Insomnia

Har man jobbat med gamla människor fascineras man av deras fullkomliga besatthet över när de skötte magen sist.
Jag vet nu hur det känns att vara besatt av en kroppsfunktion för jag har blivit blivit fullkomligt belägrad av det här med sömnen.
Förstår att människor i min närhet blir trötta på mej då jag talar om det vääääldigt ofta... och då försöker jag ändå hålla igen på gnället.
Men det blir lätt så där när de där basala behoven inte tillfredsställs.

I går gick jag och la mej klockan sju på kvällen. Det har jag nog inte gjort sen jag var liten. Men jag hade vakat av efter tre nätter och bara sovit... slumrat... två timmar och jag var helt förbi av trötthet. Förbi av trötthet är jag ofta utan att för den saken skull kunna sova men igår somnade jag verkligen, typ nån timma efter jag la mej och sov sedan i ett sträck till klockan var fem. Alltså nio timmar!
Idag har jag känt mej som en helt annan människa.
Jag är så van vid att vara trött att jag inte riktigt reflekterar över det men idag har jag haft en helt annan klarhet i skallen och kvickhet i tanken. Ett helt annat tålamod med livet.
Alltså jösses... det är så här normala människor har det jämt?!

Jag har haft sömnsvårigheter så himla länge nu att jag inte riktigt minns när det började. Innan det började hade jag en helt fantastisk sömn och var nästan lite känd för att kunna somna när som helst och var som helst.
Men nu är det många år sedan. Kanske tio-tolv år sen eller så.
Och jag har verkligen försökt med ALLT.
Naturläkemedel. Sömnhygien (kan allt det där med att undvika stimuli, dricka varmt, ha motionerat mm) Lyssna på musik och rogivande ljud. Alkohol. Onani. Räknat får. Andats på olika vis. Tejpat munnen. Akupunktur. Kognitiv beteendeterapi vilket skall vara väldigt effektivt mot just sömnproblem.
Och så åt jag under en väldig massa år insomningstabletter och under alla de åren sov jag hyfsat bra. Slutade för 1½ år sedan vilket var ett litet helvete.
Min sista giv har varit att pröva Melatonin men trots trippel dos kände jag ingenting.
Det sägs att den som har haft ordentliga sömnproblem under en tid i livet alltid löper större risk än andra att få tillbaka besvären. Ungefär på samma sätt som att den som haft en djup depression har en högre risk än den som alltid varit psykiskt frisk.

Men sista tiden, det började sista veckorna innan skolan slutade så i ungefär 10 månader, har det varit illa på riktigt. Värre än någonsin. Hela vakna nätter ( eller dagar då om jag jobbat natt) flera gånger i veckan. Varannan natt minst kan jag räkna med att knappt sova alls. I natt lär det inte bli kul med andra ord...
Jag inser att problemen ligger i min besatthet. I min rädsla över att inte få sova.
Det är ju inget fysiskt fel på mej, allt sitter i huvudet och det är så frustrerande.
Har dessutom börjat fundera på om inte min viktuppgång och att jag aldrig blir fri från förkylningen kan ha med utebliven sömn att göra?
Dessutom blir jag socialt isolerad (orkar inte träffa folk) och en grinig jävel att ha omkring sej.
Det är en desperation. En terror. Något jag möjligen skulle önska min värsta ovän.
Ibland känner jag mej så desperat att jag faktiskt funderar på att be en doktor skriva ut insomningstabletter igen, men nej... jag vill inte det.
Vågar inte ens pröva. Jag vet att jag kommer sova och att jag kommer att gilla det.

En bra sömn står högst upp på önskelistan av tomten.
Det och en resa till Grekland. Det är väl inte för mycket begärt?

Puss/ Asta

Att sluta med Zopiklon

 

Nu skall jag prata om något skamfullt. Egentligen ÄR det ingenting att skämmas för, men när man dessutom slänger in lite noja för att bli som släkten, ett par mått hårda nypor mot sej själv och ett eller ett par kryddmått självförakt så blir det just skamfullt.

Jag håller på att sluta ta mina insomningstabletter.
Fick dem utskrivna för kanske 3 år sedan i samband med ångest å att jag inte sov ett endaste dugg. Gick i samma veva KBT för att komma tillrätta med sömnen men utan resultat.
Å sedan har det rullat på.
Jag är en känslig själ, stark men svag, och jag har lätt för att vandra in i mörker om för mycket runt omkring stör. Om jag lever i långvariga konflikter, får utmattningssymtom eller inte kan sova.

Efter att en lång tid inte kunnat sova. Alltid varit urlakad på dagen med resultatet att man blir så himla känslig är det en sådan befrielse att ta ett litet vitt piller och sova tungt en hel natt.
Ja, egentligen gör ju inte insomningstabletten det jobbet, den har en kort verkan och hjälper bara till med själva somnandet, men det har räckt för mej.
Efter ytterligare en tid blir man så himla bortskämd med att helt kunna styra sin sömn på ett sätt få medicinfria kan. 20 minuter innan jag vill snarka så åker pillret in i gapet å sen är det klart.

Problemet är bara att Zopiklon är en beroendeframkallande medicin.
Utsättningsproblemen kan vara många med ångest och abstinens till följd. 
Jag har inte känt något sådant alls. Det är "bara" det att jag inte kan sova längre.
Jag trappade ner från 7,5 mg till 5 mg. Åt det någon vecka eller två. Det funkade utan problem.
Därefter ner från 5 mg till 2,5 mg och det gick skapligt. Det tog lite längre tid att somna men jag somnade i alla fall.
Sista veckan har jag kört 1,25 mg. Det är nog i princip lika med noll för den enda effekt jag känner av det är att det smakar beskt i munnen. Jag blir inte ett dugg trött eller avslappnad.

Sedan någon vecka sover jag alltså väldigt lite. Eller framför allt väldigt sent.
Slumrar kanske in fram mot fyra-fem på morgonen och sover till 10-11.
Jag sover tunt och oroligt. I natt/ morse drömde jag flera korta drömmar som alla gick ut på samma sak... Att jag diskuterade mitt utsättande av Zopiklon med olika läkare som alla tyckte det var dumt/ onödigt och "gav mej tillåtelsen" att fortsätta med medicinen. Rekommenderade det varmt. Skrev gladeligen ut recept.
Ja herre gud. Skruvad är ju bara förnamnet.

Jag har nu börjat känna av min försämrade sömn med att jag utöver tröttheten är mer irriterad, mer ljudkänslig, mer sårbar för den allra minsta stress.
Det är svårt att hålla fast vid motivationen då när man känner att det snarare försämrar ens psykiska hälsa än förbättrar den.
Men ännu ger jag inte upp!
Jag vill verkligen sova för egen maskin igen.
Jag tycker inte om att ha något beroende, även om det inte är ett allvarligt sådant.
Det är ett meck med att övertyga läkare om recept och att alltid tänka på att ha dem med sej.
För att inte tala om liken i garderoben med släkten man släpar på.
Mamma är lik sin mamma.

Har du liknande erfarenheter? Någon tanke? Eller bara ett hejarrop så skriv...

Puss/ Asta