Stegen vi tar

Det har ju länge talats om att vi i västvärlden rör oss för lite, är allt för stillasittande, och det kommer ständigt nya larmrapporter om detta.
Inte minst sedan smarta telefoner fick grepp om oss och framför allt gäller detta unga människor som har allra mest skärmtid.

10 000 steg per dag är ett sådant där mått aktivitetsnivå vi bör hålla.
Begreppet lanserades av ett japanskt företag på -60 talet när de skulle marknadsföra sin nya pryl, en slags stegräknare. En gammal studie från just Japan visade att 10 000 steg bränner ungefär 400 kcal vilket ansågs hälsosamt.
Mer underbyggd verkar måttet 10 000 steg inte vara.
Intressant är att en studie gjord 2004 på Amish folket i USA visar att de gick i genomsnitt 18400 steg (män) och 14000 steg (kvinnor.) Tsimane-indianer i Colombia tar ca 17000 steg per dag. Intressanta fakta som jämförelser då de fortfarande lever som människor historiskt har levt, som jordbrukare och jägare-samlare och då våra kroppar och hjärnor fortfarande är byggda och fungerar likadant. Evolution tar många tusen år på sej.

Studier visar att friska vuxna i USA snittar på ca 5000 steg/ dag medan svensken är något bättre 5500-7000 steg/ dag (2018.)
Det är rätt skrämmande och något vi säkert kommer att få betala för både på individnivå och i ett samhällsperspektiv.
Det pratas och hetsas så mycket om övervikt men där är forskningen inte helt samstämmig, det är den däremot när det kommer till att röra på sej.
Förmodligen finns det paralleller att dra mellan vår minskade aktivitetsnivå och den ökade psykiska ohälsan. Det är mest där mitt personliga intresse och fokus ligger. Utseendeaspekten är jag inte lika intresserad av.

Jag vill verkligen inte agera hälsohetsare men det är sånt här jag funderar mycket kring. Ni vet efter att jag fyllde femtio å ålderdomen började flåsa mej i nacken. Hur ska jag... som väldigt lat till min natur... fixa att leva tillräckligt hälsosamt och hållbart. Under veckorna jag varit ledig har jag snygga siffror. Idag har jag gått 17400 steg och jag snittar 13000 steg/ dag men då har jag oxå glömt telefonen vid nåt tillfälle och varit och simmat en dag.
Det är ju fantastiskt bra men ingenting jag skulle hinna med i min vanliga tillvaro när jag jobbar. Då hamnar jag nog snarare mellan 6500-10000 steg/dag och den siffran känner jag att jag skulle velat öka något (åtminstone den lägre) och sedan hålla det genom de mörka, regniga vintermånaderna.
Det känns som nog utmaning.

Puss/ Asta

Ätstörningar du inte dör av.

Det här med ätstörning. Det låter så dramatiskt. Det är för att vi ofta tänker på ytterligheterna när vi hör ordet. Anorexi, en sjukdom som kan vara livshotande.
Men den allra vanligaste ätstörningen är något helt annat och något jag skrivit om tidigare. Det är något de flesta tjejer jag känner lider av på någon nivå. Den att på olika sätt se på mat som en fiende. Som något som skall bekämpas.
Jag står inte helt utanför det där heller.
Och senaste månaderna har jag märkt av det mer.
Det är så djupt djupt förankrat i oss alla i västvärlden att smal = fin.
Det är för viktnedgång och smalhet vi berömmer varandra.
"Har du gått ner i vikt?" säger vi gillande. Eller "Du ser smal ut i den där", samma gillande tonfall. Om smal är lika med fin, vad är då motsatsen?
Och inte nog med det, vi drar än större växlar av någons kroppsform än huruvida den är tilldragande, vi tror att det handlar om hälsa.
Mullig/ kraftig/ tjock betyder ohälsosam i olika grad. Smal betyder sund.
Och det är otroligt dumt.
Det går inte att se på en person huruvida den är ohälsosam eller inte.
Jag, och många med mej, har varit som allra mest ohälsosamma när vi vägt minst.
Lever du på kaffe och cigg blir du jävligt skrinn till slut. Särskilt sund är du inte för det.

