HjärnOMskakning

Lite ironiskt att jag i inlägget nedan skrev om att facebook ger mej hjärnblödning.
Igår fick jag kanske inte en hjärnblödning men väl en mindre hjärnskakning och framförallt en riktig hjärnOMskakning.

Hade en väldans bra dag igår.
Var barnvakt åt världens vackraste Noah när hans mamma klippte sej.
Var på ett spännande möte jag inte kan berätta om riktigt än.
Handlade och köpte hem en massa fredagsmys.
Lagade en go middag, tog mej en liten siesta efter maten och bestämde mej sedan för en rask kvällspromenad med Mini å Gotteman.

Det var härligt ute i går kväll. Ljumna vindar och temperatur på 16°c.
Vi gick raskt och talade om hur Mini skulle gå till väga att börja springa.
Jag tipsade om att springa/ gå mellan varannan lyktstolpe så som jag själv gjort.
Vi gjorde så och hon var jätteduktig.
Själv blev jag lite varm då jag hade min nya fina Mi&I klänning och min grå duffel på mej.
När vi var 200 meter hemifrån så skulle vi springa sista biten.
Vi tog i lite extra.
Jag vet inte riktigt vad som hände men på något vis tacklade Gottfrid mej i farten mot knät och jag föll handlöst framåt.

Det gjorde så fruktansvärt ont, det hann jag känna.
Det sved till i pannan och sedan exploderade hela huvudet av smärta.
Mini kom fram, det var mörkt och hon såg inte hur... bara att... jag ramlat.
När hon skulle hjälpa mej upp bar inte benen och smärtan tilltog ännu mer.
Jag satt på marken och grät högljutt som ett barn med händerna för ansiktet.
Först när Mini skulle hjälpa mej upp å jag tog bort händerna upptäckte jag att de var fulla av blod.
Det sprutade som en fontän ur två jack från pannan.

Familjen ville att jag skulle upp till akuten.
Tjatade å drog i mej.
Jag ville bara bli lämnad i fred. Hujedamej vad ont jag hade.
Orkade inte stå emot. Vi åkte upp.
Fyra timmar på akuten.
Vägrade sy så de limmade och tejpade.
Men ingen koll av huvudet eller om jag fått någon hjärnskakning.

Idag trött! Sover hela tiden.
Ont i kroppen. Handen är svullen. Höften är svullen. Pannan är svullen.
Huvudvärk. Lätt illamående.
Mina nya glasögon gick sönder.
Klänningen verkar Vanish ha klarat av.
Duffeln får kemtvättas och blir förhoppningsvis ren.
Så jävla onödigt.

Men ändå, tur i oturen.
Det kunde gått värre.
Det kunde ha blivit en hjärnblödning.
Helt utan facebooks förtjänst.

Puss/ Asta

Fet å ful å onekligen rätt elak

 
En suddig bild i farten. På en trött tant och hennes puss ovilliga prins. 

Usch, idag är ingen bra dag.
Det är en sån där dag när man jag känner mej värdelös och misslyckad på alla möjliga sätt.
När tankar malt ett längre tag om vad jag borde börja å sluta med... och när jag gör precis tvärtom.
En sån där dag när jag känner mej fet å svulstig å allmänt skitkass på de flesta sätt.
En sån där dag när jag (för andra dagen i rad) svullar snacks till jag mår illa och tar ett glas vin fastän jag ju skulle sluta dricka alkohol på vardagarna.
En sån dag!

Förmodligen är jag trött.
Jo jag ÄR trött. Känner det i både kroppen å själen.
Smått stötande 1 vecka efter semester och utlandsresa, jo jag vet.
Men jag är det lika fullt.

Det finns så mycket jag behöver ta tag i...
Så mycket jag behöver ändra på.
Som att "äta vettigare-röra på mej mer-börja träna hunden igen- inte minst miljöträna-sova på övervåningen- säga nåt mer än hej till min man-sluta dagdrömma bort livet- fundera över ekorrehjulet- ta ett par alkoholfria veckor- sluta med mina insomningstabletter- dra ner mina antidepressiva- åka å hälsa på människor jag älskar- tvätta-städa- laga mat..."

