Lite ledsen

Jag har funderat på en sak, detta varför det är så farligt att vara lite ledsen?
Jag har en väldigt transparent blogg. Det finns andra, inget ont om dem, som bara visar upp solsken på sin blogg.
Som bara skriver om framgång, kärlek, härliga relationer. Eller om yta. Smink, kläder och skor.
Men jag vill inte ha en sådan blogg. Jag vill att den ska spegla mitt liv, det jag väljer att ge er så klart för det är inte hela sanningen, men stora bitar.
Jag har skrivit om missbruk hos anhöriga, krisiga relationer, en inte helt enkel barndom. Jag har skrivit om psykisk ohälsa, om mediciner och terapier, om mina neuroser och deppigheter. Och egentligen tror jag inte att jag ÄR särskilt mycket mer ledsen än de flesta andra.
Eller så här, livet har lärt mej att alla människor har sina kors att bära.
Att ingen av oss helt och fullt kommer undan, för det är liksom det som ÄR livet och att vara människa.
Men ändå, väldigt ofta när jag skrivit en inlägg som andas av lite ångest eller tårar så får jag ofta på olika sätt  tips och trix av läsare hur jag ska bli... jag vet inte, gladare. Peppande tillrop om att jag är bra, att jag ska sluta grubbla, spara min energi osv.
Välment förstås, men kan vi inte fundera lite. Kan det inte få vara okej att vara... lite ledsen ibland?

Jag är "lite ledsen" just nu. Inte i någon ohanterbar ångest men just ledsen.
Det är av lite olika anledningar. Många bäckar små. Jobbiga och sorgliga saker jag inte kan sluta tänka på.
Det är människor som jag anser mej stå nära... till å med jättenära... som har valt bort mej. Inte i stora våldsamma gräl utan tyst försvunnit, haft mindre och mindre tid, inte kunnat prioritera mej alls trots att jag bett om det.
Det är en vän som är sjuk. Inte sjuk som i en efterhängsen förkylning eller en oroande huvudvärk som aldrig går över utan sjuk som i obotlig cancer.
Sjuk som i allt går åt helvete.
Jag har varit med om det förr (och nej, med det menar jag inte att det är mej det är synd om), jag känner samma känsla. En ilska mot livet, mot Gud, mot att det får ske. En ilska och en sån jäkla sorg.
Sen är det annat, mer diffusa saker, mer privat. Kring barnen å så där.
Men summa summarum. Livet är bra. Jag har mycket fint i mitt liv, men är oxå lite ledsen.

Sen kan jag undra vad det är för fel på mej som har världens bästa jobb och en hel del härliga kollegor men som ändå inte längtar det allra minsta efter att börja jobba på fredag trots att jag varit ledig i fyra veckor.
I år har jag inte ens bara den där "semestern är slut ångest", i år känner jag en viss oro för att jag ens ska komma ihåg hur man GÖR när man förlöser ungar och ängslas för ett intensivt första pass med massor av svårigheter och komplicerade fall.
Varför är jag så lat? Varför vill jag allra helst bara vara ledig?
Är det nån sjuka? Nån bokstavskombination?
Fan vet.

Men det är en si så där kväll. Det är det.

Puss/ Asta