Vem är jag om jag inte presterar?

Fick en kommentar från min äldsta dotter som är värd ett eget inlägg.
Läs gärna föregående inlägg med kommentarer först.
Emelie skrev en lång kommentar men det jag fastnade särskilt för var...
Du ÄR din prestation! Okej... jag är lyckad nu, när jag presterar. Vad är jag imorgon? När jag inte längre orkar.

Mmm.
Så ÄR det ju onekligen. För min del framför allt för mej själv. Jag funderar inte så mycket på om andra människor tänker så, åtminstone inte när det gäller löpning, men inför mej själv.
Jag känner mej fantastisk, stark, på gång, oövervinnerlig när jag lyckats starta upp med löpningen. I min släkt har vi inte precis traditioner av att motionera eller leva sunt. Så jag känner mej banbrytande å fantastisk.
Minns känslan av när jag för första gången sprang en kilometer, första 5 km och första milen. Milen! Jag... astmatiker, gammal rökare, som alltid haft kondition som en hjärtsjuk sjuttiofemåring.
Och sen...
När motivationen rinner ut i sanden. Livet blir för intensivt. Latmasken vinner allt fler segrar ja då är man inte lika fantastisk längre.  Om man inte med fantastisk syftar på fantastiskt oduglig och sopig.

Jag har skrivit om det många gånger.
Mitt självförtroende är hyfsat inom en mängd områden men min självkänsla rätt så skräpig. Och det är ju det här det handlar om, självkänsla, att duga även när man inte presterar. Att ha sitt okränkbara värde utan att ha gjort ett skit.
Men jag tror att det är så för nästan alla människor, jag tror att det är högst mänskligt att känna så, åtminstone i vår del av värden som är så prestationsinriktad.
"Och vad jobbar du med?" är nästan alltid en av de första frågorna man ställer till en ny människa. Inte "Vilken blomma tycker du är vackrast?" eller "Vilket språk skulle du vilja kunna om du fick det gratis på postorder?"
Jag tror att det är lika för män och kvinnor. Kvinnor har i samhällets ögon dessutom sitt utseende att "stå till svars för" men prestationer och framförallt icke prestationer värderas lika.

Går det att komma bort från något mänskligt?
Vissa föräldrar hävdar ju att man skall låta bli att berömma barnet för saker de gjort. Inte säga "Oj vad högt du kan bygga" eller "Vilken vacker teckning du ritat" för att man då skapar barnet en känsla av att prestera för att bli sedd.
Jag förstår tanken och tycker den är fin även om jag inte alls har det naturligt i men att byta "fin teckning" mot "ok, du har ritat en säl som simmar."
Människan har strävat efter att prestera och konkurrerat och därmed utvecklats i alla tider.

I min dotters kommentar ingick även att genom att lägga upp träningsbilder och träningstider bidrar man till hälso och utseendehetsen som många mår dåligt av.
Jag förstår och håller delvis med.
Samtidigt vet jag att det finns läsare som blir motiverade. Motiverade just därför att jag inte är fit och sportig utan som dom... lat och småtjock. Jag funderar likadant, att likasinnade inspirerar!
Men kanske skulle jag kunna triggervarna i rubriken att det handlar om löpning, vad tror ni om det? Så kan ni som är ointresserade eller mår dåligt av sånt bara hoppa över just det inlägget? Hiss el diss på det? 

Puss/ Asta

Hängtuttar och sårbarhet

 

Det går mode i allt och jag har ofta skojat om NÄR det egentligen ska bli inne med hängbröst?!
Det yppiga har ju haft sin tid, det magra sin så när kommer det bli inne att se allmänt sliten ut?
Inte heroin chic som Kat Moss för några år sedan utan mer så där "jag-har-fött-en-massa-barn-å-tar-mej-aldrig-till-gymmet-look"?
Gissar på aldrig och har mer eller mindre slutat bry mej.

