Det handlar om mej

 

Jag vill börja med att tacka alla som skrivit till mej med sina tankar och berättelser angående inlägget nedan om mej och min far. Ni har skrivit här på bloggen, på facebook och jag har fått mail.
Tack. Det är tragiskt att så många känner igen sej och samtidigt, som alltid, mindre ensamt.
Min man sa bara att jag var dum, överreagerade, att jag ju vet hur han är, att det kommer gå över och varför spar jag på min mamma som har mer problem och "gör mej av med den vettigaste jag har."
Ja.
Så jag är glad för er. Tack.

Självklart har jag tänkt mycket idag.
Är han ledsen?
Arg?
Likgiltig?
Egentligen spelar det ingen roll. Det här handlar om mej. Om mej, mina behov och mina gränser.
Jag är ganska övertygad om att han inte försöker se sin del i det eller funderar över varför jag blev så arg och så ledsen att jag tog det här beslutet.
Han är inte den typen. Är det någon man som är det?
Kanske, men jag har inte träffat särskilt många.

Själv är jag raka motsatsen.
Det spelar ingen roll hur välgrundat och genomtänkt en konflikt är. Hur arg eller ledsen jag än varit.
När adrenalinet slutat pumpas runt i horribla mängder i mitt blodomlopp så börjar jag alltid att fundera över min egen del.
Var det verkligen så farligt?
Kan jag ha missförstått?
Kunde jag gjort något för att undvika det här?
Det här å det där var inte precis snällt sagt av mej heller.
Osv.
Jag kan analysera sönder en ostsmörgås om det vill sej.
Jag gör det nu med.
Jag tänker på pappas barndom. På pappas svårigheter med tillgivenhet.
Jag tänker på hur det ska bli när han blir gammal. Tänk om hans fru får nog, då blir han ensam.
Jag är rädd att han inte ska förstå. Och tänk om han... eller jag... dör.

Jag har varit ledsen hela denna dagen med men försökt att styra undan tankarna.
Tänka på det jag har i stället för det jag inte har.
Tänka på att egentligen har ingenting förändrats. Jag har inte min pappa.
Men å andra sidan, har jag någonsin haft det?
Det har gått bra ändå i över fyrtio år.
Det är klart att jag varit en annan om jag varit mina föräldrars prinsessa med en ovillkorad kärlek under uppväxten, precis som en vän skrev till mej så föder det en speciell sorts ensamhet när man inte blir vald och sedd av sina föräldrar, men nu blev det inte så och det har fungerat ändå.
Ingenting har egentligen förändrats.

Puss/ Asta

Men papporna då!

Kamratposten gjorde för många år sedan en stor undersökning där de frågade 6000  barn mellan 8-14 år vem de helst pratar med när de har problem.
Först kom mamma.
Sen kom en kompis.
Sen kom någon annan.
Sen kom ingen alls och först på femte plats kom... ta daaa...
Pappa.
Sug på den en stund. Jag tror tyvärr inte särskilt mycket har förändrats.

Varför är det så?
Det har så klart hur många förklaringar som helst. Skulle vi fråga tio personer får vi säkert tio olika svar. Men nu är detta min blogg och därför säger jag vad jag tror, det vore ju bara tokigt om jag sa vad du tror :)

Till viss del tror jag att det är biologiskt.
(Japp, jag vet... redan här blir folk uppretade.)
Det är så naturen tänkt sej det. Mamma tar hand om barn. Pappa har ihjäl en bisonoxe.
Evolutionen går vansinnigt långsamt.
Hela vårt nervsystem med sympatikus och parasympatikus jobbar fortfarande i tron att vi blir attackerade av stora djur när vi i själva verket känner ångest för att misslyckas på jobbet.
Kvinnorna har hormonerna med sej som redan under graviditeten jobbar till hennes favör och som frisätts i enorma mängder i den stund barnet föds och läggs upp på mammans bröst.
På BB kan man riktigt känna molnen av Oxytocin som flödar.

Men. Självklart finns det inte bara ett men här utan rätt många.
Vi börjar med det första...
Men, även män får förhöjda doser av Oxytocin när de bär sitt barn hud mot hud.
Inte i samma doser eller omfattning som mamman men ändå. Hormonpåslag.
Ju mer tid han spenderar med sitt barn tätt in till sej, ju mer hjälp får han därmed på traven till att känna kärlek, stärka band och bli den pappa alla barn förtjänar.

I vårt jämställda land arbetar nästan alla pappor heltid. Väldigt många mammor jobbar deltid.
I vårt jämställda land tar mammorna ut huvuddelen av föräldraledigheten och där vabbar mamma mest, är mamma familjens projektledare med huvudansvar för barnen. Mamma ammar, tröstar, bär, matar, vaggar kolikbarn, roddar vardagen, läser sagar, fostrar, plåstrar om mm mm så mycket mer eftersom de är hemma mer.
Inte så konstigt att ungarna där i tioårsåldern helst pratar med mamma.

Jag är inte ute efter att mammor skall arbeta lika mycket som papporna.
Allt män gör är inte per automatik bäst, därför behöver inte heller jämställdhet innebära att kvinnor ska göra som män gör (vilket det tyvärr ofta blir, inte bara i fråga om föräldraskap.)
Pappor borde jobba mindre. Vara hemma med sina barn mer. Ställa sin karriär åt sidan under småbarnsåren.
De borde prioritera annorlunda helt enkelt. Vara med sina ungar. Göra vardagsliret med sina barn.
Ta sin roll som förälder å inte bara vara någon slags sidekick åt mamman i bästa fall.

