Horras och GW

Leif GW Persson är en av mina husgudar och jag följer alltid slaviskt hans program. Nu senast återfinns han ju på Tv4 i Brottsjournalen tillsammans med Jenny Strömstedt som oxå är en favorit.
I senaste programmet talade de bland annat om gruppvåldtäkten i Fittja där kvinnan dragit tillbaka sin överklagan av tingsrättens friande dom till hovrätten för att hon inte orkade.

1% av alla våldtäkter leder till fällande dom. 10% av alla anmälda våldtäkter leder till fällande dom. Precis som jag ofta påpekat sa även GW att våldtäkt är ett i princip riskfritt brott att begå och att det är den stora rättsosäkerheten, inte att en massa karlar blir oskyldigt anklagade.
GW talade nämligen även om allas vår Horras som ju gått ut med att det är förskräckligt hur hans vän "kulturprofilen" dömts utan bevis och att "män lever i farlig tid."
Måste, så gott jag minns, citerar GW, som förutom att han är genuin, rolig och intelligent dessutom är briljant i sina formuleringar sa ungefär så här på Jennys fråga om "kulturprofilen" får läsa i häktet: " Ja, jo det får han. Han kan ju läsa Horras Engdahls böcker, det vore kanske straff nog." Haha.

Men i alla fall. Friande våldtäktsdomar upprör mej alltid så klart men detta Fittjafallet från augusti 2016 mer än vanligt. Det är helt jävla horribelt.
En kvinna, utsatt från början då hon är narkoman, möter upp några män för att köpa droger. Istället blir hon under många timmar våldtagen och misshandlad i en trappuppgång av 6-7 män och ungefär lika många som ser på.
DNA från männen spåras. Kvinnan har omfattande skador. I sitt kön. I anus. Hon är slagen, har ansikts och huvudskador. Minst en person i den här trappuppgången passerar men väljer att gå in till sej.
Det finns HUR mycket bevis som helst men tingsrätten tyckte att kvinnan lämnade delvis motstridiga uppgifter (ja, vem FAN hade varit klar å redig i den här situationen?) samt att ord stod mot ord huruvida det var frivilligt???? att bli knullad i timmar av ett stort antal män och då även slagen.
Visa mej EN kvinna i hela världen som frivilligt skulle gå med på det här och finna något nöje i det så ska jag aldrig gnälla på en enda man mer i hela mitt fucking liv!
Fan, så arg jag blir av att tänka på det. Jag önskar att karma tar dem allihop och att de får utstå minst samma behandling som denna stackars kvinna fick göra.
Hade jag varit rik hade jag fan kunnat betala "karma" för att se det hända.

"Örebromannen" Niklas Eliasson, numera tydligen Eriksson, som suttit i fängelse 8 år för bland annat 2 våldtäkter, 6 våldtäktsförsök, 2 misshandelsfall, 2 fall av sexuellt ofredande frigavs den 11:e oktober i år. Detta trots att han i fängelset inte uppvisat någon ånger el tendens till bättring. Tvärtom är de som vårdat honom övertygad om att han är fortsatt precis lika farlig och att det KOMMER hända igen.
Örebro fick han inte flytta tillbaka till, vart han blivit placerad är okänt, kvinnorna i den staden är tydligen inte förtjänta av att få veta vilken fara som finns i deras närhet.

Så nej Horras lille. Det är inte männen som lever farligt. Det är kvinnorna.
Det är DÄR den stora rättsskandalen ligger.

