Skulden, rättsliga principer och män som hängs ut trots att de frias.

Bild: Lånad av Mal Hultgren. Den är fantastisk!

Hör ni, jag tänkte prata om nåt som inte är helt enkelt.
Åtminstone jag har delvis motstridiga känslor.
Det här med att hänga ut icke dömda män på nätet och de fakto att de inte är dömda för brott ändå får problem med sina karriärer.
Vi har ju några aktuella fall just nu.
Skribenten, programledaren och komikern tänker jag på då.
Fredrik Virtanen, Martin Timell och Soran Ismael.
Samtliga anklagade för bland annat våldtäkter. Alla friade.
Och därmed, i lagens namn... oskyldiga.

Jag är demokrat också när det kommer till brott och straff.
Jag tycker inte polisen ska utreda polisen.
Jag är emot dödsstraff även för de allra vidrigaste brotten.
Jag är mycket tveksam till att längre straff har någon som helst avskräckande effekt på brottsligheten.
Jag tycker att interner på fängelser ska ha rätt till bra mat, meningsfulla aktiviteter, idrott, i den mån det går internet, bra sängar, trygghet och framförallt en meningsfull vård.
Jag tycker vi borde ha ett system där resning kan begäras enklare om ny information framkommer.
Jag står upp för att häktestiderna skall minimeras.
Att alla skall dömas rättvist och att inga tvivel får finnas om skuldfrågan.
Jag tycker alla skall ha rätt till en ny chans efter avtjänat straff.
Och jag tycker... egentligen... att den som bedöms oskyldig också är att betrakta som oskyldig.

Men den sista punkten är den svåraste!
När det kommer till brott mot kvinnor och i synnerhet våldtäkter är de fällande domarna få.
Beräkningar finns på att ungefär 1 % av alla våldtäkter leder till fällande dom.
Det ligger i brottets natur. Skam, många som inte anmäler. Rädsla, många vågar inte anmäla. Det är sällan fler inblandade än de berörda och ord står mot ord.
Men det innebär inte att våldtäkten inte ägt rum.
Det innebär inte att offret inte har ärr som kanske är livslånga.
Jag har själv varit utsatt för tre våldtäkter. Skulle man gå efter nuvarande lagstiftning så ännu fler. Samtliga begångna av svenska män... vilket är oväsentligt för mej.  Jag har inte anmält. Jag la skulden och skammen på mej själv.
De av mina vänner som varit utsatta för våldtäkter har heller inte anmält.
Statistiken säger att om vi gjort det så hade de med största säkerhet inte ha fällts. Att våldta en kvinna är i stort sätt riskfritt.
Det betyder inte att det inte skett. Och att det kostat oss en eller ett par terapitimmar och förmodligen en sämre självbild och självrespekt än vad vi annars hade haft.
Jag har bortsett från min egen utsatthet ett fall från min uppväxt jag tänker på i dessa lägen.
En ung flicka, bara ett barn, våldtas upprepat av sin far. Samma man som körde tungan i munnen på mej och tog på mina knoppande bröst när jag var typ nio.
Hon berättade för en skolsköterska. Som kontaktade polisen. Som genomförde förhör. Hon fick genomgå läkarundersökning. Träffa psykolog.
Efter hot av sin egen mamma tog hon tillbaka alltihop.
Sa att hon hittat på.
Alla visste att DET inte var sant. Vi anhöriga, polisen, läkarna, psykologen.
Men han gick fri.
Han gick fri!!! Och satt med på våra jävla kalas och julaftnar i många år efter det.


Om man inte anmäler så kan man ju inte heller förvänta sej någon upprättelse.
Men om man nu har modet, kraften, orken att genomföra en polisanmälan för det brott och den enorma kränkning det inneburit och mannen i fråga frias, är det då rimligt... finns det någon som helst rimlighet... i att offret, inte nog med att hennes redogörelse inte höll hela vägen, dessutom skall hålla tyst???
Ja, jag frågar. För det står samtidigt mot den mycket viktiga demokratiska principen att det i vårt land är domstolen som dömer, och den som frias är att betraktas som oskyldig.
Jag tycker inte att det är helt enkelt.
I det, just nu allra mest omdiskuterade fallet Fredrik Virtanen- Cissi Wallin och där steken nu är den omvända, Wallin riskerar åtal för förtal, är problemet än mer prekärt.
Wallin fick kännedom om att hon inte var ensam om att ha blivit utsatt för Virtanen. Ett dussin andra kvinnor har berättat till henne ( några har jag för mej, har även polisanmält men det kan jag inte svära på) om övergrepp och våldtäkter begångna av samma man.
Cissi Wallin hade inte bara hämnd och rening för egen del i åtanke när hon gick ut med hans namn publikt. Hon ville även varna för en farlig person.
En farlig person, helt olämplig för det prestigefulla och maktfulla arbete han då hade.
Nu har, Fredrik Virtanen, enligt egen utsago svårt att få jobb, hans karriär har gjort tvärstopp och han har problem med försörjningen. Trots att anmälan, som gjordes flera år efter övergreppet, aldrig ens ledde till åtal.
Rätt eller fel?
Ja ni får döma själva och som sagt, jag tycker inte det är enkelt men jag tror på Cissi Wallins redogörelse och jag förstår hennes motiv.
Jag önskar att jag haft modet att göra samma sak med mina förövare.