Den här icke livshotande ätstörningen. Som många inte ens reflekterar över att det är en störning. Som de flesta kvinnor ser som nåt helt normalt.
De håller efter sej bara.
Den här typen är enligt en expert på ätstörningar jag talat med den allra vanligaste. Det kan tex vara att...

När dagen summeras så blir dagen bra eller dålig utifrån om du ätit få eller många kalorier.
Du har en ungefärlig koll på hur många kalorier det är i de flesta livsmedelsproduktioner.
Du känner dej duktig när du slopat en måltid alternativt ätit väldigt lite.
Du känner skuld och/ eller skam när du ätit något med många kalorier i.
Du dras till artiklar som handlar om snabb och framgångsrik viktnedgång.
Du äter saker som chiapudding till frukost eller böner allena till lunch och försöker framställa det som nyttigt eller gott. Eller LCHF'ar för att det är "en livsstil."
Du drar in på frukost och lunch för att du ska dricka vin på kvällen.
Du köper för små kläder för att ha motivation.
Eller klär dej i sånt som sitter åt och klämmer som straff och påminnelse.
Du går ut och springer efter fredagsfikat. Inte för att du är sugen på löpning utan för att de kalorierna måste förbrännas.
Osv.
Och många kvinnor lägger otroligt med energi på det här.
I sitt enda liv. 

Jag står som sagt inte utanför det här och kan pricka av ett par av ovanstående punkter. Jag är, som jag sagt så många gånger tidigare, en "allt eller inget tjej tant."
Jag är inte så bra på att göra något lagom men extremerna klarar jag galant.
Jag kan gå utan käk en hel dag utan problem men att långsiktigt äta tex utesluta socker är svårare.
Och matintaget kan bli något som är relativt enkelt att kontrollera jämfört med livets övriga utmaningar. Ett par sträck minus på vågen blir en sporre och vips så har allt ihop blivit mer extremt... en smula ätstört rent av... och inte ett dugg hälsosamt.

När jag började läsa till sjuksköterska för massor av år sedan fick vi börja med att läsa om omvårdnadsteoretiker. Det var hemskt oinspirerande.
Men en mening som jag ofta tänker på i olika sammanhang är att "Hälsa betyder inte frånvaro av sjukdom."
Man kan vara sjuk och ändå uppleva känslan av hälsa. Och tvärtom.
Hälsa är något komplext. Inte enbart perfekta labvärden och frånvaro av sjukdom utan någonting större, bredare och mer individuellt.
Därav kan du ex ha ett BMI som säger övervikt trots att du äter från grunden bra och näringsriktig mat och rör på kroppen med regelbundenhet.



Att göra uppror mot de där tankarna på kontroll och skam över kalorier är förmodligen det mest hälsosamma du kan göra. Gör det idag!

Puss/ Asta

Vi kör en till...

Vi fortsätter lite på temat träning-exponering-utseendehets.

För inte alls särskilt länge sedan tänkte jag per automatik på tjocka människor som ohälsosamma och lite lata. Lata åtminstone när det kommer till fysisk aktivitet.
Sedan dess har jag läst på och ny forskning visar att ett stillasittande liv är betydligt farligare och ökar risken för förtidig död, ungefär dubbelt så farligt alltså.
Kraftig övervikt påverkar så klart hälsan negativt på en massa sätt fortfarande, men inte lika dominerande som man tidigare har trott.
Tjocka människor vet att de är tjocka. Ingen behöver upplysa dem om det "i omtanke kring deras hälsa."
Alkohol i måttlig mängd står oxå för en massa cancerfall och folk springer inte runt och varnar måttlighetsdrickarna.
Att vara smal är inte per automatik att vara hälsosam.
Denna sköna bönan ovan är min yngsta dotter. Hon är smal. Norm smal.
Hon slopar oftast frukost, gärna middag med och lever med fördel på chips, kakor och coca cola. (Det kunde absolut varit värre, hon använder inte tobak och hon är näst intill nykterist.)
Men eftersom hon ser ut som idealet (snygg som fan) ifrågasätter ingen hur hälsosam hon är.

