Sånt slöseri med liv denna dag

Idag hade jag planerat en sådan bra dag.
Maken har börjat jobba efter drygt två veckor ledighet och det är underbart med lite space igen. Jag hade tänkt premiärbesöka gymmet på förmiddagen och på eftermiddagen skulle jag passa min dotters hund.

Men så sov jag så dåligt... eller dåligt och dåligt, jag sov inte en minut, trots insomningstablett och tyngdtäcke och även om det har gått, för det gör ju det, så har jag varit rätt orkeslös idag och inte gjort mer än nödvändigt.
Tog en runda med hunden efter att ha bälgat i mej kaffe på förmiddagen, åkte och handlade, lagade mat. Hade mitt barnbarn Kieran här, han är lika gammal som Noah så de lekte ju mest med varann.
Och jag... jag har mest suttit av dagen.

Tog ett rejält återfall i Facebookfyllan och nu är jag så feed up att jag nästan är illamående. Lite extra grälsjuk så har jag tjafsat med oräkneliga (känns det som) MÄN om allt från jämställdhet till rasism till hundavel.
Fan så dumma i huvudet. Och 100 ggr mer bråkiga än mej (undra vad de har att skylla på?) Blev även anklagad för att vara transfob av ett gäng... ja, vad de nu var, kanske säkrast att inte köna dem.
Hur som helst är det verkligen slöseri med liv och kanske behövde jag det ändå för nu är jag trött på män facebook på riktigt. Kommer framledes bara använda Facebook till att dela en å annan bra artikel, lite foton (kul att få upp som minne sen) och mina egna blogginlägg samt läsa era ev kommentarer där.
Inga. Fler. Dumma. Gubbar.

Det känns blä verkligen att komma av sej redan dag 6 på sina goda föresatser, massa facebookhäng å ingen aktivitet, men jag får ta nya tag imorgon.
Hoppas bara jag kan sova i natt.
Närmar mej nu 36 timmar av vakenhet och är inte ens särskilt trött längre men jag känner av det i en stigande ångestnivå. Ett litet oroligt hjärta som tickar där inne och många mörka, ängsliga tankar. Jag vet ju det. Jag är sån.
Imorgon är en ny dag.

Puss/ Asta

Del 362 om att inte sova.

Tack för input om mitt senaste inlägg (här, på Facebook och privat), detta att jag medicinerar med en medicin jag är rädd för.
Rädd till stor del för vad jag sett vad det gjort med läkemedelsberoende patienter men kanske allra främst min egen mamma.
Nätet är fullt av varningar, inte minst på FASS och artiklar skrivna i läkartidningar.

Samtidigt är det ju sant det som många säger, riskerna med sömnsvårigheter över tid är oxå stora. Läkaren som skrev ut Zolpidem till mej sa det som en fullkomlig självklarhet, att mina upprepade förkylningar berodde på att jag inte sov. Mitt immunförsvar var kört i botten.
Andra kända resultat av långvariga sömnproblem är: Glömska, försämrad koncentrationsnivå, depression, högt blodtryck, lättretlighet, ökad risk för hjärt och kärlsjukdomar, ökad risk för diabetes, övervikt mm.
Jag ser även en risk, som en läsare påpekade, för annat missbruk.
Att självmedicinera med ex alkohol av desperation för att få sova.
Skulle inte säga att jag är där, men att jag absolut förstår hur man kan hamna där, för nog har jag svept ett glas rött eller två för att kanske... kanske... få sova. Mer än en gång.

Jag vet när jag jobbade på medicin att jag ibland kunde känna en frustration över äldre människors fixering av att sköta magen.
Det var emellanåt ett evigt tjat om när de bajsade sist, hur mycket de bajsade, vilken konsistens bajset hade, när de borde ha bajsat osv.
Tröttsamt kunde jag tänka.
Men helt allvarligt, jag kan faktiskt förstå. Det är nåt jävligt frustrerande med att grundläggande funktioner rubbas och inte fungerar. Hur jävla frustrerande kan man kanske inte förstå för än det drabbar en själv?
Sömn... och bajs... ska bara funka.

Det finns, som sagt, en befogad oro över att äta en beroendeframkallande medicin som det varnas för. Det är inte c-vitamin direkt. Det räknas som narkotika för bövelen!
Jag vet inte ens om jag kan få doktorn att skriva ut det igen.
Men det finns nåt mer... en slags skam.
Jag bad en doktor på jobbet skriva ut det åt mej för inte så länge sedan och hon sa nej med hänvisning till att det är just en beroendeframkallande medicin.
Jag fick tårar i ögonen.
Kinderna blossade.
Av skam.
Hur skulle hen se på mej nu?
Sämre, så kändes det.
Jag vill gärna se mej själv som en stark och självständig kvinna.
En kvinna som reder sej.
Det är säkert... hur dumt det än låter... en av anledningarna till att jag velat sluta med mina antidepressiva.
Jag skulle aldrig tänka så som någon annan, det vill jag VERKLIGEN betona, men jag känner mej mer.. mer... finner inte ord riktigt, men mer duglig av att veta att jag klarar mej på egen hand. Står stark utan kemiska substanser.
Inte är en sådan som behöver läkemedel för att rodda livet.
Och med sömntabletten så gör jag inte det.
Det ger min självkänsla en knäck. Att vara behövande.