Puss/ Asta

Boys will be boys

Ja, lite den attityden har han Leif GW Persson i dokumentärens första del som nu har sänts i Svt.
I den får vi ta del av hans uppväxt och skolgång och det är med illa dold förtjusning han berättar om alla tuffa lekar å äventyr han var med om som barn.
Hur de lekte tjuv och polis. Hur pojkar alltid hade kniv på sej. Hur de smög runt nere i hamnen och ibland åkte på stryk av de som arbetade där. Hur en å annan unge strök med på kuppen för att de lekte på livsfarliga ställen och hur flickorna hoppade rep.
Han berättade om sitt första arbete på hotellet där han vid sidan av tjänade de stora pengarna på att köpa smuggelsprit och cigaretter och sedan spenderade dem på kläder, krogen och flickor.
Hur lärarna skickade de värsta busarna till sjöss för att det skulle bli folk av dem.
"Det blev väl en å annan alkoholist och en å annan horkarl av dem, men så mycket folk vet jag inte."
Alltså han är ju en hopplös karlakarl men jag låter det bero, han är sjuttio år, barn av sin tid och det är säkert omöjligt att lära gamla hundar sitta eller gamla kriminalprofessorer att inte kissa stående.
Jag har dessutom svårt för kändisar (eller alla egentligen) som så öppet kritiserar sina föräldrar som GW gör med mamman och sen inte verkar skämmas ett skit över att de själva inte lagt två strå i kors i sin egen föräldraroll.
GW har ju många gånger tidigare berättat om hur han försummat sin dotter, satt sej själv först och hur barnbarnen är "rara" och han ger dem pengar.

Jag gillar GW. Det låter kanske inte så men det gör jag.
Det är svårt att låta bli.
Han är ju en underhållare av rang. Intelligent och högst medveten om sin kärva å trubbiga charm.
Och han är inte min att reta mej på.
Som make och pappa tror jag att han är förfärlig med sitt ständiga arbetande, sin alkoholism och alla sina idéer men som frispråkig och lite provokativ farbror på tv är han rätt rar. Får mej att skratta när han beskriver buset i sina olika program.

När han beskrev sin barndom funderade jag på att det är precis det Sverige som Sverigedemokraterna vill ha tillbaka. Om det inte vore för att GW sågat dem längst fotknölarna så skulle han säkert vara deras favoritsvenne.
En tid när männen jobbade och gärna ägnade fritiden åt spriten. När kvinnorna var hemmafruar och skötte barnen. När utlänningar var något man på sin höjd såg i hamnen när båtar från främmande länder la till och samhället var så där enkelt därför att misären hölls inom familjen och när "pojkar var pojkar" höjde ingen på ögonbrynen och skrek våldtäkt eller sexuella trakasserier.
De betedde sej så som förväntat.
På ena sidan gatan bodde arbetarklassen på andra sidan de bättre bemedlade.

Det ska bli spännande att se del två.
Själv har jag aldrig drömt om att lämna arbetarklassen. Det är en stark och stolt del av min person och den klassresa som jag delvis har gjort är jag inte helt bekväm i.
Visst är jag glad över att inte dela så många av mina släktingars öde med missbruk, förorter, problem med ungarna å visst är jag tacksam över att bo på landet, ha ett yrke, ett körkort och så där.
Men det där småborgliga med att göra som grannen gör, med att visa upp perfektion och den skiten kommer jag aldrig känna mej hemma i.
Jag vågar inte tänka på hur jag skulle vantrivas i en överklassmiljö!

Puss/ Asta

Tankar om Skavland och hans gäster

 

Söt bild va?!
I övrigt har jag inte mycket att förtälja om lejon denna fredag i oktober.
Vi har haft en relativt trevlig kväll. Jag säger relativt för vi tjafsar alltid om allt å ingenting maken och jag. Men annars. Entricote. Potatisgratäng. Vin.
Visserligen är vi panka som attans så det blev billigt (och lite surt) vin, kött från Brasilien med en leende familj på förpackningen (ja... när pengarna tryter har man inte råd med ekologiskt, närproducerat och fartraidat... visst är det horribelt att kött från andra sidan jordklotet kan vara billigare än sånt som kommunen producerat?!)
Men tja, det var gott i alla fall. Jag tog en Omeprazol bara i fall att, mitt ständiga illamående kan mycket väl vara en magkatarr.

