimist och borde jobba med min mentala inställning till livet.
Jag vet!
Jag lovar bara inte att ändra mej inom den närmsta framtiden.
Finns det någon högtid som väcker mer ångest hos mej än vad jul gör så är det nyår.
Jag vet inte varför. Det har alltid varit så.
Till skillnad mot jul beror det inte på brustna förhoppningar utan mer på... faktiskt rädsla.
Jag är rädd för nya år. Rädd för att svika mej själv, rädd för att stå där... ännu en nyår... och känna att "Nähä, inte i år heller", rädd för att nåt "hemskt" ska hända... mej, min familj, världen i stort.

I år känns det värre än på länge.
Jag till och med googlade Oxens 2014. För oxar i genomsnitt står tydligen planeterna så att det blir ett lugnt år, ingenting att skriva om i memoarerna.
Det lät ju bra, men sen stod det "Precis som 2013."
2013 fick jag mitt första barnbarn, fick reda på att jag skulle få ett till, gjorde en underbar semesterresa, förlorade min bästa vän och min mormor.
Det var knappast ett lugnt år.
Astrologi. Blaj. Jag vet.
Men den lytte han griper varje halmstrå vet ni.
Det är som om jag har 500 kg krav på mina axlar för allt som jag... ta me fan... måste ta i tu med i år. Helst innan 2014.
Det är som om jag känner av vibbar på att 2014 kommer innebära prövningar av astronomiska mått.
Och jag är inte ett dugg synsk. Men rätt sensitiv, har god intuition.

En god vän till mej skrev lugnande på facebook att: "Ta inte ut massa elände i förskott. Det nya året är en betydelselös siffra som endast används för att hålla räkningen i almanackan!" Och visst. Det är sant. Känslan är dock svår att göra nåt åt.
Jag har inte lyckats hittills i alla fall, på 44 år. 

Hjälp mej lite här...
Fyll på min lista med härligheter som kommer att ske 2014.
Bland annat så... 

Väntar ett OS och inget annat än guld i hockey gäller.
Det är valår och vi kommer äntligen byta regering.
Jag kommer få minst ett litet barnbarn till, på nära håll den här gången. 

Hur känner du för 2014?

Puss/ Asta

Vem ska man tro på?

 

Jag har, och har alltid haft, en mycket god intuition.
Tyvärr tror jag att det ofta, för flickor i alla fall, blir resultatet av delvis otrygga uppväxtförhållanden. Att man som barn lär sej tyda andra människor, uppfatta varje skiftning i sin vardag, kunna läsa när någon går från vänlig till lynnig, från trygghet till kaos.
Med mycket stor sannolikhet kan jag i olika grupperingar, små och stora, läsa av spänningar som finns i rummet.
Jag kan uppfatta tillbakahållna konflikter, agg och irritation.
Jag kan känna in hemliga romanser och svällande hjärtan.
Se blickar, avläsa kroppsspråk, nästan ta på stämningar som går många andra obemärkt förbi.
Att ha en stark intuition är mestadels positivt.

Men!
Jag har oxå en stark rädsla inom mej. Jag har ju många gånger tidigare berättat att jag är en av de räddaste människor jag känner.
Ibland... ja, rätt ofta faktiskt, så slår mitt inre alarm på, förvillande lik intuition,
Jag är en kvinna som i de flesta situationer i livet inte tycker särskilt mycket om överraskningar.
Jag vill ha det lugnt, stabilt, harmoniskt, välkänt och nästan lite tråkigt.
När livet rör på sej, pockar på att förändras, reagerar jag ofta med oro och tolkar det felaktigt som om min intuition försöker säga mej något.

Ett år, var det tre-fyra år sedan, lovade jag mej själv att våga mera.
Våga säga "ja". Å våga säga "nej."
Att lyssna mer på mitt hjärta, min nyfikenhet, min lust och mindre på allt det där som begränsar mej. Lättja, rädsla, oviljan att "röra upp."
Hur det gick?
Jag tror att det var mitt fegaste och mest händelsefattiga år någonsin.
Nyårslöften blir sällan bra.

Något annat som kan förvirra, och som gör så ganska ofta, är när människor säger en sak... övertygande å upprepande... men mina sinnen uppfattar något annat.
Någon som säger att de bryr sej, någon som säger att de tycker om mej, någon som säger att de vill... men min sammanställning av intryck säger något annat.
Vem ska man tro på då?
Sin man/ vän/ kollega eller vem det nu må vara... eller sin egen känsla?
Är det min intuition som talar eller är det mina samlade erfarenheter av tidigare svek?
Jag vet inte!
Jag vet bara att jag hellre tar vilken form som helst av information än att bli inlindad eller ljugen för.

Å jag vill våga hoppa.

Puss/ Asta

Vad är du rädd för egentligen?