Puss/ Asta

Att prata om välgörenhet

Ska man det?
Rätt många anser att man inte ska det. Att det goda med handlingen försvinner och istället blir till ett förhärligande av en själv.
Människor har säkert olika anledningar att berätta om hur de hjälpt till eller vad/ vem de har pyntat upp för pengar till. En del vill kanske påtala att de är goda människor andra kanske vill inspirera.
Hur som helst så anser jag att det inte spelar någon roll vilket syfte som står bakom en god handling, precis som att tanken inte alls räknas.

Själv kan jag ofta känna mej otillräcklig i min insats. Den drunknar i all nöd som finns.
Men jag kan känna mej nöjd med att jag som student dragit in på andra saker än på mina åtagande hjälpinsatser.
Jag har två fadderbarn hos Barnfonden. Det har jag haft i tjugofem år eller nåt sånt.
Tyvärr blir det aldrig av att jag skriver eller skickar julklappar å sånt men jag ser i alla fall till att två barn får vaccinationer, gå i skola, mat, familjen får hjälp med sånt de måste.
Vi skänker till Greenpeace och till Läkare utan gränser varje månad.
Och så är det ju tiggarna då...

Från att ha gett ett par tior här å där har jag sista tiden mer koncentrerat det till att ge till mannen som sitter utanför vår ICA i stan. Han har fått några tjugor då jag handlat ett par gånger i veckan och lite mer till jul. På det sättet känns det som att jag hjälper nån lite grann och det inte bara är spridda skurar. Det händer att jag ger andra med men inte lika ofta som förr.
Men så nu, sen strax efter nyår, så sitter en ny tiggare utanför ICA.
Jag hoppas mannen har kunnat åka hem.
Nu sitter det en kvinna där så numera är det hon som får mina pengar.
Idag gjorde det allra extra ont i mej. Hon ser verkligen helt utsjasad ut och inte undra på det, det är ju svinkallt ute. Vi andra... vi mer lyckosamma i livets tombola... rusar fram mellan bil å affär med händerna nerkörda i fickorna och mössan neddragen och hon sitter där timma efter timma.
Fy fan.
Och så finns det människor som tror att de väljer detta, att de tjänar grymma pengar på godtrogna fina svenskar.
Fy fan.

Egentligen tycker jag att bistånd och att hjälpa till i fattiga länder är vår skyldighet men att välgörenhet och ideellt arbete inom landet klingar sämre. Från ovan liksom. Allmosor.
Staten skall ha hand om viktiga funktioner och säkra invånarnas skyddsnät.
Okej att hjälpa till att träna knattelaget men soppkök och kvinnojourer... sånt borde pengar avsättas till i den mån det behövs.

Vad tänker du?

Puss/ Asta

Jag förlåter dej Asta

Kvinnor alltså!
Eller åtminstone en hel del av oss kvinnor... detta dåliga samvete.
Dåligt samvete över allt som någonsin gick fel eller kunnat gå bättre.
Å för egen del allra värst, mitt föräldraskap. Mina brister som mamma.
Att äldsta flickan fick för mycket ansvar. De mellersta barnen för lite uppmärksamhet. Den yngsta för curlad.
Ja, för att då inte tala om mitt humör. Alla gånger jag blivit förbannad, ibland orättvist för att jag varit trött själv.
Eller detta att jag aldrig varit den där intresserade mamman i skolan.
Visst har jag gått på oändligt antal föräldramöten, varit klassmamma, bitit mej hårt i kinden av irritation över stöket från framför allt klassens pojkar när jag varit å hälsat på.

Men på sistone, kanske för att jag blivit äldre men mer troligt för att jag ser mina döttrars föräldraskap och mina barnbarn så tänker jag ofta förlåtande tankar om min egen tid som småbarnsmamma.
Det är en ljuvlig tid men oxå så oerhört mycket mer krävande än jag tillät mej att känna där å då i stormens öga.