Att röra på sej (20 minuters pulshöjande promenad/ dag räcker om vi pratar hälsa) är alltså skitviktigt!
Allt som kan ge inspiration till det är bra tycker jag.
Och jag tror... men nu gissar jag bara... att precis som jag blir mer inspirerad till att köpa en snygg bikini som sitter på en tjej med "vanlig" kropp (lite löst här å där, några kilon för mycket) än när det sitter på en modellkropp så blir många mer inspirerade av att läsa om att jag tvingar på mej skorna och går ut och springer en pluttesträcka framför när någon fit tjej som tränat hela livet bränner av ett Göteborgsvarv som ingenting.
Kan hon så kan jag lixom.

Jag instämmer i min äldsta dotters kommentarer till inläggen nedan att det inte är helt problemfritt när vältränade el normaltränade människor lägger ut bilder på sej själva i träningssituationer.
För även om det poppar upp kroppspositiva konton på instagram så möts vi hela tiden, jämt å ständigt, av en viss typ av kropp. I film, i reklam, i tidningar, bland kändisar... överallt. Tänk på unga växande småtjejer... typ i 10 årsåldern.
Tänk hur många sådana budskap de hinner se på en dag.
På väg till skolan, på busshållplatsen, i affären, i tv, i tidningar.
Hjärntvätt är ju ett ganska milt uttryck här.
Och vi ÄR inte förskonade. Hur mycket vi än tror att vi rakar benen, sminkar oss, bantar för vår egen skull så beror det på nåt. Jag brukar själv tänka att jag inte sminkar mej för någon annan än mej själv, jag skiter i vad min man tycker (tror inte han ser det ändå), jag skiter vad andra män tycker, jag gör det för att jag tycker det är kul och för att det ger mej en annan säkerhet.
Säkerhet sa jag? Hur tänker jag där?
Ja, jag blir tryggare, rakare i ryggen, tar min plats när jag är... kanske inte snygg men i alla fall inte ful.
Ja, men då är det ju för nån annan/ nåt annat ändå, eller hur?
Jag skulle knappast gjort det under en semester 20 mil in i urskogen där bara me, my self and I höll till.
Vi behöver reflektera över det där.

Puss/ Asta

Jag har gett mej fan på att detta ska bli min nya last.

Jag är med i en löpargrupp på Facebook som heter Lonesome runners. "Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen."
Just nu är det väldigt mycket rapporter och bilder från Stockholm Maraton.

Ibland kan jag känna mej sänkt av alla dessa rapporter. Alla dessa glättiga mil.
Flertalet ur Lonesome runners springer mycket längre, mycket oftare, mycket lättare än vad jag gör men framför allt så tycker de att det är mycket roligare.
De älskar att springa. Löpning är deras drog, deras beroende, deras liv och DET kan jag bli sjukt avundsjuk på.

Men löpning handlar inte om att jämföra sej med andra. Det handlar om att jämföra sej med sej själv.
Att snöra de där skorna, att ta sej utanför dörren och att genomföra löparpasset snabbare eller starkare än vad jag gjorde sist.
Löpning är att ge sej ut och att göra det igen... inte för att bevisa något för någon annan utan för att det gör mej friskare och starkare.
Mina lungor klarar av astman bättre, mina muskler blir starkare, konditionen större, häcken mindre och mitt psykiska mående mer stabilt. Ingenting fungerar lika bra mot negativa tankar eller en deppig själ som att springa... jag får lägga allt mitt fokus på kroppens rörelser och på min andning och det frisläpper mängder med endorfiner. 