 

Idag på Karlavagnen talade de om fobier. Jag lyssnade bara en liten stund tyvärr, det är rätt intressant.
Vi människor är verkligen märkliga varelser.
Så kapabla. Så starka och så anpassningsbara. Å ändå så neurotiska.
Nästan alla människor bär någon neuros. Det är faktiskt vanligare att ha någon fobi eller någon liten tvångstanke än att inte ha det.
En del bara som diffusa obehag eller enerverande upprepningar.
En del blir till riktiga rädslor. Eller fobier.
En fobi är ett obehag som är så starkt att det påverkar/ hindrar dej i din vardag.
En fobi är en rädsla som gör dej irrationell och får dej att sluta tänka å handla logiskt.

Det finns fobier mot nästan allt.
Till de allra vanligaste hör orm och spindelfobi. Det är tydligen de fobier som är lättast att bota.
Höjdfobi är oxå mycket vanligt liksom social fobi, rädsla för att stå i centrum och för att ta plats. Kräkfobi är ligger tydligen på 5:e eller om det var 6:e plats av vanliga fobier.
Men sedan finns det mer ovanliga... märkliga fobier. Så som trädfobi, hårfobi och en tjej som ringde in till Karlavagnen och som lät förnuftig på alla sätt förutom att hon var vettskrämd för svampar.

Vad är du rädd för?
Jag är... lätt!!! en av de räddaste människor som jag känner.
Jag vet inte om jag har en fobi direkt men jag är rädd för många saker.
Rädd för kärnvapenkrig, klimatförändringarna, att något ska hända mina barn.
Jag antar att det är rätt vanliga rädslor? Sunda rent av?
Men det stoppar inte där...
Jag är rädd för att köra bil, rädd för cancer, rädd för att bli gammal å hjälplös, rädd för att inte få bli gammal.
Jag är rädd för smärta, rädd för getingar, för konflikter och för höjder.
Jag vågar inte åka färja, jag stressar upp mej som fan för en vanlig charterresa (som 87 åriga damer skulle klara galant.)
Jag är rädd att mat skall vara härsken, svamp felplockad och jag HAR ett visst mått av koskräck.
Sen är jag extremt rädd för att bli psyksjuk, för att bli alkoholiserad och för den ökande rasismen.
Ungefär så...

Däremot är jag sällan orolig för sociala situationer. Jag är trygg med att jag vet att jag är socialt kompetent. Jag har inga större problem med att prata inför en grupp och jag står gärna längst fram i ledet när  en grupps talan skall föras.
Jag är inte mörkrädd (men det har nog mest att göra med att jag har stor hund) och sällan rädd för människor som anses "bråkiga."
Jag är inte rädd för småkryp (getingar undantagna då) och egentligen inte för döden... mer det som kan uppstå innan.
Och jag är verkligen inte rädd för varesej muslimer eller vargen.

Summa summarum är jag ändå, precis som jag sa, en av de räddaste människor jag vet. Varför... ingen aning men jag skulle tippa på en sammansättning av gener och uppfostran.
Jag har alltid varit försiktig. Alltid varit lite småfeg.
I vissa situationer har det varit bra för mej. Rädsla för droger tex men i de flesta fall har det bara hindrat mej eller gjort livet svårt för mej.
Detta att jag tex är rädd för "nya situationer och utmaningar."
Det har inte hindrat mej... mjo, kanske lite. Men ffa har det gjort allt mycket svårare i och med att jag har våndats in för varje nytt steg i livet med att det aldrig kommer att gå, att andra är så mycket smartare, jag så mycket odugligare...
Skola, jobb... det mesta.
Inte lär man sej heller. Inte drar jag nytta av att tänka på att "Hallå där Asta, du trodde ju inte du skulle fixa Komvux/ körkort/ högskola el vad det nu må vara heller... men det gick galant så självklar... självklart... gör du det nu oxå."
Ohhh no, det är s a m m a  sak var enda jäkla gång.

Vad är du rädd för? Har du någon fobi? Kanske nån udda spännande rent av?
Berätta!

Puss/ Asta

Jag är rädd

God morgon älsklingar!

Det är fredag. Jag tänker ha en lugn dag utan större förpliktelser.
Lulla runt, ta ut hunden, se på hockey ikväll.
Sista dagarna ledig å hemma nu.
Jag märker att jag är mer spänd. Att jag biter ihop käkarna igen, drar upp axlarna.
Innan jag klev upp låg jag på madrassen och försökte slappna av.
Jag försökte nollställa tankarna och bli tung i kroppen.
Gissa vad som hände då?
Nej, inget jätte konstigt... jag kissade inte på mej eller nåt sånt men plötsligt tänker jag lååååångsamt och booookstaverande och aaaaaaartikulerande AGNEEETA FÄÄÄLTSKOG!
Bara så där. Ur ingenting. Utan att tänka på henne egentligen. Bara hennes namn vääääldigt tydligt.
Ja, men hur märklig ÄR inte min hjärna?!