Fast trötthet kan vara dråpligt oxå (å hemskt.)
Vi satt å åt middag tidigare, ärtsoppa.
Maken talade om "efter sin död", att han ville ha en svulstig gravsten och en pampig kista å att det var viktigare än att efterlevande fick ärva.
Mini å jag skojade om att när pappi dött kommer vi sno alla hans pengar och säga "Ja, han ville ju ha det så enkelt som möjligt. Pappkista och strös över en minneslund."
I nästa ögonblick går maken för att fylla på sin tallrik med mer soppa, trampar rakt i en dregelpöl (jag lovar, det är halt värre) och ramlar hejdlöst bakåt.
Nu var det bara tallriken å soppan som flög i golvet, gick i tusen bitar å skvätte över golv å väggar.
Men jag å Mini lixom FÖRESTÄLLDE oss hur han ramlade å slog ihjäl sej.
Å tokskrattade.
Jag kunde inte sluta i all min trötthet.
Det hade varit så ironiskt (å skithemskt på riktigt förstås) men allt blev så dråpligt.
Efter en stund blev mannen jättesur över att jag tycktes så fantastiskt road av att han riskerat spräcka skallen och få hjärnsubstansen spridd över klinkersgolvet.
Å självklart var han tvungen att svära över den helvetes jävla hunden och hans helvetes jävla skitliv i det här helvetes jävla skitiga huset med mej som är alldeles rubbad.
Ja jäklar vad jag skrattade.
Fet å ful å onekligen rätt elak men just då rätt lättroad.

Puss/ Asta

Läs inte detta.

 

Jag varnade dej. 

Idag är jag seg. Trött. Arg.
Seg å trött för att jag är lite bakis men framför allt för att jag har väst Sveriges största munsår. Herpes på och i hela underläppen.
Det sticker, svider å gör ont. Jag känner mej febrig, illamående, trött och off när immunförsvaret får fullt upp.
Fult som fan är det med. Och evigheter kommer det ta att läka.

Arg. Varför kan, vill, orkar men framför allt FÅR jag inte lov att skriva.
Jag kan hinta om att det handlar om ett stycke äkta make, en negativ dryg jävla attityd och att droppen fick bägaren att rinna över.
Så. Nu var det sagt. Lite för mycket kanske men skit samma.

Jag har inte gjort så mycket mer än att varit arg idag.
Arg när jag läst.
Arg när jag suttit i solstolen.
Arg på promenad.
Hostan vill inte riktigt ge med sej. Midjemåttet har ökat med flera centimeter och jag borde gå ut å springa men orkar verkligen inte.

Japp. En sån dag.
Ove å rut.

Puss/ Asta

Bestämma sej... ska det vara så svårt?

 

Dagen är verkligen piss!
Ni vet en sån där dag när man undrar om det egentligen finns någon mening överhuvudtaget! När den där boktiteln, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" känns jävligt träffande.
Jag är inte ledsen egentligen. (Jo det är jag kanske, bakom alltihop.) Jag är mer... trött. Så in i dödens trött!

Jag känner mej som ett stort fult pms monster utan att ha pms.
Hunden är odräglig, vädret är jävligt, ekonomin äter sönder mej, huvudvärken går aldrig över, hjärtrusningen sitter där det sitter osv.
Stekte pannkakor och värmde ärtsoppa till familjen, efter ett mindre tjafs som jag normalt skulle ryckt på axlarna åt så blev det bara too much.
Jag gick upp å la mej en stund.
Å väl där, i dunklet, i tystnaden funderade jag över...

Vem skulle jag ha varit om jag bara haft lite jävla stöd i livet?
Om det fanns någon jag kunde luta mej mot, vara liten inför.
Någon som kunde ta över rodret, styra upp, låta mej sitta på däck med benen över kanten.
Någon som omslöt mej, som lovade att allt kommer att bli bra.
Om det fanns nån där, som inte ständigt förlitade sej på att jag skulle städa, laga mat, fixa, släta över, orka. Som gjorde det för mej.

Vem skulle jag ha varit om jag fått en annan grundtrygghet med mej från start?
Om jag varit älskad, omhuldad, uppmuntrad?
Ovillkorligt och alltid.
Vem skulle jag ha blivit då?

Och varför... varför i hela Hälsingland... är det så svårt att vara människa trots att jag är snart 44 år.
Varför är det en sån kamp... ännu... med allt från ekonomi till mod.
Varför kan jag inte bara bestämma mej? Spotta i nävarna och ge mej fan på att "nu är det bra, nu räcker det med undergångstankar och tillkortakommanden."
Jag ÄR en duktig sjuksköterska. Jag vet att jag kan.
Å jag HAR tur att ha världens bästa kollegor, att vara omtyckt och stöttad.
Jag arbetstränar bara... några ynka timmar... utan krav och press och vips så är jag tillbaka på ruta ett?!
Varför kan jag inte bara... lägga av!

Puss/ Asta