Londesome runners peppar mej. Där är verkligen alla typer av människor.
Unga, gamla, vältränade å en och annan som jag själv.
Varje gång man frågar om råd så engagerar sej mängder av människor och varje gång jag berättar om mina framsteg får jag hurrarop och pepp.
Och alla dessa maratonlöpare får mej att åtminstone tänka tanken. Kanske nångång, kanske en dag är jag så stark att jag orkar springa fyrtiotvå fucking kilometer på en gång.
Och om inte... ja, då fortsätter jag som nu. Med att springa på 5 kilometer och aldrig komma under halvtimmen eller sub30 som det heter på löparspråk men att vinna allt det där... allt från ökad lungkapacitet till att hålla galenskapen i schack. 

Jo, den här avundsjukan. Avundsjukan över att tycka att löpning är det absolut roligaste som finns...
Jag är inte DÄR ännu, det kan jag inte påstå. Men det tar mindre å mindre emot att springa, det går lättare å lättare.
Att älska löpning är ett större å viktigare mål för mej än längder eller tider, bara mer svårmätt.
När jag började springa sprang jag 25 meter för att sedan få gå en stund innan jag tog 25 meter till, nu är 5 km den korta rundan. Det jag hinner innan middagen.
Idag sprang jag just den korta rundan för jag tänkte köra en längre imorgon.
Därför satte jag på det korta radioprogrammet, "På minuten" i P1 som är 30 min.
Fördel: Underbart underhållande program, tänkte knappt på att jag sprang.
Nackdel: Det är svårt att springa medan man fnissar, vilket jag gjorde mer eller mindre hela tiden. 

Och just precis nu längtar jag faktiskt lite till imorgon när skorna ska snöras på igen...

Puss/ Asta 

Tankens kraft å nya mantran

Jag tror mycket på tankens kraft och på att upprepa budskap för sej själv och andra för att tillslut göra dem till sanningar och jag har skrivit om det många gånger förut.
Faktum är att det finns studier på att fram för allt flickor och kvinnor håller på med det hela tiden.
Säger till sej själva att de är fula, tjocka, gamla, inte duger.
Förhoppningsvis säger vi det inte rakt ut. Inte "Du är ful" hundratals gånger men vi noterar en grå utväxt här, en valk där, ett tillkortakommande här och tomma tuttar där. Vågen visar på plus och huden känns slapp kring ögonen. Vi äter chokladkakan vi inte tänkt och vi hoppar över en gympass vi planerat och dömer oss själva.
Vi säger det hundratals gånger per dag och till slut har det blivit en sanning.

Tankens kraft och upprepningarnas urgröpning i vårt medvetande är mäktigt.
När vi väl förstått det kan vi... med hårt jobb och mycket träning... använda det till vår fördel.
Jag tycker att jag har kommit en bra bit på vägen.
Jag är medveten och i samma sekund som jag tänker något nedsättande om mej själv reagerar jag oxå på det och korrigerar mej själv.
I perioder går det ganska lätt. I andra stunder faller jag tillbaka.

För några veckor sedan tog jag beslutet att ta det ett steg längre.
Det fick vara nog med att sträva efter att nå under 60 kg sträcket.
Vad är så magiskt med en viss siffra?
Gudarna ska veta att det hänger och dallrar lite överallt på mej och att jag utseendemässigt blivit "äldre" de senaste åren men jag tänker sluta... hör ni det, sluta!!! att hålla på å tjata på mej själv om det.
Just nu jobbar jag istället på att bli förälskad i mej själv och min kropp. Och det går ganska bra!
Den här kroppen har burit de fyra mest fantastiska människor jag känner.
Den här kroppen har under smärtor fött ut dem.
Den här kroppen har producerat världens bästa mat åt dem när de var små, i ungefär 2,5 år har jag ammat dem sammanlagt.
Den här kroppen har varit utsatt för rökning under en väldig massa år, skräpmat, alkohol och stillasittande och den har i princip alltid levererat ändå.
Jag har aldrig varit allvarligt sjuk. Aldrig skadad så att jag brutit något eller fått opereras.
Den här kroppen bär mej varenda eviga dag. Lungor ser bra ut, hjärtat ser starkt ut.
Den är ta me fan fantastisk och den skall inte utsättas för vikthån eller suckar något mer!
Det är slut med att stå upp på vågen varje måndag och tillfälligt glädjas/ sucka besviket.
Slut på att klä sej i för små kläder, låga tajta jeans som skär in och som "ska göra det så jag påminns om hur tjock jag är." Slut på dåligt samvete för att jag stoppar mat i munnen. Slut!
För varje negativ tanke om mej själv, min kropp å mitt utseende så upprepar jag detta.
Mitt nya mantra.