Men jag är kanske hellre behövande än sömnlös?
Fortsätter fundera på det där.

Puss/ Asta

Insomnia, del 367

Jag borde kanske inte skriva nu.
Nu blir det för ärligt, för rakt, för naket.
Jag är trött. Tröttare än vad jag kan minnas att jag någonsin varit.
Tröttare än när jag hade småbarn. Tröttare än när jag slutade med Zopiklon.
Det känns så. Förmodligen var jag lika trött då.
Men jag skriver ändå.

Den senaste veckan har jag sovit ungefär lika mycket/ länge som under en ordentlig natts sömn. Kanske 10 timmar.
Jag har precis avverkat 30 timmars jobb på raken, det sista passet med 2 timmar sömn i kroppen. Jag hade två förlossningar och när den första var slut och jag slappnade av höll jag på att svimma sittande.
Idag har jag sovit 2½ timma. Tagit en öl. Snart ska jag lägga mej och försöka igen.

Jag är så trött, sa jag det?
Det börjar slita på mej. Fysiskt och psykiskt.
Jag har hjärtklappning och yrsel. Jag är ljudkänslig och väldigt vääääldigt lätt till irritation. Det kryper i skinnet på mej. Stöket, ljuden, familjen som pratar med mej orkar jag inte med. Jag ställer in alla sociala prylar. Jag har slutat läsa.
Min kraft räcker till jobbet, sen är den slut.
Jag känner att jag är farligt nära... farligt nära... att dundra in i den där väggen.

Imorgon skall jag ringa läkaren utan att ha särskilt mycket hopp.
Jag har redan prövat allt.
Theralen och Propavan får mej inte att somna men däremot att bli jävligt bakfull dagen efter.
Jag har prövat Atarax, Lergigan, Tavegyl, Melatonin, kognitiv beteende terapi utan effekt.
Alkohol i rejäl mängd eller insomningstabletter fungerar men är inget alternativ så jag vet inte vad en doktor skulle kunna hitta på, men jag måste ju försöka.

En del tycker att jag borde sluta jobba natt.
Jag vill inte det av massor av anledningar, men framför allt har jag haft sömnsvårigheter så länge att jag vet att dagpass inte hjälper. Tvärtom, det skulle stressa ihjäl mej å veta att jag måste upp kl 05:15.

Det händer att jag sover. 8-9-10 timmar på raken.
Efteråt vaknar jag och känner inte igen mej själv.
Jag är gladare, snällare, smartare... snyggare!
Jag känner att Va fan, det är så här alla andra mår JÄMT, tror fan att det är lätt att vara dom!
Och jag vill må så. Jag vill vara den Asta. Lite oftare än nu i alla fall.

Fast, jag fick hem mina nya vårskor jag beställt på nätet idag.
Ett par silverfärgade Tamaris ballerina. Skitsnygga.
De ska jag ha. Om det blir vår igen.

Puss/ Asta

Insomnia

Har man jobbat med gamla människor fascineras man av deras fullkomliga besatthet över när de skötte magen sist.
Jag vet nu hur det känns att vara besatt av en kroppsfunktion för jag har blivit blivit fullkomligt belägrad av det här med sömnen.
Förstår att människor i min närhet blir trötta på mej då jag talar om det vääääldigt ofta... och då försöker jag ändå hålla igen på gnället.
Men det blir lätt så där när de där basala behoven inte tillfredsställs.

I går gick jag och la mej klockan sju på kvällen. Det har jag nog inte gjort sen jag var liten. Men jag hade vakat av efter tre nätter och bara sovit... slumrat... två timmar och jag var helt förbi av trötthet. Förbi av trötthet är jag ofta utan att för den saken skull kunna sova men igår somnade jag verkligen, typ nån timma efter jag la mej och sov sedan i ett sträck till klockan var fem. Alltså nio timmar!
Idag har jag känt mej som en helt annan människa.
Jag är så van vid att vara trött att jag inte riktigt reflekterar över det men idag har jag haft en helt annan klarhet i skallen och kvickhet i tanken. Ett helt annat tålamod med livet.
Alltså jösses... det är så här normala människor har det jämt?!

