Spridda tankar om allt från BB till Britt-Marie

Jag har en skorpa i näsan som jag inte kan låta bli att pilla upp.
HELA tiden.
Är det det som kallas postmedelålderssjälvskadebeteende?

En vän till en vän som jag aldrig hälsat på sa "Hej Asta" till mej idag på nya jobbet.
Blev paff. Visste så klart vem hen var men inte att hon hade koll på mitt alter ego.

"Min älskling har ett hjärta av snö, så skört och vasst som skaren och det smälter lika lätt som isen i glaset som hon lämnat i baren." Strof av Winnerbäck som stämmer rätt bra på mitt "BB självförtroende." Upp som (den kämpande mars) solen och ner som en amerikansk pannkaka.

Min essentiella tremor (oförklarliga skakningar som går i släkten) som jag normalt struntar i å har lärt mej behärska i mitt yrke är svinjobbig nu när jag ska sticka synålstunna bebiskärl. Det blir inte bättre av att jag är spänd  å att andra ska titta på mina skakande händer.
Ytterligare lite värre blir skakningarna av min astmamedicin.
Jag skakar som en alkoholist med parkinson.
Det som hjälper är oselektiva betablockerare vilket astmatiker inte ska äta och alkohol som inte heller känns optimalt att pimpla på ett nytt jobb.

Saker jag faktiskt lyckas med, som en första underlivsinspektion eller hörseltest på nyfödda som kan vara krångliga men som jag klippte fyra på raken är svåra att skryta med eftersom flertalet av er inte inser vidden av dessa stordåd.

Dagpass är fortfarande dagpass men sen jag bytte Medicin mot BB som tar jag inga micropauser av sömn i bilen påväg hem. Glädjande för mötande trafikanter inte minst.

Noah är sjuk och mormor har fri tillgång till att putta i honom söta saker. (Ingen aning om vad det är för gen defekt men det är något alla mormödrar tycker om.) Å då ratar ungen så väl o'boy som glass.

På tal om barnbarnet. Undra om han är jordens första ettåriga bulimiker?!
Han har dille på att köra ner fingrarna i halsen till han kräks och dagarna är ett enda långt avledande från detta. Halvt hysteriskt leker vi tittut och tut tut bilen med halvdan effekt.

Göteborgsvarvet är på lördag.
Tack-älskade-goda-fina-gud-för-att-jag-inte-anmälde-mej-till-detta-vansinne.
Gud hör bön. Eller nåt.

Min make har fått en ny bästa kompis. Han kallar honom Hugo. Jag kallar honom Britt-Marie.
Namn är ju inte längre könsspecifika. Pojkar får heta Karin och flickor Petter. Å manliga gräsklipparrobotar får heta Britt-Marie.
Även om mannen inte är förtjust i mitt namnförslag så är han desto mer förtjust i sin nya vän.
Tittar till honom, pratar med honom, ska "se hur han har det" i tid å otid.
Själv har jag snäppet högre intellektuella krav på mina vänner. De ska... åtminstone... kunna ta sej igenom Kamratposten å inte rösta på ett rasistiskt parti i riksdagsvalet.
Inte för att Britt-Marie gjort det. Han får inte rösta.

Puss/ Asta

Tankar för dagen

 

Länge sedan. Har ni saknat mej massor?

Detta inlägg får bli ett slags uppsamlingsheat för dagens tankar och känslor.
Ett virrvarr av olika tankar.

Ett. Äldre damer orkar inte partaja hur mycket som helst.
Jobbade dagpass i fredags efter alldeles för få timmars sömn och var ute med ett gäng kollegor på kvällen.
Det var trevligt men inte så mycket mer. Maten var dyr och bara "så där", stämningen var inte helt avslappnad och partyt ville lixom aldrig ta sej ordentligt.
Men en del alkohol slank ner under kvällens lopp och jag störtdök i säng vid ett tiden.
På lördan tog jag lång sovmorgon.
Åt sen frukost. Gick en låååång runda med hunden, städade, handlade, lagade mat och hann inte ens duscha innan det var dags för nästa party.
Våra nära vänner Cissi å Micke kom över.
Vi åt mat, som blev "så där", såg Mello och satt å tjötade.
Rätt loj skön stämning så som det blir när man är med gamla vänner.
En del alkohol där med och i säng kring två.
Så idag är tanten trött!
Är oändligt tacksam över att ha en blank ledig dag imorgon.