Jag ska bli stark.
Utifrån och in ska jag bli stark.
Samma envetna, upprepande skall användas till detta nu.
Min kropp är fantastisk, jag är stark, jag ska bli starkare.
Inte för att bli snygg, för att hålla, för att hylla denna kropp som dag ut å dag in sliter för mej.

Du är oxå fin!
Å även om det låter som en klyscha så är hälsan absolut allt.
Skönhet är förgängligt. En vikt, en figur, en kondition lika så.
In the end... är hälsan allt.
Var stolt över dej själv!

Puss/ Asta

Hälsa, åldrande och en smula förvärvad klokhet

När jag var kring 20-30 och hade gått upp något kilo eller två för mycket löste jag det med spridda dagar av kaffe å cigaretter. Underskott av kalorier. Dämpande av hunger. Fixat och klart.
Nu när jag fyller 45 i år är det inte lika enkelt.
Dels svarar inte min kropp på samma sätt, kilona sitter hårdare och dels blir det här med hälsa allt viktigare.
Ett ohälsosamt beteende tynger ner på ett helt annat sätt nu.

Kanske är det även en slags förvärvad klokhet och en medvetenhet om livets förgänglighet.
När jag som knappa 12 åringen började röka och det stod på paketen att "Rökning i kombination med p-piller kunde leda till proppar" så tänkte jag på fullt allvar (jo, jag lovar!) att "det är väl skit samma om man dör när man är 30 eller 80... gammal som gammal lixom."
Det där har jag fått lite andra perspektiv på med åren :)

En kväll med ett halvt paket cigaretter och/ eller tre-fyra glas vin sänker min ork för flera dagar framåt nu. Att festa två dagar på raken känns som om man gör med livet som insats.
Så väl fysiskt som psykiskt sänks min ork och motståndskraft.
Att "ta hand om sej" blir allt viktigare.

Jag skall inte sticka under stol med att jag... ibland... är en smula fåfäng.
Att jag vaktar på kilona inte bara av hälsoskäl utan även för att jag vill se bra ut.
Jag har ingen önskan om att se ut som om jag vore tjugofem men jag vill liksom vara mitt bästa jag. Jag blir mer bekväm av det. Öppnare. Soligare mot min omgivning om jag känner mej fin.
Å jag orkar inte bråka med mej själv om att jag känner så. Om att det behovet finns även om det kanske är en smula löjligt eller fåfängt.
Däremot tar jag striden med mej själv hundratals gånger om dagen som tanken ilsnabbt far genom synapserna "oj, vad slappt det ser ut där", "nämen, gäddhäng?!", "gropar av fett över knät" osv osv.
Jag noterar tanken och tänker strängt tillbaka "fast mina ben orkar springa jättelångt", "där inne har fyra härliga människor utvecklats och bott och skänkt mej den största av meningar", "jag är frisk. Frisk!"
För jag försöker verkligen, allt vad jag kan, att vara min egen bästa kompis och jag BLIR bättre. Långsamt.
Det viktigaste är ändå att min kropp skall vara stark, frisk och kunna möta svårigheter.

Jag jobbar hårt på mina nya, sundare vanor.
Ett liv där jag bytt ut cigaretter och alkohol mot ruset av att ha orkat med ett löppass som jag bestämt mej för.
Jag försöker lägga mej i tid och försöker att inte sova till långt fram på dagen.
Jag försöker lägga mer tid på min familj å reflektion och mindre på att hänga vid datorn och invänta bekräftelse på facebook eller bloggen.
Försöker äta lite sundare och inte godis lika ofta.
För att hälsa är viktigt.
Jag vill må bra NU och jag vill gärna leva och må bra om 30 år med.
Jag vill se mina barnbarn bli vuxna. Följa dem genom skolgång, förälskelser och familjeskapande.