Jag undrar hur det ska gå med jobbet.
Jag VILL verkligen att det ska gå bra.
Samtidigt sitter känslan av misslyckandet från när jag prövade sist efter bara några veckors sjukskrivning kvar i kroppen å tanken.
Den här helt otippade känslan av "Noll koll." Av att vara helt lost.
Att 11 års erfarenhet bara försvann och jag blev tafatt och osäker inför det allra mest basala.
Det var så oväntat... då.
Jag trodde verkligen att jag hade rutinen i ryggraden.
Nu vet jag att jag inte kan lita på den.
Å hur härligt det än var att se kollegorna igår så var känslan av utanförskap så stor.
Som om jag var där med en kaka.
Inte längre hörde till.
Så mycket nytt vi sjuksköterskor ska göra, tänka på, hålla ordning på... och jag minns inte ens det gamla. Jag tror knappt jag kommer ihåg mina lösenord.

Hur ska jag göra för att hitta lusten igen?
Orken? Kärleken till yrket? Tempot?
Det känns som bortblåst.
Det känns som om det aldrig varit där.
Tänk om jag är en av alla dom "som inte längre pallar akutsjukvårdens tempo."
Som måste placeras om. Till nåt lugnare. Till nån skyddad verkstad.
Det är som att jag först nu faktiskt förstår att jag inte bara "varit lite trött."
Att nåt är mer fel. Djupare.

Jag är rädd. På riktigt.

Puss/ Asta

Min stora svaghet

 

Jag är en verbal kvinna. Jag har en stor kärlek till ordet och ett brett ordförråd.
Jag har mycket lätt för att uttrycka mej i såväl ord som skrift.
Jag har alltid haft högsta betyg i svenska i skolan och jag har även läst ämnet på högskolan.
Jag är envist lagd. Jag har ett stort rättspatos och jag är uppfostrade till att debattera och ta strid för det jag anser viktigt.
Jag är rädd för en jäkla massa saker som ingen annan är rädd för men jag är inte berörd av att tala inför andra. Jag skräms inte av auktoriteter.
Men! Jag har en stor svaghet när jag diskuterar och argumenterar... jag blir för arg!
I alla fall när vi diskuterar viktiga saker.

Jag har mycket svårt att tolerera dumhet.
Jag tycker att snålhet, präktighet, bessersmittighet, humorlöshet osv är rätt ocharmiga egenskaper men ingenting som slår dumhet.
Det är skillnad på att vara dum och på att vara kognitivt nedsatt. Vad är i min värld att vara dum?
Jo dum är den som gör världen för enkel. Som köper populistiska budskap. Som inte ägnar sej det allra minsta åt källkritik. Dum är den som utifrån egna enstaka upplevelser dömer världen.
Dum är den som inte bryr sej om att undersöka andra sidans argument. Dum är den som inte lär av historien.

Jag är arg och jag har varit arg länge!
Jag är rasande över hur Sverigedemokraterna växer och ännu argare över hur deras sympatisörer agerar efter avslöjanden om dem.
Det är inte de onda människorna i världen och i världshistorien som varit problemet, det är alla andra... majoritetens... tystnad.
Ekeroth, Almqvist och Westling (tre ledande Sd'are) har skämt ut sej. Uttryckt rasistiska, människofientliga, kvinnohatande, kränkande, aggressiva saker... varit korkade nog att filma skiten... och deras sympatisörer säger att "de är enstaka partimedlemmar", "de var onyktra", "de mådde dåligt", "det var länge sen", "Mona Sahlin var inte bättre med sin toblerone" osv osv
Mitt raseri gör det omöjligt för mej att bemöta dem.
Det finns en gammal pedagogisk sanning att ska du lära en människa något måste du möta henne där hon är, på hennes nivå. Jag klarar inte det.
Jag avfärdar personerna med "dra åt helvete"
När dessa människor gastar om att Sverigedemokraterna inte är rasister och att jag borde läsa deras partiprogram (vilket jag HAR gjort) så blir jag vansinnig över deras naivitet och över att de antingen inte kan läsa allt som står mellan raderna/ tror att jag inte kan göra det.
Ekeroth är drivande och möjliggör den antimuslimska sajten Avpixlat (tidigare Politiskt inkorrekt) ekonomiskt.
En nyhetssajt som säger sej "våga säga sanningen" och som dagligen sprider hat mot muslimer
Sajten har ett flertal gånger blivit stämd men är svår att göra nåt åt då servrarna ligger på Nya Zeeland.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som vilket som helst.
Det behöver man varken vara Einstein eller djupgrävande journalist för att inse.
Expressen gjorde en jämförelse kring skandalfilmen med de tre herrarna ur Sverigedemokraterna.
Erik Almqvist är Sd's (eller var) finanspolitiska talesperson. Kent Ekeroth deras talesman kring brott och straff.
Föreställ er Moderaternas Anders Borg kalla unga kvinnor för horor. Sparka mot redlösa främlingar.
Skrika saker som "Detta är mitt land, inte ditt, blatte, babbe och blattelover" till Soran Ismael.
Föreställ er att Anders Borg beväpnat sej med järnrör och att även Beatrice Ask (justitieminister) gjort så och att hon gått bakom och filmat.
Kan ni se det?
Inte?
Nej, Sverigedemokraterna är inte vilket parti som helst.
Jag önskar att jag kunde förmedla det på ett sakligt och lugnt sätt men jag blir bara rasande.