Jag har haft sömnsvårigheter så himla länge nu att jag inte riktigt minns när det började. Innan det började hade jag en helt fantastisk sömn och var nästan lite känd för att kunna somna när som helst och var som helst.
Men nu är det många år sedan. Kanske tio-tolv år sen eller så.
Och jag har verkligen försökt med ALLT.
Naturläkemedel. Sömnhygien (kan allt det där med att undvika stimuli, dricka varmt, ha motionerat mm) Lyssna på musik och rogivande ljud. Alkohol. Onani. Räknat får. Andats på olika vis. Tejpat munnen. Akupunktur. Kognitiv beteendeterapi vilket skall vara väldigt effektivt mot just sömnproblem.
Och så åt jag under en väldig massa år insomningstabletter och under alla de åren sov jag hyfsat bra. Slutade för 1½ år sedan vilket var ett litet helvete.
Min sista giv har varit att pröva Melatonin men trots trippel dos kände jag ingenting.
Det sägs att den som har haft ordentliga sömnproblem under en tid i livet alltid löper större risk än andra att få tillbaka besvären. Ungefär på samma sätt som att den som haft en djup depression har en högre risk än den som alltid varit psykiskt frisk.

Men sista tiden, det började sista veckorna innan skolan slutade så i ungefär 10 månader, har det varit illa på riktigt. Värre än någonsin. Hela vakna nätter ( eller dagar då om jag jobbat natt) flera gånger i veckan. Varannan natt minst kan jag räkna med att knappt sova alls. I natt lär det inte bli kul med andra ord...
Jag inser att problemen ligger i min besatthet. I min rädsla över att inte få sova.
Det är ju inget fysiskt fel på mej, allt sitter i huvudet och det är så frustrerande.
Har dessutom börjat fundera på om inte min viktuppgång och att jag aldrig blir fri från förkylningen kan ha med utebliven sömn att göra?
Dessutom blir jag socialt isolerad (orkar inte träffa folk) och en grinig jävel att ha omkring sej.
Det är en desperation. En terror. Något jag möjligen skulle önska min värsta ovän.
Ibland känner jag mej så desperat att jag faktiskt funderar på att be en doktor skriva ut insomningstabletter igen, men nej... jag vill inte det.
Vågar inte ens pröva. Jag vet att jag kommer sova och att jag kommer att gilla det.

En bra sömn står högst upp på önskelistan av tomten.
Det och en resa till Grekland. Det är väl inte för mycket begärt?

Puss/ Asta

Det här med sömn, del 716.

Ett ständigt och ovälkommet tema i mitt liv är sömnsvårigheter.
Som barn, tonåring och yngre sov jag fantastiskt bra. Somnade så fort jag la mej oavsett problem eller oro och sov sedan stenhårt. Jag har sovit mej igenom brandkårsutryckningar och låssmeder som borrar upp hela dörren.
Men sedan många år, så många att jag faktiskt glömt när det startade, har jag haft svårt att somna.
En natt eller två utan ordentlig sömn är ingen fara, men när det sker under längre tid så påverkar det kropp å själ på så många vis.
Jag har gått på KBT för detta och jag har under 7-8 års tid ätit insomningstabletten Zopiklon varje natt.
Det funkade. Jag blev inte tillvand på det viset att jag var tvungen att öka dosen och jag sov nästan alltid bra. Men oron fanns hela tiden där, den att bli som mamma, skammen att vara beroende av en medicin för att fungera, mecket med att övertyga läkare varenda jäkla gång att skriva recept, omaket att alltid komma ihåg att ta pillret med sej när man sov borta, det grumlade omdömet om jag inte gick å la mej offline direkt efter intag osv.

Efter många halvdana försök att sluta gjorde jag så i juni i år. Det var superjobbigt och sömnen var puts väck men det gick och efter ungefär tre månader blev sömnen bättre (inte bra, men bättre) och jag svor att aldrig börja med skiten igen.
Men nu är jag inne i en skitjobbig period när jag somnar först framåt morgontimmarna. Somnar typ 04 och går upp 09. Håller mej från att vila, är trött men upprepar ändå nästa natt.
Eftersom jag haft sömnproblem så länge så vet jag alla råd, har testat alla knep.
Och jag tror jag förstår varför sömnen är kaputt.
Jag är mkt mindre ute och går, dels pga praktiken och dels pga att Gottfrid inte får gå så mycket och då går jag inte ut själv.
Och sen är det slutspurten med skolan. D-uppsatsen som maler i skallen och som inte känns bra nog. Oron över att snart börja jobba, hur det ska bli å gå.
Jag är nog alltid lite spänd.

Idag har jag inhandlat Dormeasan på Hälsokosten. Jag är inte mycket för naturläkemedel men detta har jag använt tidigare med gott resultat. Då 40 droppar om dagen mot oro, i dubbel dos sägs det fungera bra mot sömnproblem. Värt att pröva känner jag som börjar bli desperat i min trötthet och behov av att sova. Ska upp 04:15 imorgon för praktik, i förrgår när jag oxå skulle jobbat så fick jag sjukskriva mej för då hade jag ännu inte somnat och jag pallade inte 8 h jobb och 4 h bilkörning utan sömn.

Håll tummarna.

Puss/ Asta