... Sen gör det inte ont om häcken ser snygg ut i bikini ;)

Puss/ Asta

Det känsliga ämnet: tjockisar

 

Vikt är verkligen ett laddat begrepp.
Jag skriver inte själv särskilt ofta om vikt, kost, dieter, träning osv men jag läser ju andra bloggar och där kommer det ofta arga kommentarer.
Vi testar å ser om det samma händer mej?

Jag är en lat å omotionerande människa. Åtminstone fram till att jag i våras började springa.
Nu har jag varit lat sista veckan, delvis för att det är precis som Paulo Roberto säger "en missad träning blir gärna två" och liiite för att jag fortfarande är en smula öm i min högerfot. Jag skyller på det i alla fall.


Men det ÄR ju så att alla människor har ett val att göra kring sin fysik.
Om de vill vara vältränade eller om de skiter i det, om de vill ha god kondition eller om det inte spelar någon roll, om de vill vara tjocka.


Det här med tjocka...
Ja det väcker alltid känslor och en mängd ursäker och försvar.
Det beror på sjukdomar, hormonstöriningar, mediciners biverkan... men oftast beror det faktiskt på att personen i fråga proppar i sej för mycket mat, fler kalorier än vad den förbrukar.
Den feta lever i mönster som blivit inristade mönster och har skapat sej behov av socker å vad det kan tänkas vara.
De tar ofta en rejäl portion. Gärna en till. Å de tar alltid efterrätt.
En icke motionerande människa som inte har en överjävlig förbränning blir då just... tjock.
Å tjock kan man väl få vara. Jag tycker verkligen inte att alla måste se lika dana ut och jag är förövrigt inte befriad från varken valkar eller handtag, men det ÄR ett val.
Fetma ökar risken för en mängd komplikationer. Diabetes. Höga blodfetter. Nedsatt kondition. Högt blodtryck. Depression. Ont i leder. Sömnproblem. Nedsatt lust. Nedsatt chans att finna en partner, risk för utanförskap osv.
Dessa sjukdomar i sej, som diabetes och högt blodtryck, är ju skadligt för kroppen och leder till nya ännu farligare sjukdomstillstånd. Bland annat ökar risken för stroke hos unga nu mera rätt ordentligt och en av orsakerna kan vara att vi plötsligt igen äter mycket fet, feta mejoriprodukter.


Att uppmana människor till att leva lite sundare.
Till att resa arslet ur tvsoffan och gå en powerwalk eller att pausa facebook och gå ut att springa en 30 minuters runda, det är inte att uppmuntra till ätstörningar, det är till att försöka locka till ett hälsosammare levern.
Antingen tränar man. Eller så sitter man hemma å blir en tjockis.
Det är ditt val. Ditt fria val.


Jag tittar alltid i människors kundvagnar i kön på ICA och det slår aldrig fel.
Tjockisen som handlar läsk, chips, godis, pommes, grädde, färdigmat.
Hurtisen som köper lättmjölk, fiberrikt bröd, äpplen och grönsaker.
Om du inbillar dej det allra minsta att jag är den enda med denna osunda egenhet så tror du fel, jag tror de flesta av oss gör så.


Valet att vara tjock och/ eller att prioritera bort din träning är ditt.
Det har ingen med att göra.
Men bra för dej... ja, det kan ingen säga.
Inte jag i alla fall.


Vad tycker du? Är diskussionen känslig? Varför då i så fall?
Skriv gärna vad du tycker, varesej du är med mej eller mot mej i det här.


Puss/ Asta

Hälsa i det skruttiga

 

Hur glättiga, sommarrusiga bilder vågar man släppa på sin blogg när man är sjukskriven?
Hur mycket lycka och hur mycket livsglädje är det okej att utstråla när man faktiskt ska va hemma från jobbet imorgon... sista arbetspasset före semestern?!

Hmmm.
Jag är fortfarande skruttig. I morse vaknade jag i halv panik faktiskt å kunde inte svälja min egen saliv. Lungorna väser å slemmet bubblar.
Men sen dess har jag "spottat upp mej" en del. Bokstavligt talat.
Fortfarande kass men vid gott mod skulle man kunna säga.