Nej, men hör ni jag tänkte prata om nåt snarlikt men djupare.
Det här med vilka egenskaper som är inne. Det varierar ju det med precis som det yttre.
Jag upplever det som att det finns följande egenskaper som man bör ha som människa om man ska vara något värd 2015. Helst allihop men åtminstone hälften.

Gilla att träna och hänga på gymmet/ i spåret åtminstone fyra dagar i veckan. 

Vara psykiskt stabil. Dvs motsatsen till neurotisk, sårbar, öppen med sitt bagage.

Leva jämställt. Har du valt en partner som inte gör minst hälften av allt så är du mer eller mindre sinnesslö. 

Äta ekologiskt, glutenfritt och sky socker som om det vore amfetamin. 

Ha hem som är tagna ur "Lantliv" eller "Interiör" och allt vad de där glossiga magazinen heter. 

På bubblarplats seglar vardagsrasism och återvinningsfascist upp. 

Jag är inte alls skonad eller står över allt det där. Utseendehetsen må ha lagt sej något (det är förövrigt oxå inne, att säga att man skiter i sitt utseende men anstränga sej som fan i smyg. Ve den kvinna som är ful och dubbelve om hon ger uttryck för att  hon bryr sej.)
Var va jag? Jo, mindre noja för utseendet (såg faktiskt med lite gillande på min Anders Zons kullalook idag i spegeln när jag skulle in i duschen) men fortfarande skäms jag ibland... rätt ofta... för vem jag är.
Jag är latare än vad jag vill, mindre vältränad (inte alls, om vi ska tala klarspråk) än vad jag vill, har inget "Vi i villa hem" alls, älskar skräpmat, min make har ingen aning om var kulörtvätt är och jag knökar ner mjölkpaketen i soporna allt som oftast.
Det där med vardagsrasism misslyckas jag oxå rätt radikalt med.

Men så är det där med psyket då.
Jag upplever att jag är en stark kvinna. Ni kanske brister ut i ett fniss eller hånflabb där hemma nu men jag GÖR det. Trots att jag nojar, bryter ihop, tvivlar på mej själv, har svårt att sätta gränser, har min bakgrund & ryggsäck och allt vad det är.
Jag tråcklar och jag kämpar och jag tar mej dit jag vill å behöver.
Jag reser mej alltid på 9 och jag omorienterar mej snabbt efter att ha klubbats ner.
Jag vill inte framhäva mej själv men jag tror faktiskt att jag i mitt liv står pall för rätt mycket som andra skulle dukat under av.
Därför känner jag mej stark.

Jag vill... precis som med hängtuttarna... att sårbarhet ska bli nåt fint.
Öppenhet med sina svagheter inte ses som neurotiskt utan starkt.
Snällhet värderas som en positiv egenskap och inte som något man måste arbeta med.
Inför mitt kommande barnmorskeri kan jag se att jag inte är särskilt kaxig eller kylskåpskall inför kritiska tillstånd men jag vet... jag VET... vad det innebär att vara människa.
Utsatt, rädd, naken.
Jag vet hur man närmar sej de känslorna för jag är själv så ofta där.

När ska det bli modernt? Jag gissar på aldrig.

Puss/ Asta

Pepp el putt

 

Jag har fundera på det här med att så sina värderingar.
I många bloggar har jag läst funderingar och ställningstagande till att skriva om saker som vikt, kost, motion och yta.
En del tar ställning mot dessa ämnen för att inte ytterligare späda på utseendehetsen som råder mot kvinnor och yngre tjejer.
Jag har verkligen tänkt efter å känt i magen vad jag själv står i frågan.

Till å med en kärring som jag på 45 år påverkas av idealen.
Jag noterar vänner och bekanta, IRL och på facebook, som legat på gymmet och under dieter hela vintern och som nu är i form på ett sätt jag bara kan drömma om.
Jag noterar de som ökat ytterligare i omfång sedan jag såg dem lättklädda sist.
Vi påverkas alla.
Men jag tror inte att allt för många unga tjejer med fokus på en överperfekt kropp läser min blogg med regelbundenhet.
Mina... relativt få... inlägg om viktkontroll eller löpning är till för att peppa mej själv och för att motivera andra i samma situation.
Vi som alla är ägare till en liten latmask men som vill/ strävar efter att bli sundare.
De är till för att vara som en träningskompis och en morot till att du som läsare själv ska vilja börja springa och inte till för att ge någon komplex.
Sååå bra å långt å regelbundet springer jag verkligen inte.