Därefter blev det fler kalorier i form av OLW's chips och ytterligare lite vin framför Skavland.
Ser ni på honom?
Jag gör det då och då. Han är bra, men programmet är aldrig intressantare än hans gäster.
Idag var det spännande gäster.
Först ut var norska Centerpartiets partiledare, minns inte namnet men det var en kvinna, bra mycket mer sympatisk än vad vara kvinnliga centerpartiledare brukar vara.
Hon intervjuades utifrån några bråk som varit, hur hon i tv-sändning snäst av en journalist och därefter oxå (ofilmat) sin egen ungdomspartiledare.
Skavland gjorde den sämsta intervju jag någonsin sett honom göra då han gick åt henne som en ilsken iller och vägrade släppa taget. Lågmäld, leende men full av sarkasm ihärdade han i att tala om hennes humör. Provocerade.
Centerpartiledaren var hela tiden vänlig och saklig tillbaka.
Jag kunde inte låta bli att tänka att han aldrig skulle ha talat så till en man... politiker eller inte.
Skavland var respektlös och även om han kanske hade rätt i sak, blev han den i mina ögon som förlorade.
Det gav mej nästa tankeställare.
Det ligger en hel del i uttrycket "kill them with kindness."
Om man är allt för aggressiv och oresonlig spelar det ingen roll hur rätt man har, sympatierna faller ändå över på den andra.
Något för mej att tänka på som själv kan gå ut väl... hårt.
En tredje tanke som slog mej var att min egna politiska förebild Mona Sahlin aldrig skulle accepterat den  situationen som uppstod utan att markerat "här går gränsen."
Det är så sorgligt att hon aldrig fick chansen att vara vår främsta ledare. Hon hade gjort det med bravur!

Leif GW Persson var oxå där. Ihop med sin dotter.
Han är en annan idol. Å samtidigt en mycket komplicerad människa.
Bättre som författare, kriminolog och debattör än som pappa rent uppenbart.
Jag kände igen mej mycket i deras "pappa-dotter relation."
Dottern, Malin Persson Giolito, var väldigt intressant att lyssna till och jag kunde identifiera mej i både hennes halvsagda kritik gentemot sin far och hennes kärlek.
Hennes acceptans med att han var som han var.
Han satt aldrig barnvakt för barnen, han hade suttit "barnvakt" några få gånger för sina egna barn.
Mamman hade uppfostrat dem, stod för föräldrardelen medan far och dotter mer verkade ha intellektuellt utbyte av varandra.
"Vi har det ju bra nu, nu är hon ju vuxen, nu kan vi umgås" sa GW och verkade inte reflektera över vilken gåva han fått till skänks.  
Allt var inte bättre förr. Malin å jag är inte de ända med sådana här relationer till våra fäder.
Numera är pappor föräldrar. Det är en vinst även för mannen... så klart.
Plötsligt saknade jag min egen pappa. Det var länge sedan vi sågs.

Lise Fjeldestad, stor dramatenskådespelerska i Norge, var oxå inbjuden.
Hon talade om sorgen efter sin make, stora kärlek och motspelare Per Sunderland.
Hon var så stark, så naken, så fin i sin sorg.
Hon blev aldrig gråtmild och sentimental men hon var naken i sorgen.
Sårbar och förbannat stolt.
Leif GW Persson tillfrågades om sorgen när hans pappa dog men sa ärligt ifrån att "jag kan inte tala om det, det blir säkert jävligt bra tv men..."
Å jag tänkte... GW är en riktig machoman. Stor, stark, svärande, glad i att hinka.
En karlakarl.
Men jämfört med denna väna Lise Fjeldestad så framstod han som så mycket mer sårbar och svag.
Hon vågade tala om sorg, berätta om dödsögonblicket, överlämna sej.
GW fjärmade sej från det som gjorde ont. Kunde inte visa.
Det är nog rätt typiskt kvinnor och män om jag får generalisera en smula.
Kvinnan- det starkare könet blev rätt så uppenbart.

Puss/ Asta