Hälsa är inte frånvaro av sjukdom.
Hälsa är upplevelsen av sitt tillstånd.
Du kan således ha god hälsa trots kronisk sjukdom och icke god hälsa även om du egentligen är ganska frisk.
Jag har haft en underbar dag i solen, trots mitt hostande och min allergi.
En sån där riktig s e m e s t e r d a g  när jag legat på studsmattan och halvslumrat, läst, lyssnat på två sommarpratare. Jonas Gardell och fjolårets Annica Östberg.
Maken har grillat korv åt oss, jag har stilla druckit öl direkt ur flaskan och jag har gått ner till stranden (ja, 10 minuters promenad fixar jag faktiskt) och njutit av vattnet, Gottfrid och sommarkvällen.
Jag har faktiskt nyttjat sommaren bättre hittills i år än på hela sommaren i fjol.
Grillat mer. Läst mer. Varit vid havet mer.
Jag tänker fortsätta göra det. Ta vara på varje minut och dag.

Ikväll SKA jag lägga mej tidigt. Jag säger det varje kväll, men idag ska det ske.
Ska surpla i mej kaffet och sen säga Go natt.

Hoppas ni har en fin dag.

Puss/ Asta

Halvtomt eller halvfullt

 

Tänk, vad man kan välja att se olika på sitt liv och på saker å ting som sker.
Det finns människor som går genom livet med en oförstörd optimism och tro på att allt ordnar sej till det bästa och det finns människor som är det motsatta, som ständigt oroar sej och väntar på en katastrof.

Själv när jag... säkert som många andra... båda typerna inom mej och de skiftar med livet och beroende på hur jag mår.
Jag har... oavsett om jag står i en bottendjup äktenskapskris eller ligger under som fan i Wordfeud en tro på att det kommer att vända, ett hopp om ljusning bakom hörnet.
Samtidigt är jag ständigt redo på att vad som helst, när som helst, kan tas ifrån mej.

Jag kan välja... och gör oxå så som sagt beroende på hur jag mår... olika sätt att se på saker omkring mej.

Min dotter nr II ser jag för lite...
- Hon har inga starka band eller behov av mej ELLER Hon är självständig, tuff och klarar sej själv.

Sonen hoppade av univeritetet
-Jäkla slarver, nu ställer han livet på paus ELLER Så gott att ha honom hemma igen.

Äktenskapet går på tomgång
-Vi har ingenting gemensamt eller att säga varann ELLER Vi har det tryggt å bra och vet precis var vi har varann

Ekonomin är skral
-Fasen oxå att det ska kosta på så att vara sjuk och det är så trååååkigt att oroa sej för pengar ELLER Vi har precis vad vi behöver och det är mer än de flesta

Märta finns inte mer
-Jag saknar henne, jag saknar henne så jag känner mej halv ELLER Tänk att ha fått leva 8 år med en sådan kärlek och själsfrände.

Jobbet är stressigt som fan och jag är en av få vana
- Jag mäktar inte med allt detta ansvar och denna börda av att bära så mycket utöver mitt jobb ELLER Det är speciellt att få vara riktigt bra på nåt och en förebild för de nya

Kroppen är sladdrig och trots viktnedgång är låren lika tjocka. Jag blir liksom smalare, inte finare.
-Fan. Fan. Fan vad jag skulle vilja ändra på det å det å det ELLER Jag är frisk, jag är stark, min kropp används och har används till det den är till för.

Osv osv. Beroende på vem jag är och hur jag mår för stunden så ser jag olika på saker och ting och jag gör vad jag kan för att låta den positiva och lättsinniga delen av mej ta över allt mer.
Just nu går det bra.
Väldigt få har så eländiga liv att det inte finns någon ljusning eller lösning.
När man teoretiskt talar om hälsa och upplevd hälsa så handlar det mycket om att "finna sitt sammanhang", att se en mening och därmed en möjlighet till förändring.
Att acceptera saker å tings tillstånd är inte alltid eller per automatik att ge upp, det är att gräva där man står och att se glädjen i det.
Jag blir lyckligare av att acceptera min situation och göra det bästa av den istället för att jaga något som jag ändå inte kommer nå fram till.