För alla vet ju det där ändå.
Att det ÄR bra att röra på sej regelbundet. Att det inte ÄR bra med allt för mycket övervikt. Jag pratar nu inte om size zero eller att vara modellsmal.
Alla vet att unnar man sej pizza eller bakverk flera gånger i veckan då får det konsekvenser.
Plus å minus. Inkomster å utgifter.
Vi kan välja att strunta i övervikt och dålig kondis eller vi kan välja en hälsosam livsstil. Det gör vi som vi vill, men väljer... det gör vi.
Jag tycker det finns något tokigt i att vi i vår iver att inte späda på kroppskomplex  och osunda ideal bagatelliserar problemen med övervikt å alla följdsjukdomar som följer i dess spår.
Själv vill jag... visserligen se bra ut men... framförallt vill jag vara frisk!
Jag vill ha energi, kondition och styrka.
Jag vill orka med att vara en aktiv å busig mormor till mina barnbarn.
Jag har tänkt att leva länge än.

Jag kommer att fortsätta skriva inlägg då å då om min träning och om kost.
Berätta om när jag kämpat mej igenom milen och när det går veckor som jag inte kommer ut en enda gång för att motivationen dalar.
Inte i syfte att trycka till någon. I syfte att peppa.
Jag menar, kan Asta så...

Puss/ Asta

Komplimanger... hiss el diss på det?

 

Lady Dahmer och Cissi Wallin utmanar via LD's blogg och Cissis's radioprogram läsare och lyssnare med en utmaning. Att under en veckas tid vägra ge eller ta emot komplimanger. Att inte ge kan vara enklare... där får man bita sej i tungan.
Att inte acceptera att få svårare... där föreslås man svara typ "jaha" eller "tycker du?"
Är ni på? Med på utmaningen?

Det är verkligen inte jag!
Jag förstår poängen... I do... jag förstår och det är beklagligt att vi flickor/ kvinnor/ tanter i så hög mån lever efter andras människors åsikter och bekräftelse av vårt yttre men jag känner mej lixom redan körd i det här.
Jag tycker om att få komplimanger.
Komplimanger av alla sorter.
Det är roligt att höra att "jag blivit smal" nu när jag ändå varit rätt ihärdig i att gå ner i vikt. Jag blir glad av att höra att jag är söt/ fin/ har en vacker blus.
Precis som jag blir glad över att någon säger "Åhh ska du jobba ikväll, va kul!" eller "Asta, du som kan allt...hur gör man det här."
Förr hade jag ett sämre självförtroende och kunde inte riktigt hantera komplimanger. Det är förvånansvärt många som har problem med det.
Som rodnar, som argumenterar emot, som säger "äsch, den här gamla trasan" osv.
Själv säger jag oftast "Tack" och ler stort för att visa att jag blir glad.
För det blir jag ju.

Jag tycker det är roligt att ge komplimanger. Jag tycker att man ska säga det högt när man ändå tänker nåt snällt. Jag gör det ibland till främlingar. Anhöriga kan få höra att de har vackra örhängen. Nån i kassakön att hon har en fantastisk hårfärg.
Å generellt sätt blir folk glada.

Glädje och snällhet. Positiva tankar. Dela med sej. Det är väl bra.
Även om jag som sagt FÖRSTÅR problematiken med att finnas för att behaga.
Bli bedömd för det yttre och negligerad för sina färdigheter.