Fyra barn. Födda -87, -89, -90 och 94.
Framför allt de tre första barnen är födda tätt.
När sonen var lika gammal som Noah är hade jag dessutom en tvååring och en fyraåring.
Jag ser ju hur fullt upp mina döttrar har med var sitt barn.
Hur mycket det skall bäras, vara vaken på natten, tröstas, stimuleras, passas.
Lilla Ängla hade influensa här om veckan och min dotter som varit vaken å burit natt å dag var helt slut. Jag förstår det!
Och jag fattar knappt hur jag genomlevde alla kruppnätter, feberkramper och öroninflamationer med så många barn och en man som var hemma på helgerna.
Så klart kan man inte se och stimulera hela tiden då, så klart tappar man humöret eller sätter ungen framför en vhs.


Jag klagar inte. Verkligen inte!
Jag valde själv att skaffa många barn tätt och jag minns tiden som lycklig och meningsfull.
Jag minns hur jag gjorde saker ihop med mina barn, jag har aldrig haft släkt som passat ungarna, aldrig funderat över "egentid." De var med mej överallt varesej vi handlade mat, städade eller hängde på lekplatsen.
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag valt att göra lika dant igen.
Jag bara inser vilket hästjobb det var! Och att jag gjorde det bra.
Tre barn  under fyra år, en make som jobbade borta, tre trappor upp utan hiss på alldeles för få kvadrat med alldeles för lite pengar.
Jag inser att jag gjorde så gott jag kunde och även om jag på intet sätt menar att det förtjänar guldmedalj så förtjänar det kanske min egen förlåtelse över det som brast.


Puss/ Asta

Att sluta med Zopiklon

 

Nu skall jag prata om något skamfullt. Egentligen ÄR det ingenting att skämmas för, men när man dessutom slänger in lite noja för att bli som släkten, ett par mått hårda nypor mot sej själv och ett eller ett par kryddmått självförakt så blir det just skamfullt.

Jag håller på att sluta ta mina insomningstabletter.
Fick dem utskrivna för kanske 3 år sedan i samband med ångest å att jag inte sov ett endaste dugg. Gick i samma veva KBT för att komma tillrätta med sömnen men utan resultat.
Å sedan har det rullat på.
Jag är en känslig själ, stark men svag, och jag har lätt för att vandra in i mörker om för mycket runt omkring stör. Om jag lever i långvariga konflikter, får utmattningssymtom eller inte kan sova.

Efter att en lång tid inte kunnat sova. Alltid varit urlakad på dagen med resultatet att man blir så himla känslig är det en sådan befrielse att ta ett litet vitt piller och sova tungt en hel natt.
Ja, egentligen gör ju inte insomningstabletten det jobbet, den har en kort verkan och hjälper bara till med själva somnandet, men det har räckt för mej.
Efter ytterligare en tid blir man så himla bortskämd med att helt kunna styra sin sömn på ett sätt få medicinfria kan. 20 minuter innan jag vill snarka så åker pillret in i gapet å sen är det klart.

Problemet är bara att Zopiklon är en beroendeframkallande medicin.
Utsättningsproblemen kan vara många med ångest och abstinens till följd. 
Jag har inte känt något sådant alls. Det är "bara" det att jag inte kan sova längre.
Jag trappade ner från 7,5 mg till 5 mg. Åt det någon vecka eller två. Det funkade utan problem.
Därefter ner från 5 mg till 2,5 mg och det gick skapligt. Det tog lite längre tid att somna men jag somnade i alla fall.
Sista veckan har jag kört 1,25 mg. Det är nog i princip lika med noll för den enda effekt jag känner av det är att det smakar beskt i munnen. Jag blir inte ett dugg trött eller avslappnad.

Sedan någon vecka sover jag alltså väldigt lite. Eller framför allt väldigt sent.
Slumrar kanske in fram mot fyra-fem på morgonen och sover till 10-11.
Jag sover tunt och oroligt. I natt/ morse drömde jag flera korta drömmar som alla gick ut på samma sak... Att jag diskuterade mitt utsättande av Zopiklon med olika läkare som alla tyckte det var dumt/ onödigt och "gav mej tillåtelsen" att fortsätta med medicinen. Rekommenderade det varmt. Skrev gladeligen ut recept.
Ja herre gud. Skruvad är ju bara förnamnet.

Jag har nu börjat känna av min försämrade sömn med att jag utöver tröttheten är mer irriterad, mer ljudkänslig, mer sårbar för den allra minsta stress.
Det är svårt att hålla fast vid motivationen då när man känner att det snarare försämrar ens psykiska hälsa än förbättrar den.
Men ännu ger jag inte upp!
Jag vill verkligen sova för egen maskin igen.
Jag tycker inte om att ha något beroende, även om det inte är ett allvarligt sådant.
Det är ett meck med att övertyga läkare om recept och att alltid tänka på att ha dem med sej.
För att inte tala om liken i garderoben med släkten man släpar på.
Mamma är lik sin mamma.

