Vem är jag om jag inte presterar?

Fick en kommentar från min äldsta dotter som är värd ett eget inlägg.
Läs gärna föregående inlägg med kommentarer först.
Emelie skrev en lång kommentar men det jag fastnade särskilt för var...
Du ÄR din prestation! Okej... jag är lyckad nu, när jag presterar. Vad är jag imorgon? När jag inte längre orkar.

Mmm.
Så ÄR det ju onekligen. För min del framför allt för mej själv. Jag funderar inte så mycket på om andra människor tänker så, åtminstone inte när det gäller löpning, men inför mej själv.
Jag känner mej fantastisk, stark, på gång, oövervinnerlig när jag lyckats starta upp med löpningen. I min släkt har vi inte precis traditioner av att motionera eller leva sunt. Så jag känner mej banbrytande å fantastisk.
Minns känslan av när jag för första gången sprang en kilometer, första 5 km och första milen. Milen! Jag... astmatiker, gammal rökare, som alltid haft kondition som en hjärtsjuk sjuttiofemåring.
Och sen...
När motivationen rinner ut i sanden. Livet blir för intensivt. Latmasken vinner allt fler segrar ja då är man inte lika fantastisk längre.  Om man inte med fantastisk syftar på fantastiskt oduglig och sopig.

Jag har skrivit om det många gånger.
Mitt självförtroende är hyfsat inom en mängd områden men min självkänsla rätt så skräpig. Och det är ju det här det handlar om, självkänsla, att duga även när man inte presterar. Att ha sitt okränkbara värde utan att ha gjort ett skit.
Men jag tror att det är så för nästan alla människor, jag tror att det är högst mänskligt att känna så, åtminstone i vår del av värden som är så prestationsinriktad.
"Och vad jobbar du med?" är nästan alltid en av de första frågorna man ställer till en ny människa. Inte "Vilken blomma tycker du är vackrast?" eller "Vilket språk skulle du vilja kunna om du fick det gratis på postorder?"
Jag tror att det är lika för män och kvinnor. Kvinnor har i samhällets ögon dessutom sitt utseende att "stå till svars för" men prestationer och framförallt icke prestationer värderas lika.

Går det att komma bort från något mänskligt?
Vissa föräldrar hävdar ju att man skall låta bli att berömma barnet för saker de gjort. Inte säga "Oj vad högt du kan bygga" eller "Vilken vacker teckning du ritat" för att man då skapar barnet en känsla av att prestera för att bli sedd.
Jag förstår tanken och tycker den är fin även om jag inte alls har det naturligt i men att byta "fin teckning" mot "ok, du har ritat en säl som simmar."
Människan har strävat efter att prestera och konkurrerat och därmed utvecklats i alla tider.

I min dotters kommentar ingick även att genom att lägga upp träningsbilder och träningstider bidrar man till hälso och utseendehetsen som många mår dåligt av.
Jag förstår och håller delvis med.
Samtidigt vet jag att det finns läsare som blir motiverade. Motiverade just därför att jag inte är fit och sportig utan som dom... lat och småtjock. Jag funderar likadant, att likasinnade inspirerar!
Men kanske skulle jag kunna triggervarna i rubriken att det handlar om löpning, vad tror ni om det? Så kan ni som är ointresserade eller mår dåligt av sånt bara hoppa över just det inlägget? Hiss el diss på det? 

Puss/ Asta