Jag känner... en del bra pappor men jag känner vansinnigt många fler som är rena skräpet.
Och det kan de knappast bara skylla på hormoner.
Finns det nåt råd jag vill ge till unga kvinnor utan barn så är det att kyss så många vackra kvinnor å män du vill. Gift dej ibland om du har råd å vill ha fest, skilsmässa är inget brott längre.
Men tänk för hundan efter hundra gånger om det verkligen är pappamateria som du skaffar barn med.
Finner du ingen lämplig kandidat så finns alltid Danmark.

Puss/ Asta

Tankar om Skavland och hans gäster

 

Söt bild va?!
I övrigt har jag inte mycket att förtälja om lejon denna fredag i oktober.
Vi har haft en relativt trevlig kväll. Jag säger relativt för vi tjafsar alltid om allt å ingenting maken och jag. Men annars. Entricote. Potatisgratäng. Vin.
Visserligen är vi panka som attans så det blev billigt (och lite surt) vin, kött från Brasilien med en leende familj på förpackningen (ja... när pengarna tryter har man inte råd med ekologiskt, närproducerat och fartraidat... visst är det horribelt att kött från andra sidan jordklotet kan vara billigare än sånt som kommunen producerat?!)
Men tja, det var gott i alla fall. Jag tog en Omeprazol bara i fall att, mitt ständiga illamående kan mycket väl vara en magkatarr.

Därefter blev det fler kalorier i form av OLW's chips och ytterligare lite vin framför Skavland.
Ser ni på honom?
Jag gör det då och då. Han är bra, men programmet är aldrig intressantare än hans gäster.
Idag var det spännande gäster.
Först ut var norska Centerpartiets partiledare, minns inte namnet men det var en kvinna, bra mycket mer sympatisk än vad vara kvinnliga centerpartiledare brukar vara.
Hon intervjuades utifrån några bråk som varit, hur hon i tv-sändning snäst av en journalist och därefter oxå (ofilmat) sin egen ungdomspartiledare.
Skavland gjorde den sämsta intervju jag någonsin sett honom göra då han gick åt henne som en ilsken iller och vägrade släppa taget. Lågmäld, leende men full av sarkasm ihärdade han i att tala om hennes humör. Provocerade.
Centerpartiledaren var hela tiden vänlig och saklig tillbaka.
Jag kunde inte låta bli att tänka att han aldrig skulle ha talat så till en man... politiker eller inte.
Skavland var respektlös och även om han kanske hade rätt i sak, blev han den i mina ögon som förlorade.
Det gav mej nästa tankeställare.
Det ligger en hel del i uttrycket "kill them with kindness."
Om man är allt för aggressiv och oresonlig spelar det ingen roll hur rätt man har, sympatierna faller ändå över på den andra.
Något för mej att tänka på som själv kan gå ut väl... hårt.
En tredje tanke som slog mej var att min egna politiska förebild Mona Sahlin aldrig skulle accepterat den  situationen som uppstod utan att markerat "här går gränsen."
Det är så sorgligt att hon aldrig fick chansen att vara vår främsta ledare. Hon hade gjort det med bravur!

Leif GW Persson var oxå där. Ihop med sin dotter.
Han är en annan idol. Å samtidigt en mycket komplicerad människa.
Bättre som författare, kriminolog och debattör än som pappa rent uppenbart.
Jag kände igen mej mycket i deras "pappa-dotter relation."
Dottern, Malin Persson Giolito, var väldigt intressant att lyssna till och jag kunde identifiera mej i både hennes halvsagda kritik gentemot sin far och hennes kärlek.
Hennes acceptans med att han var som han var.
Han satt aldrig barnvakt för barnen, han hade suttit "barnvakt" några få gånger för sina egna barn.
Mamman hade uppfostrat dem, stod för föräldrardelen medan far och dotter mer verkade ha intellektuellt utbyte av varandra.
"Vi har det ju bra nu, nu är hon ju vuxen, nu kan vi umgås" sa GW och verkade inte reflektera över vilken gåva han fått till skänks.  
Allt var inte bättre förr. Malin å jag är inte de ända med sådana här relationer till våra fäder.
Numera är pappor föräldrar. Det är en vinst även för mannen... så klart.
Plötsligt saknade jag min egen pappa. Det var länge sedan vi sågs.

Lise Fjeldestad, stor dramatenskådespelerska i Norge, var oxå inbjuden.
Hon talade om sorgen efter sin make, stora kärlek och motspelare Per Sunderland.
Hon var så stark, så naken, så fin i sin sorg.
Hon blev aldrig gråtmild och sentimental men hon var naken i sorgen.
Sårbar och förbannat stolt.
Leif GW Persson tillfrågades om sorgen när hans pappa dog men sa ärligt ifrån att "jag kan inte tala om det, det blir säkert jävligt bra tv men..."
Å jag tänkte... GW är en riktig machoman. Stor, stark, svärande, glad i att hinka.
En karlakarl.
Men jämfört med denna väna Lise Fjeldestad så framstod han som så mycket mer sårbar och svag.
Hon vågade tala om sorg, berätta om dödsögonblicket, överlämna sej.
GW fjärmade sej från det som gjorde ont. Kunde inte visa.
Det är nog rätt typiskt kvinnor och män om jag får generalisera en smula.
Kvinnan- det starkare könet blev rätt så uppenbart.

Puss/ Asta