Lite ledsen

Jag har funderat på en sak, detta varför det är så farligt att vara lite ledsen?
Jag har en väldigt transparent blogg. Det finns andra, inget ont om dem, som bara visar upp solsken på sin blogg.
Som bara skriver om framgång, kärlek, härliga relationer. Eller om yta. Smink, kläder och skor.
Men jag vill inte ha en sådan blogg. Jag vill att den ska spegla mitt liv, det jag väljer att ge er så klart för det är inte hela sanningen, men stora bitar.
Jag har skrivit om missbruk hos anhöriga, krisiga relationer, en inte helt enkel barndom. Jag har skrivit om psykisk ohälsa, om mediciner och terapier, om mina neuroser och deppigheter. Och egentligen tror jag inte att jag ÄR särskilt mycket mer ledsen än de flesta andra.
Eller så här, livet har lärt mej att alla människor har sina kors att bära.
Att ingen av oss helt och fullt kommer undan, för det är liksom det som ÄR livet och att vara människa.
Men ändå, väldigt ofta när jag skrivit en inlägg som andas av lite ångest eller tårar så får jag ofta på olika sätt  tips och trix av läsare hur jag ska bli... jag vet inte, gladare. Peppande tillrop om att jag är bra, att jag ska sluta grubbla, spara min energi osv.
Välment förstås, men kan vi inte fundera lite. Kan det inte få vara okej att vara... lite ledsen ibland?

Jag är "lite ledsen" just nu. Inte i någon ohanterbar ångest men just ledsen.
Det är av lite olika anledningar. Många bäckar små. Jobbiga och sorgliga saker jag inte kan sluta tänka på.
Det är människor som jag anser mej stå nära... till å med jättenära... som har valt bort mej. Inte i stora våldsamma gräl utan tyst försvunnit, haft mindre och mindre tid, inte kunnat prioritera mej alls trots att jag bett om det.
Det är en vän som är sjuk. Inte sjuk som i en efterhängsen förkylning eller en oroande huvudvärk som aldrig går över utan sjuk som i obotlig cancer.
Sjuk som i allt går åt helvete.
Jag har varit med om det förr (och nej, med det menar jag inte att det är mej det är synd om), jag känner samma känsla. En ilska mot livet, mot Gud, mot att det får ske. En ilska och en sån jäkla sorg.
Sen är det annat, mer diffusa saker, mer privat. Kring barnen å så där.
Men summa summarum. Livet är bra. Jag har mycket fint i mitt liv, men är oxå lite ledsen.

Sen kan jag undra vad det är för fel på mej som har världens bästa jobb och en hel del härliga kollegor men som ändå inte längtar det allra minsta efter att börja jobba på fredag trots att jag varit ledig i fyra veckor.
I år har jag inte ens bara den där "semestern är slut ångest", i år känner jag en viss oro för att jag ens ska komma ihåg hur man GÖR när man förlöser ungar och ängslas för ett intensivt första pass med massor av svårigheter och komplicerade fall.
Varför är jag så lat? Varför vill jag allra helst bara vara ledig?
Är det nån sjuka? Nån bokstavskombination?
Fan vet.

Men det är en si så där kväll. Det är det.

Puss/ Asta

Hmm.

Alla relationsbrister blir så tydliga på just jul tycker jag.
Det är därför jag alltid, i varierande skala, har haft svårt för julen.
Det som under övriga året är "det är som det är" gör ondare, irriterar mer vid den där tiden när alla andra är så förbannat lyckliga.
Det är ju inte så, jag vet det. Jag tänker ibland när jag är ute och går i mörkret i adventstider och ser julstjärnornas milda ljus i pyntade fönster att det förmodligen döljer familjetrauman av olika slag. Missbruk, misshandel, dysfunktionella relationer ingen har en aning om eller bara helt vanlig oglamourös äktenskapsolycka.
Ändå kan jag känna mej så ensam över jul.

Facebook och instagram svämmar över att familjelycka.
Griljerade skinkor, halvfulla vinglas med stearinljus i bakgrunden, granna granar, tindrande ungar och paketberg i glättiga inslagspapper.
Ord som gemenskap, frid, stämning dominerar.
Jag har försökt trycka undan det som skaver idag. Pysslat med mitt trots huvudvärk from hell, behållit ett lugnt och vänligt tonfall, varit positiv och kärleksfull. Försökt att inte ta åt mej över att maken fräser som en vrång tjurgubbe åt ta me fan allt å alla och inte vill delta i nåt utan bara går undan och gnäller över att "han är trött." Han? 
Men jag känner hur tålamodet tryter vid det här laget, huvudvärken stegras och den där vänligheten lixom krackelerar i fogarna.
Mamma är full. Mormor död. Pappa har jag ingen kontakt med. Sonen kommer inte hem... till jul heller och ingenting blir som man hoppats.
Blä! Nu har jag gnällt lite.

Jag har fått gjort lite idag. Huvudvärken till trots.
Jag har stekt köttbullar, gjort gubbröra, griljerat skinkan, grillat kycklingben.
Jag har bakat Sega chokladkakor från Jennys matblogg som såg himmelska ut men som blev katastrof och bara att slänga. Jag har gått en havsrunda med hunden. Bilden är därifrån och Mini å jag har traditionstroget sett på Love Actually... den bästa julfilmen om du frågar mej.
Imorgon skall jag göra Jansson och potatisgratäng.

Hoppas att ni har en fin dan före dan.

Puss/ Asta