Två. Det här med att bjuda hem vänner.
Jag har tänkt på det förrut men igår när jag var bakis och det blev kort med tid så gjorde det mej lite extra irriterad. För hembjudande av vänner följer alltid samma mönster.
Maken som tycker det är skitkäckt när det bestäms... jag menar, gubben är ju social.
Dagen D när jag på morgonen/förmiddagen sammanfattas vad som skall göras inför kvällen... så som ta ut hunden, röja upp, dammsuga, svabba golv, åka till bolaget, handla mat, laga mat, tända ljus och puffa kuddar ja då låter maken lika dant var gång.
"Du överdriver!!! Det tar 10 minuter att röja, 10 minuter för golven, handla går fort och så slänger vi ihop nåt enkelt."
Vi?
Men det slutar likadant varje gång för han skiter lixom i det.
Han tar EN sak. Igår golven. Det var inte särskilt noggrant gjort så ja, det tog säkert tio minuter. Resten fick jag ta.
80 minuter med hunden, in torka tassar medan maken ropar "Ska du inte se matchen", ilsket iväg, handla mat, hem, skala en jävla massa potatis, laga mat, hacka sallad osv... ni förstår kanske.
Å så kommer gästerna och där står maken (som hunnit duscha) och säger "Hallå, väääälkomna!"

Tre. Ryssland.
Hör ni, jag tycker det är jävligt obehagligt.
Putin verkar inte klok, det har jag aldrig tyckt.
Å jo, jag har säkert lite av en "krigsfobi", jag blir alltid lite oroligare än andra i min umgängeskrets, alltid mer rädd än vad som kanske rent personligt är motiverat när det är krig som kan komma att beröra mej. Kanske dog jag i nåt krig i ett tidigare liv?!
Hur som helst följer jag utvecklingen noga och är rätt lättad över att inte vara stadsminister eller president för det vet i fan vad som är rätt taktik nu.
Ukraina är ett självständigt land och Putin överträder alla gränser när han militärt angriper dem.
Å andra sidan, vem vågar och bör stoppa honom?
Å vem vågar låta honom leva i tron att han är allsmäktig och kan göra hur fan han har lust?

Fyra. Tjatet om feminismen.
Jag läste hur en facebookvän delat ett inlägg med uppmaningen att rösta på Fi.
Å jag tänkte att "ja ja, men det finns andra frågor som just nu är viktigare" och lite att det tjatas om feminism överallt.
Sen läste jag hur en vän till en vän kallade Prinsessan Madeleine för "liggunderlag" med motiveringen att hon säkert legat med 80% av Stureplansbratsen.
Nu är inte jag normalt en ivrig försvarare av kungahuset men det kändes så föraktfullt och så mansgrisaktigt att lägga sej i, anta och stämpla en  för honom okänd kvinna för vad han antar hände för 10 år sedan på krogarna.
Det skulle aldrig förekomma att någon sa så om en man med samma förakt.
Någon som någongång hört benämningen liggunderlag eller madrass om en kille?
Givetvis inte.
Det är stor skillnad. En kille är ju... ehh, kille.
Jag var tvungen att spana in lite vem den här snubben som kallade Madde för liggunderlag var och jodå... det är nästan alltid så att kvinnoförakt, rasism och uttalad hånfull homofobi går hand i hand.
Om det är taskig människosyn eller helt enkelt så att alla indianerna inte sitter ner i kanoten tänker jag inte spekulera i. Just nu.

Puss/ Asta