Jag kan verkligen, med fyra vuxna barn... varav tre döttrar... och med facit i hand känna att ett av de största fel jag gjort i min föräldraroll är att föra över mina komplex och min viktnoja på barnen.
Genom att själv eller med väninnor inför ungarna prata och sucka över min kropp.
Över valkar och över häng. Över kläder som sitter för tajt och över sånt jag inte kan bära för att jag är för tjock.
De har sett mej skaka dietshaker och leva på morötter å vatten.
Jag förstår inte riktigt själv hur jag kunde låta det hända?!
Jag har ju på andra plan, som tex att stå självständig, att skaffa sej en utbildning, att inte ta skit av någon karl, att ifrågasätta sina egna tankar osv osv försökt vara ett föredöme för att hjälpa dem att bli starka kvinnor.
Men just detta med vikten och denna överföring av matnoja har jag... tyvärr... matat dem med ganska ogenomtänkt.

Vad känner ni kring komplimanger... att ge å ta.
Skulle ni vilja hoppa på Cissis och Natashas utmaning eller är komplimanger nåt positivt för er?
Skriv gärna och berätta.

Puss/ Asta

Camilla vågar nu ta plats

 

Camilla 42 år i Aftonbladet. "Idag vågar jag ta plats utan att skämmas" säger hon efter att ha gått ner 30 kg.
(Nu tycker inte jag det ser ut att skilja 30 kg på de båda bilderna men det hör inte hit.)

Är det verkligen så enkelt?
Sitter självkänslan i minus 30 kg?
Från att inte våga ta plats till att våga?
Varför skulle "Camilla 42" ha större rätt att ta plats nu som fit?
Eller varför skulle "Camilla 42" inte ha nån rätt att ta plats bara för att hon är mullig?

Det är märkligt det där...
Vad vi värdesätter och eftersträvar.
Nu vet jag ju ingenting om Camilla... hon kanske är en heroisk person, kanske superintelligent... men det är ju i så fall inte det som uppmärksammas.

Vi lever i en utseendefixerad tid och del av världen.
Där skönhet, slankhet och ungdom är en kvinnas viktigaste kvalifikationer.
Den mest jämställda av världar... å ändå.
Fast i en annan typ av boja än slöjan som delar av våra muslimska systrar bär.
Annorlunda. Men samma.

Jag får ofta höra att jag har dåligt tålamod när jag diskuterar jämställdhet.
När jag förespråkar lagstadgad delad föräldraledighet. Eller kvotering i styrelser.
"Allt måste få ha sin gång, tänk så långt kvinnor kommit, så mycket som har förändrats på 100 år. Låt det vara så kommer det lösa sej själv inom 50 år."
Det är nästan alltid män som säger så här. Sist maken å sonen.
Vi blev nästan osams.
Nej, jag vill inte ha tålamod mer!
Människor (läs: män) kan uppenbart inte ta ansvaret på frivillig basis.
Saker å ting förändras, men det sker för långsamt.
Sverige var tex uppenbart inte mogen för en kvinnlig stadsminister.
En kvinnlig högsta ledare.

Jag är trött på att som kvinna främst värderas efter hur jag ser ut å vad jag väger.
Efter hur "knullbar" jag är.
Trött på att lixom tappa värde, ses som "äldre", när jag är mitt i livet.
Det är vansinne hur mycket kompetens som slösas bort genom ålder och könsdiskriminering.
Vansinne hur mycket intelligens som går förlorat i jakten på att "vara snygg" eftersom du som kvinna inte är någonting utan det.
Vansinne att gå miste om så mycket "kvinnlig ledarstil" som skulle kunna generera en massa goda tankar, smarta idéer och stora pengar till detta land.
Jag är trött på att en kvinnas ända möjliga väg till makt är att kopera mäns sätt att vara, på det kommer vi alltid vara lite sämre.

Grattis "Camilla 42"... på riktigt!
Jag förstår att du är skitnöjd och stolt över att ha uppnått dina mål.
Jag är avundsjuk på din beslutsamhet och karaktär.
Jag är bara trött på att det nästan uteslutande är för utseendet kvinnor belönas och på att "plats" bara finns för de som håller det utseendefixerade måttet.

Puss/ Asta