Det var denna dagen det.

Det har inte varit bilden av sinnesfrid min jul.
Inte i förrgår. Inte igår. Och verkligen inte inledningen av idag.
Jag har varit förbannad och ledsen på halva världen känns det som.
Och jag som skulle njuta, chilla och vara så harmonisk i år.

Men till slut blev det ändå väldigt fint. Med lejonparten av mina kära samlade (sonen å hans familj träffar jag imorgon.)
Maten blev god, julklapparna utdelade, jag fick agera tomten som vanligt och ingen mer än Bente kände igen mej, vi vuxna slöt fred och barnen var nöjda.
Tindrande, lyckliga, förväntansfulla finklädda ungar... det är väl ändå det som julen går ut på?!
Ja. Kanske handlar det om solidaritet, gemenskap och en bebis som föddes för dryga 2 tusen år sen med men nästan. En viktig del av julen åtminstone.

Visst det är köphets och överkonsumtion å det ena med det tredje men få saker slår att se barns klotrunda ögon när de möter tomten. Nervositeten, fnissen, lyckan över att julens (för dem) stora moment äntligen är här.

Jag sitter ganska nöjd nu ändå.
Och som vanligt tänker jag att "ja men nästa år... nästa år, då jävlar ska det mysas hela tiden." 
Mmmm. Vi får väl se.

Det är ju, för många av oss, en sårbar tid.
Bristerna både i sej själv och i sina relationer blir tydligare då.
Alla andra är ju så jävla lyckliga å kära å har så rara barn å så mycket snö och allt är bara kärt å fint å harmoniskt.
Så kan det kännas.
Trots att man egentligen vet att det inte är så. Att alla har sitt. Och kommer få sitt om inte annat.
Och just i år har jag fina, glada, nöjda barnbarn som sussar i sina sängar.
Nöjda.
Eller som Noah sa: Mormor det var verkligen en fin och glad jul i år!
Det var det.
Eller det blev det i alla fall.

💝 God Jul på er.

Puss/ Asta

Hmm.

Alla relationsbrister blir så tydliga på just jul tycker jag.
Det är därför jag alltid, i varierande skala, har haft svårt för julen.
Det som under övriga året är "det är som det är" gör ondare, irriterar mer vid den där tiden när alla andra är så förbannat lyckliga.
Det är ju inte så, jag vet det. Jag tänker ibland när jag är ute och går i mörkret i adventstider och ser julstjärnornas milda ljus i pyntade fönster att det förmodligen döljer familjetrauman av olika slag. Missbruk, misshandel, dysfunktionella relationer ingen har en aning om eller bara helt vanlig oglamourös äktenskapsolycka.
Ändå kan jag känna mej så ensam över jul.

Facebook och instagram svämmar över att familjelycka.
Griljerade skinkor, halvfulla vinglas med stearinljus i bakgrunden, granna granar, tindrande ungar och paketberg i glättiga inslagspapper.
Ord som gemenskap, frid, stämning dominerar.
Jag har försökt trycka undan det som skaver idag. Pysslat med mitt trots huvudvärk from hell, behållit ett lugnt och vänligt tonfall, varit positiv och kärleksfull. Försökt att inte ta åt mej över att maken fräser som en vrång tjurgubbe åt ta me fan allt å alla och inte vill delta i nåt utan bara går undan och gnäller över att "han är trött." Han? 
Men jag känner hur tålamodet tryter vid det här laget, huvudvärken stegras och den där vänligheten lixom krackelerar i fogarna.
Mamma är full. Mormor död. Pappa har jag ingen kontakt med. Sonen kommer inte hem... till jul heller och ingenting blir som man hoppats.
Blä! Nu har jag gnällt lite.

Jag har fått gjort lite idag. Huvudvärken till trots.
Jag har stekt köttbullar, gjort gubbröra, griljerat skinkan, grillat kycklingben.
Jag har bakat Sega chokladkakor från Jennys matblogg som såg himmelska ut men som blev katastrof och bara att slänga. Jag har gått en havsrunda med hunden. Bilden är därifrån och Mini å jag har traditionstroget sett på Love Actually... den bästa julfilmen om du frågar mej.
Imorgon skall jag göra Jansson och potatisgratäng.

Hoppas att ni har en fin dan före dan.

Puss/ Asta

Jul-hiss eller diss?

 

Lyssnade en liten stund på Karlavagnen igår som kunde sammanfattas som "Jul-hiss eller diss?"
Väldigt väldigt många människor verkar tycka att julen är hysterisk och jobbig, långt värre än vad jag brukar känna. Eller jag är i gott sällskap åtminstone.
Vilket  är så himla synd! Julen, om den görs "rätt" har ju all potential att vara en riktig mysstund.

Hur gör man julen rätt då?
Ja, enligt människorna som hörde av sej till Karlavagnen via samtal, mail, sms och sociala forum handlade det framförallt om kraven. Kraven på obscent många och dyra julklappar. Surfplattor, tvapparater, nya datorer, resor, smartphones och årets stora julklapp aktivitetsarmband.
Det handlade om tvång vilka man skulle umgås med, eller ensamheten som skulle uthärdas och det handlade om perfektionen i hemmet.
Nu är ju inte precis jag någon som ska banna folk över att de känner så, jag har mått dåligt oändligt många jular.

Men vem är det egentligen som ställer de här kraven på oss?
Är det våra barn? Våra vänner som vi jämför oss med? Reklam och massmedia?
Varför köper många så mycket saker och så dyrt?
Jag vet inte...
Förra året köpte jag för första gången bara till barnen plus vår secret santa då.
Det kändes konstigt, lite snålt och genant trots att alla barnen utom Mini tyckte det var helt okej.
I år. I år har något hänt med mej.
Dels har jag väl vant mej en smula. Nu är det andra året. Nu är det tradition.
Men det är oxå ett medvetande som börjar bottna i mej.
Hur mycket prylar vi egentligen har och hur lite andra har. Hur moder jord dignar under bördan.
Då känns det mer... orimligt.
Orimligt att delta i nån fånig tävling att den som köper flest julklappar vinner.
Därför får inte ens barnen särskilt många julklappar. Tre var.
Det räcker. Alla kommer att köpa till dem och de kommer...ändå... få berg av klappar som de är för små för att på riktigt förstå.
Julklappar till barnen när de är mellan 6-18 månader är ju faktiskt mest för min egen skull eller möjligen deras föräldrar.
Noah hade blivit lika glad för några kulörta band och Ängla för en burk sopbubblor.

Å städningen... kom igen. Vad spelar det för roll?
Egentligen?
Vi måste reclaima det fina med jul. Att samlas. Att sitta ner tillsammans. Att umgås.
Spela spel, se på tv ihop, äta gott.
Jag skulle gärna ha fler människor här. Vänner. Blanda frisk, låta vem som helst av dem man älskar komma. Hade det inte varit för maken som är mer... vad ska jag säga, restriktiv... så hade jag kunnat tänka mej att bjuda in några hemlösa med.
För det är väl så julen ska vara? Generositet är för mej nåt helt annat än att bräcka andra släktingar med att köpa till den som redan har för mycket. 

Jag fortsätter på att jobba med mej själv om att sänka ambitionerna. Det kanske tar några år att bli kvitt den där inre rösten men på sikt så... 

Puss/ Asta