Jag är inte rädd för Sverigedemokraterna och deras sympatisörer för egen del.
Däremot kan jag känna att jag drillat mina barn väl hårt i att "stå upp mot skiten."
Samtliga mina barn tog igår fajten och diskussionen på facebook och jag kan oroa mej att de på nåt sätt ska drabbas.

Puss/ Asta

Lite besviken

Jag känner mej lite besviken...
Jag ser ju, på min statistik, att ni är många som läser och många som särskilt läst mitt senaste inlägg om Sverige demokraterna men ni ger mej inga tankar. Eller förlåt, väldigt få ger mej sina tankar.
Jag vet inte om det är så att ni är rädda för diskussionen eller om ni helt enkelt inte orkar bryr er och jag vet i så fall inte vilket som gör mej mest besviken.

Alltså jag tror så här, detta är känsliga saker att diskutera.
Det florerar mycket, vad jag skulle kalla för fördomar, men som andra benämner för något annat.
Obekväma sanningar kanske.
Få människor vill och vågar se sej som rasister. Nej, det är dom då rakt inte!
De har vänner som är invandrare. Eller ja, de möter någon i trapphuset i alla fall som inte gör så mycket väsen av sej.
Nej, de är inte rasister, de vill bara inte ha det som det är nu. Med våldtäkter, hedersmord, knark å annat.
Min äldsta dotter är gift med en kurdisk iranier.
Jag vet inte hur ofta det gett upphov till oroliga blickar från människor i min närhet.
"Måste hon bära slöja?"
"Han kanske inte slår henne... än."
"Får hon lov att gå ut?"
Jag kan ignorera sånt där, det berör mej inte på djupet, men jag kan känna mej ledsen över hur mycket av den varan min dotter å hennes man kommer att få möta. Hur mycket människor oroar sej över eller tar för givet.

Det finns så mycket okunskap, rädsla och förutfattade meningar, även inom vården.
Även bland mina kollegor.
Jag ser det i mötet med patienter. Hur det suckas bland vissa över allt det där "kulturella."
De kan inte äta griskött. Suck.
De måste ha hela jäkla släkten här. Suck.
Hon skriker för ingenting, så ont gör det inte. Suck.
Ja, det talas så... oxå bland oss som har etiska koder om att behandla alla människor lika, att respektera andras religion och kultur.

Vi måste våga tala om det som skrämmer oss.
Jag gör det. Talar. Rasism skrämmer mej. Sverige demokraternas frammach skrämmer mej.
Å jag tror att även många som sympatiserar med Sd är rädda. På sitt sätt.
Vi måste våga tala om vad "svenskhet" är för något.
Vi måste våga tala om vad integration är.
Varför det gått snett i våra förorter.
Hur vi ska hantera människor som kommer hit utan erfarenhet från sitt hemland av att gå i skolan.
Hur vi ska hantera människor som bär på posttraumatisk stress efter att ha upplevt saker ingen människa borde fått uppleva.
Det är stora tunga frågor.
Jag tror inte att svaret är att stänga hjärtan och gränser.
Men vad tror du?
Berätta för mej!
För mej är svenskhet något vi bygger tillsammans, ett samhälle vi alla vill leva i, delta i och känna oss stolta över.
För mej är integration att vilja och att tillåtas delta. Att tala språket. Att ha ett arbete. Att få bidra. Att få släppas in. Det är inte att se lika dana ut, lyssna på samma musik, tro på samma Gud, fira samma högtider, äta samma mat.
Problemen i våra förorter är inte ett etniskt problem. Det är ett problem som härstammar ur fattigdom och utanförskap. Ur brist på integration. Vi har alltid haft större problem med kriminalitet och bråk i fattiga områden. Fattigdomen har bara sett olika ut.
Människor som kommer hit skall inte bara få hjälp till mat och bostad. De skall lära sej språket.
De skall få möjlighet till utbildning utifrån där de själva är och de skall beredas arbete. Betala skatt.
Få tillhöra,

Puss/ Asta