Har du liknande erfarenheter? Någon tanke? Eller bara ett hejarrop så skriv...

Puss/ Asta

Brokigt å härligt eller en krigsförklaring.

Marcus Birro och Jenny Strömstedt är båda krönikörer på Expressen och skriver om samma sak. Nämligen skilsmässor och barnens påverkan av den.
Gå gärna in och läs.

De befinner sej på var sin sida i frågan.
Föga förvånande kanske. Jenny lever mitt i den "moderna familjen" och Marcus har uttryckt en längtan efter att få kandidera till partiledarskapet i Kristdemokraterna.
Jenny skriver om rätten att få vara lycklig även som vuxen. Trots att man är mamma. Om att barnen har kvar båda sina föräldrar och förhoppningsvis ytterligare föräldrar i bonusformat.
Hon skriver att omsorgen om barnen är det viktiga och om att vikten av att vara sann mot sej själv är en viktig del i barnuppfostran. Ja... fast kanske med andra ord.
Hon betonar starkt att blod inte alltid tjockast
Marcus å andra sidan skriver om att "alla barn är små kristdemokrater" och menar med det att barn tar för givet att föräldrarna kommer hem på kvällen, att vi sover där med dem, att vi alla älskar varann förutsättningslöst.
De vet ingenting om att kärlek kan ta slut, om otrohet och om att förverkliga sej själva.

Jag har själv båda erfarenheterna kan man väl säga.
Själv ett skilsmässobarn som som vuxen valt att hålla ihop familjen genom en hel del kriser å annat härligt. Stundtals "för barnens skull."
Jag tycker att båda har en poäng, för så jäkla enkelt... och så jäkla svårt... är livet.
Jag tror att många skiljer alldeles för lätt.
Väldigt mycket har kommit att handla om "jag, jag, jag" även för föräldrar.
Jag tror oxå att många skiljer sej alldeles för sent.
När de hatar varandra, gör illa varandra eller är halvt psyksjuka själva.
Det GÅR inte att säga vad som är rätt eller fel för någon annan.

Det jag kan säga är att en skilsmässa nog för alla barn är ett trauma.
Alla barn vill att mamma och pappa ska älska varandra.
Jag minns mina föräldrars skilsmässa när jag var 6 år som igår.
Å jag minns att jag drömde många många år om att de "skulle bli kära" i varandra igen.
Varenda gång (vilken i rättvisans namn inte var så många) som de talade vänligt till varandra så hoppades jag.
En gång, några år efter att mina föräldrar skilt sej, vaknade jag en sen kväll av pappas röst och av att mina föräldrar stod i hallen och talade med lågmälda och vänliga röster till varann.
Jag blev så fruktansvärt glad!
Men jag vet också att jag och min make periodvis varit så olyckliga med varann, så arga och så bittra, att det har förpestat tillvaron inte bara för oss utan i högsta grad barnen.
Med facit i hand hade de kanske då mått bättre av att vi delade på oss.
Det är ett hårt slag för ett litet barn när mamma och pappa skiljer sej.
Men det är kanske inte heller alldeles sunt att växa upp med vetskapen om att mamma och pappa är tillsammans för min skull.

Idag skiljer sej människor förhoppningsvis på ett bättre sätt än på -70 talet.
För barn har rätt till båda sina föräldrar, får de sedan kärleksfulla bonusföräldrar så är väl det underbart, men framför allt har de rätt till kärleksfulla ursprungsföräldrar.
Ursprungsföräldrar... jag säger inte mamma å pappa för det finns ju fler konstellationer... som båda har barnens bästa för sina ögon, som samarbetar och som inte ständigt å jämt kastar skit på varann genom barnen.
Det är faktiskt något av det jag minns som allra mest plågsamt från min barndom.
Hur mamma ständigt förtalade pappa och sa saker som att han var falsk, en skit, en man som struntade i sina barn.
Å pappa som, då jag träffade honom, talade hånfullt om mamma. Kallade henne korkad, dum.
Båda sa de "Du är precis som honom/henne" (å tänkte väl inte själva på vad det innebar att vara lik någon som var värd så mycket förakt.)
Jag försvarade alltid min mamma/ pappa.
Jag... som litet barn... älskade båda mina föräldrar.

Barn gör gärna det... varesej vi förtjänar det eller ej.

Puss/ Asta