Halvtomt eller halvfullt

 

Tänk, vad man kan välja att se olika på sitt liv och på saker å ting som sker.
Det finns människor som går genom livet med en oförstörd optimism och tro på att allt ordnar sej till det bästa och det finns människor som är det motsatta, som ständigt oroar sej och väntar på en katastrof.

Själv när jag... säkert som många andra... båda typerna inom mej och de skiftar med livet och beroende på hur jag mår.
Jag har... oavsett om jag står i en bottendjup äktenskapskris eller ligger under som fan i Wordfeud en tro på att det kommer att vända, ett hopp om ljusning bakom hörnet.
Samtidigt är jag ständigt redo på att vad som helst, när som helst, kan tas ifrån mej.

Jag kan välja... och gör oxå så som sagt beroende på hur jag mår... olika sätt att se på saker omkring mej.

Min dotter nr II ser jag för lite...
- Hon har inga starka band eller behov av mej ELLER Hon är självständig, tuff och klarar sej själv.

Sonen hoppade av univeritetet
-Jäkla slarver, nu ställer han livet på paus ELLER Så gott att ha honom hemma igen.

Äktenskapet går på tomgång
-Vi har ingenting gemensamt eller att säga varann ELLER Vi har det tryggt å bra och vet precis var vi har varann

Ekonomin är skral
-Fasen oxå att det ska kosta på så att vara sjuk och det är så trååååkigt att oroa sej för pengar ELLER Vi har precis vad vi behöver och det är mer än de flesta

Märta finns inte mer
-Jag saknar henne, jag saknar henne så jag känner mej halv ELLER Tänk att ha fått leva 8 år med en sådan kärlek och själsfrände.

Jobbet är stressigt som fan och jag är en av få vana
- Jag mäktar inte med allt detta ansvar och denna börda av att bära så mycket utöver mitt jobb ELLER Det är speciellt att få vara riktigt bra på nåt och en förebild för de nya

Kroppen är sladdrig och trots viktnedgång är låren lika tjocka. Jag blir liksom smalare, inte finare.
-Fan. Fan. Fan vad jag skulle vilja ändra på det å det å det ELLER Jag är frisk, jag är stark, min kropp används och har används till det den är till för.

Osv osv. Beroende på vem jag är och hur jag mår för stunden så ser jag olika på saker och ting och jag gör vad jag kan för att låta den positiva och lättsinniga delen av mej ta över allt mer.
Just nu går det bra.
Väldigt få har så eländiga liv att det inte finns någon ljusning eller lösning.
När man teoretiskt talar om hälsa och upplevd hälsa så handlar det mycket om att "finna sitt sammanhang", att se en mening och därmed en möjlighet till förändring.
Att acceptera saker å tings tillstånd är inte alltid eller per automatik att ge upp, det är att gräva där man står och att se glädjen i det.
Jag blir lyckligare av att acceptera min situation och göra det bästa av den istället för att jaga något som jag ändå inte kommer nå fram till.

Hur är det med dej?
Hur funkar du?

Puss/ Asta

Vänskap

 

Hör ni, ni suger på att kommentera och ännu mer på att önska inlägg.
Här viger jag ett helt inlägg åt att tala om hur mycket jag älskar er och att jag tänker på er 24/7 och vad möts jag av... jo största möjliga tyyyyyyssssssssnad.
Fy skäms på er! :)

Jag ställde en fråga tidigare idag på facebook:
"Hur många nära vänner skulle du säga att du har??? Såna där vänner man kan ringa mitt i natten typ"
16 personer svarade. 15 kvinnor å en man.
De flesta hade mellan 1-3 som de kunde ringa mitt i natten. Någon fler. Några färre.
Med mej själv vet jag inte riktigt...
Jag skulle nog säga noll.
Det beror inte på att jag har kassa vänner, det beror mer på mej själv.
Jag menar...
"Ringa mitt i natten..." då förutsätter jag att det inte är nåt urakut som inbrott/ att maken går bananas och slår mej eller att huset börjar att brinna.
I så fall skulle jag kunna ringa vem som helst.
Till och med grannarna, vilket ju vore utomordentligt lämpligt i de fallen eftersom den ena är brandchef och den andra polis.
Nej jag tänker mej snarare subakuta kriser... så som äktenskapligt storgräl, djup ångest, stopp på motorvägen och då vet jag inte... om det finns någon jag faktiskt skulle störa mitt i natten. Trots att jag med 3-4 stycken vet att det skulle vara okej, trots att jag själv skulle sett det som ett hedersbevis om JAG var den som någon ringde mitt i natten.
Jag är nog typen som inte vill störa, inte vill besvära ( framför allt inte vännernas sambos å äkta hälfter.)

Ibland gör den känslan att jag känner mej ensam. Oändligt ensam.
Jag menar, jag HAR satt mej storgråtande i bilen flera gånger efter bråk med maken eller nåt annat småbanalt som just då känns hopplöst och känt att "jag har ingen att vända mej till, inte en käft att åka till i det här tillståndet. Inte ens mina föräldrar."
Den känslan är avgrundsdjup.
Vart ska jag bli av? lixom.
Nä det är bara att traska in igen.
Men jag tror att det är många som känner så.
Trots att flertalet i min lilla facebookundersökning svarade på motsatsen.
Å som sagt, jag tror det hänger på MIN känsla.
Att jag inte vill vara till besvär. Jag inte vill sitta å storböla inför andra.
Well... då får man stå sitt kast.

Djupa tankar en torsdag kväll.
Jag har varit så himla trött hela dagen.
Misskött mat å annat. Mått lite sämre.
Nu ikväll har jag i alla fall färgat över de grå stråna, rakat här å där och noppat ögonbrynen.
Druckit ett glas vin å ska lägga mej med bokcirkelboken.

Hoppas ni har det gott.

Puss/ Asta