Att sluta med Zopiklon del II

 

Ett av mina populäraste inlägg, som återfinns i statistiken bland mest lästa, vecka efter vecka är ett inlägg som jag skrev för nästan ett år sedan. "Att sluta med Zopiklon." Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är ett ämne som berör och som googlas efter.
Det är ett oändligt vanligt förekommande läkemedel och det finns fortfarande mycket skam förknippat med det.
Jag har även då å då fått frågor om hur det går av läsare som har funderingar över att själva sluta med den typen av läkemedel.

Zopiklon är ett läkemedel som ges på indikationen av kortvariga sömnproblem.
Det är en insomningstablett och har maximal effekt efter 1-2 timmar för att sedan avta.
Zopiklon är ett läkemedel med risk för tillvänjning och behandlingstiden bör därför inte överskrida fyra veckor.

Jag har medicinerat med detta läkemedel i fyra år.
För er som inte orkar läsa det första inlägget kan jag berätta att jag började med behandlingen under en tid av kraftig ångest som i sin tur gett mej sömnsvårigheter.
Från att ha varit en människa som i alla situationer kunde somna nästan på stående fot smög sej de där timmarna som jag låg vaken i sängen på.
Jag slumrade in framåt morgontimmarna och jag tog inte igen vad jag missat natten efteråt.
Efter ett tag var jag fullkomligt dränerad... och fixerad... av min sömnbrist.
Så jag fick mina piller, piller som jag från början hade ett väldigt stort motstånd till då det finns läkemedelsmissbruk i släkten på nära håll, och jag sov... äntligen... som en prinsessa.
Å sedan har det rullat på.

Av alla laster, idéer och beroenden jag har så är det mina insomningstabletter jag allra helst vill bli av med. Jag har tänkt... och jag har försökt... att sluta många gånger.
Jag har minskat ner doseringen, vilket i de allra flesta fall har fungerat. Även om det tar längre tid att somna och jag sover tunnare så har jag inte fått stora bekymmer med att halvera dosen.
Men efter ett tag finns det alltid någon anledning som gör att jag "behöver sova riktigt bra", kanske stressen på jobbet eller nåt annat å jag har ökat upp igen.
Inte mycket skrämmer mej så mycket som att sluta med dem helt och inte få sova.
Jag vet att jag är helt oproportionerligt rädd för sömnlöshet.
Och ändå så vill jag ju så jäkla gärna bli av med det här.
Jag vill inte vara beroende av ett läkemedel som faktiskt kan bli svårt att få utskrivet nästa gång.
Det finns en ständig rädsla att inte få förnyat recept.
Jag har dåliga erfarenheter från släkten av dessa typer av mediciner.
Jag blir en smula förändrad när jag tagit dem, framför allt i samband med alkohol.
Jag tror ingen i min närhet skulle märka det men jag blir mer... tillåtande å gränslös.
Kan äta en massa. Skicka efter kläder. Jag är lixom medveten och adekvat men mer "äsch va fan" och det känns inte bra. Mamma är lik sin mamma å allt det där.
Men som sagt, man skall inte använda dem mer än fyra veckor och jag har använt dem fyra år!
Jag KAN inte sova utan dem och utan sömn i tre-fyra-fem nätter försvinner snabbt min motståndskraft mot stress i jobbet å livet i stort.

Just nu har jag minskat dosen från 7,5 mg till 5 mg. Jag hade tänkt att äta denna dos någon vecka till och därefter minska till  3,75 mg. Köra på det någon vecka och minska till 2,5 mg innan jag slutar helt.
Jag vill och jag ska!
Jag hoppas bara 2015 blir året när jag fixar det.

Till alla er som sökt mitt tidigare inlägg på ämnet, skriv gärna en rad. Ni kan göra det anonymt om det känns jobbigt (va fan, kan rasisterna så kan ni.)
Har ni tankar å funderingar så fråga. Det är bara fåneri med allt hysch hysch som råder kring denna typ av mediciner.

Puss/ Asta

Att sluta med Zopiklon

 

Nu skall jag prata om något skamfullt. Egentligen ÄR det ingenting att skämmas för, men när man dessutom slänger in lite noja för att bli som släkten, ett par mått hårda nypor mot sej själv och ett eller ett par kryddmått självförakt så blir det just skamfullt.

Jag håller på att sluta ta mina insomningstabletter.
Fick dem utskrivna för kanske 3 år sedan i samband med ångest å att jag inte sov ett endaste dugg. Gick i samma veva KBT för att komma tillrätta med sömnen men utan resultat.
Å sedan har det rullat på.
Jag är en känslig själ, stark men svag, och jag har lätt för att vandra in i mörker om för mycket runt omkring stör. Om jag lever i långvariga konflikter, får utmattningssymtom eller inte kan sova.

Efter att en lång tid inte kunnat sova. Alltid varit urlakad på dagen med resultatet att man blir så himla känslig är det en sådan befrielse att ta ett litet vitt piller och sova tungt en hel natt.
Ja, egentligen gör ju inte insomningstabletten det jobbet, den har en kort verkan och hjälper bara till med själva somnandet, men det har räckt för mej.
Efter ytterligare en tid blir man så himla bortskämd med att helt kunna styra sin sömn på ett sätt få medicinfria kan. 20 minuter innan jag vill snarka så åker pillret in i gapet å sen är det klart.

Problemet är bara att Zopiklon är en beroendeframkallande medicin.
Utsättningsproblemen kan vara många med ångest och abstinens till följd. 
Jag har inte känt något sådant alls. Det är "bara" det att jag inte kan sova längre.
Jag trappade ner från 7,5 mg till 5 mg. Åt det någon vecka eller två. Det funkade utan problem.
Därefter ner från 5 mg till 2,5 mg och det gick skapligt. Det tog lite längre tid att somna men jag somnade i alla fall.
Sista veckan har jag kört 1,25 mg. Det är nog i princip lika med noll för den enda effekt jag känner av det är att det smakar beskt i munnen. Jag blir inte ett dugg trött eller avslappnad.

Sedan någon vecka sover jag alltså väldigt lite. Eller framför allt väldigt sent.
Slumrar kanske in fram mot fyra-fem på morgonen och sover till 10-11.
Jag sover tunt och oroligt. I natt/ morse drömde jag flera korta drömmar som alla gick ut på samma sak... Att jag diskuterade mitt utsättande av Zopiklon med olika läkare som alla tyckte det var dumt/ onödigt och "gav mej tillåtelsen" att fortsätta med medicinen. Rekommenderade det varmt. Skrev gladeligen ut recept.
Ja herre gud. Skruvad är ju bara förnamnet.

Jag har nu börjat känna av min försämrade sömn med att jag utöver tröttheten är mer irriterad, mer ljudkänslig, mer sårbar för den allra minsta stress.
Det är svårt att hålla fast vid motivationen då när man känner att det snarare försämrar ens psykiska hälsa än förbättrar den.
Men ännu ger jag inte upp!
Jag vill verkligen sova för egen maskin igen.
Jag tycker inte om att ha något beroende, även om det inte är ett allvarligt sådant.
Det är ett meck med att övertyga läkare om recept och att alltid tänka på att ha dem med sej.
För att inte tala om liken i garderoben med släkten man släpar på.
Mamma är lik sin mamma.

Har du liknande erfarenheter? Någon tanke? Eller bara ett hejarrop så skriv...

Puss/ Asta