Hur är det med dej?
Hur funkar du?

Puss/ Asta

Jag har sagt det förut...

 

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen.
Med handen på hjärtat, lovar jag härmed eder att (verkligen försöka) bli en bättre bästa kompis till mej själv!
Japp.
Det är helt orimligt att vara så urbota taskig rent av som jag kan vara mot mej själv.
Så förminskande.
Så hånfull.
Så nonchalant.
Me, my self and I är ju faktiskt den närmsta relation jag har.
Å jag måste verkligen stå ut med mej själv tills döden skiljer mej åt.

I mitt huvud hinner jag säkert att tala hånfullt till mej själv hundra gånger om dagen. För saker jag är, inte är, gör och inte gör.
För sånt jag inte vågar, för saker jag inte klarar av osv osv.
Ni kanske tycker det låter mycket med hundra elaka tankar om dagen?
Tyvärr är det nog vanligare än man kunde önska.
Fundera själv över hur ofta du låter den där tanken om rynkor, valkar, häng, ålder, oförmåga, bristande tålamod, sviktande mod osv slinka igenom.
FÖR ofta törs jag säga.
Så är det i alla fall för mej. Eller har varit, nu ska det bli annorlunda.

Tanken började gro när jag vägde mej här om veckan.
Eller sekunderna innan jag klev upp på vågen.
"Om jag gått upp i vikt så fan med."
Nu blev det ett oförklarligt minus på 1 kg. Och istället kände jag mej som King of the world. "Yes! Vad bra jag är" lixom.
Ett enstaka sketet jävla kilo skilde mej alltså från att vara värdelös till att vara lyckosam.
Vilken annan vän (eller ovän för den delen) skulle jag betraktat på det viset???
Det är ju helt... helt orimligt.

Min kropp är så jäkla bra!
Jag är frisk (vad jag vet) från allvarliga sjukdomar.
Jag blir nästan aldrig sjuk i banala saker heller.
Jag har burit och fött fyra fantastiska människor.
Mina bröst har gett dem mat i sammanlagt dryga två år.
Min kropp är normalviktig.
Den har aldrig gått sönder.
Den tar mej varje dag från punkt A till punkt B.
Min kropp är stark nog att tillåta mej ha det bästa jag vet i livet... stora rejäla hundar.
Jag har rökt i... ja säkert 25 år. Jag har ätit en massa skräpmat.
Å den är ändå frisk.
Bortsett från astman så krånglar den väldigt sällan.
Den är... banne mej... värd lite creed för allt detta! 

Jag vill bli starkare.
(Ja, jag erkänner att jag vill bli mer slimmad och snyggare men...)
Jag vill ge tillbaka.
Orka springa. Orka lyfta.
Orka många år till med allt som jag tycker är härligt. Hundar å barnbarn.
Jag tänker ju jätte mycket på det här med att Gottfrid ska bli "rätt" musklad för att skona leder och bära honom genom ett långt liv.
Det samma gäller mej!
Borde gälla mej!

Så jag ska verkligen försöka att komma igång med att jogga.
Kommer det inte att gå när gräspollen slår till med full kraft så ska jag inte slå på mej själv för det utan fortsätta ett sunt liv på något annat sätt.

Å jag ska sluta se på mej själv som svag. Som dum. Som klen. Som harig.
Varje gång en sån tanke dyker upp (för det kommer den ju att göra) ska jag strängt säga till mej att "lägga av."
Kom igen, jag har fostrat fyra av världens finaste människor... då är man knappast helt blåst!

Nu tar jag mej själv i handen. Unnar mej ett litet glas rödvin och tänker att "fan, vad jag är BRA som powerwalkat hårt (med lufs) 45 minuter x 2 idag trots förkylning."
Fantastiskt bra till och med.

Puss/ Asta