Hör ni, ni suger på att kommentera och ännu mer på att önska inlägg.
Här viger jag ett helt inlägg åt att tala om hur mycket jag älskar er och att jag tänker på er 24/7 och vad möts jag av... jo största möjliga tyyyyyyssssssssnad.
Fy skäms på er! :)
Jag ställde en fråga tidigare idag på facebook:
"Hur många nära vänner skulle du säga att du har??? Såna där vänner man kan ringa mitt i natten typ"
16 personer svarade. 15 kvinnor å en man.
De flesta hade mellan 1-3 som de kunde ringa mitt i natten. Någon fler. Några färre.
Med mej själv vet jag inte riktigt...
Jag skulle nog säga noll.
Det beror inte på att jag har kassa vänner, det beror mer på mej själv.
Jag menar...
"Ringa mitt i natten..." då förutsätter jag att det inte är nåt urakut som inbrott/ att maken går bananas och slår mej eller att huset börjar att brinna.
I så fall skulle jag kunna ringa vem som helst.
Till och med grannarna, vilket ju vore utomordentligt lämpligt i de fallen eftersom den ena är brandchef och den andra polis.
Nej jag tänker mej snarare subakuta kriser... så som äktenskapligt storgräl, djup ångest, stopp på motorvägen och då vet jag inte... om det finns någon jag faktiskt skulle störa mitt i natten. Trots att jag med 3-4 stycken vet att det skulle vara okej, trots att jag själv skulle sett det som ett hedersbevis om JAG var den som någon ringde mitt i natten.
Jag är nog typen som inte vill störa, inte vill besvära ( framför allt inte vännernas sambos å äkta hälfter.)
Ibland gör den känslan att jag känner mej ensam. Oändligt ensam.
Jag menar, jag HAR satt mej storgråtande i bilen flera gånger efter bråk med maken eller nåt annat småbanalt som just då känns hopplöst och känt att "jag har ingen att vända mej till, inte en käft att åka till i det här tillståndet. Inte ens mina föräldrar."
Den känslan är avgrundsdjup.
Vart ska jag bli av? lixom.
Nä det är bara att traska in igen.
Men jag tror att det är många som känner så.
Trots att flertalet i min lilla facebookundersökning svarade på motsatsen.
Å som sagt, jag tror det hänger på MIN känsla.
Att jag inte vill vara till besvär. Jag inte vill sitta å storböla inför andra.
Well... då får man stå sitt kast.
Djupa tankar en torsdag kväll.
Jag har varit så himla trött hela dagen.
Misskött mat å annat. Mått lite sämre.
Nu ikväll har jag i alla fall färgat över de grå stråna, rakat här å där och noppat ögonbrynen.
Druckit ett glas vin å ska lägga mej med bokcirkelboken.
Hoppas ni har det gott.
Puss/ Asta
Känner precis som du och tänkte på det när jag skrev också till dig att det i så fall skulle gälla liksom "på liv och död" i så fall, annars skulle jag aldrig drömma om att ringa någon mitt i natten. Kanske barnens pappa, det har faktiskt hänt när barnen varit sjuka förvisso, men det är ju en annan sak. Tråkigt att det varit en lite tyngre dag idag för dig. Stor kram och jo, du hade kunnat ringa mig mitt i natten. Här finns ingen sambo att störa eller något. Säger bara det, ut i fall att... ;) Kram kram!
SvaraRaderaMin tanke med svaret var att jag vet i mitt hjärta att jag har en nära vän som jag absolut vet skulle ta emot mig i vilken mörkaste stund som helst. Men jag har aldrig utnyttjat den vetskapen.
SvaraRaderaKram Jessica
A - sådär är det nog för de ALLRA flesta. Att man drar sig för att nyttja vänskapen på det sättet. Fast man VET att man inte skulle störa. Jag har också suttit i bilen, eller garaget, eller inlåst på den minsta gästoan i mörkret och bölat... Och känt mig oändligt liten och ensam. Ville bara att du skulle veta. Så att du inte känner dig så ensam.. För jag finns ju!!
SvaraRaderaKramar
Att kunna och att göra är inte samma sak min vän... när jag åkte från J då ringde jag ingen
SvaraRaderaFår väl kommentera då..så jag inte får skäll;)) Jag skrev tre stycken jag kan ringa mitt i natten och det vet jag att jag kan..och min mamma om det kniper men troligt är att jag inte skulle göra det förrän jag var döende eller benen avskjutna eller nåt.
SvaraRaderaJag har fantastiskt fina vänner som jag vet skulle ta emot mig med öppna armar men jag har extremt svårt att visa mig så "naken"..djupt rotat från min uppväxt att det ändå inte finns nån och att jag är ensam..det är sorgligt och jag försöker verkligen vara öppen med mina sorger.
Sen är ju mannen min allra närmaste vän när vi bråkade ringde jag ingen.Prata om vad som har hänt är jag bra på men när det händer behåller jag det oftast för mig själv,(han bor inte i Sverige just nu så därför skrev jag i dåtid).
Jag hart inget önskeinlägg för jag tycker verkligen att du skriver varierat och intressant!
Kram Nina