Boys will be boys

Ja, lite den attityden har han Leif GW Persson i dokumentärens första del som nu har sänts i Svt.
I den får vi ta del av hans uppväxt och skolgång och det är med illa dold förtjusning han berättar om alla tuffa lekar å äventyr han var med om som barn.
Hur de lekte tjuv och polis. Hur pojkar alltid hade kniv på sej. Hur de smög runt nere i hamnen och ibland åkte på stryk av de som arbetade där. Hur en å annan unge strök med på kuppen för att de lekte på livsfarliga ställen och hur flickorna hoppade rep.
Han berättade om sitt första arbete på hotellet där han vid sidan av tjänade de stora pengarna på att köpa smuggelsprit och cigaretter och sedan spenderade dem på kläder, krogen och flickor.
Hur lärarna skickade de värsta busarna till sjöss för att det skulle bli folk av dem.
"Det blev väl en å annan alkoholist och en å annan horkarl av dem, men så mycket folk vet jag inte."
Alltså han är ju en hopplös karlakarl men jag låter det bero, han är sjuttio år, barn av sin tid och det är säkert omöjligt att lära gamla hundar sitta eller gamla kriminalprofessorer att inte kissa stående.
Jag har dessutom svårt för kändisar (eller alla egentligen) som så öppet kritiserar sina föräldrar som GW gör med mamman och sen inte verkar skämmas ett skit över att de själva inte lagt två strå i kors i sin egen föräldraroll.
GW har ju många gånger tidigare berättat om hur han försummat sin dotter, satt sej själv först och hur barnbarnen är "rara" och han ger dem pengar.

Jag gillar GW. Det låter kanske inte så men det gör jag.
Det är svårt att låta bli.
Han är ju en underhållare av rang. Intelligent och högst medveten om sin kärva å trubbiga charm.
Och han är inte min att reta mej på.
Som make och pappa tror jag att han är förfärlig med sitt ständiga arbetande, sin alkoholism och alla sina idéer men som frispråkig och lite provokativ farbror på tv är han rätt rar. Får mej att skratta när han beskriver buset i sina olika program.

När han beskrev sin barndom funderade jag på att det är precis det Sverige som Sverigedemokraterna vill ha tillbaka. Om det inte vore för att GW sågat dem längst fotknölarna så skulle han säkert vara deras favoritsvenne.
En tid när männen jobbade och gärna ägnade fritiden åt spriten. När kvinnorna var hemmafruar och skötte barnen. När utlänningar var något man på sin höjd såg i hamnen när båtar från främmande länder la till och samhället var så där enkelt därför att misären hölls inom familjen och när "pojkar var pojkar" höjde ingen på ögonbrynen och skrek våldtäkt eller sexuella trakasserier.
De betedde sej så som förväntat.
På ena sidan gatan bodde arbetarklassen på andra sidan de bättre bemedlade.

Det ska bli spännande att se del två.
Själv har jag aldrig drömt om att lämna arbetarklassen. Det är en stark och stolt del av min person och den klassresa som jag delvis har gjort är jag inte helt bekväm i.
Visst är jag glad över att inte dela så många av mina släktingars öde med missbruk, förorter, problem med ungarna å visst är jag tacksam över att bo på landet, ha ett yrke, ett körkort och så där.
Men det där småborgliga med att göra som grannen gör, med att visa upp perfektion och den skiten kommer jag aldrig känna mej hemma i.
Jag vågar inte tänka på hur jag skulle vantrivas i en överklassmiljö!

Puss/ Asta