Tack ska du ha hej

Under de sista åren har jag stadigt blivit allt mer asocial på min fritid.
När barnen var små umgicks jag dagligen med vänner å kunde sitta i telefon i timmar.
Numera är jag helst hemma. Jag orkar lixom inte ta tag i det. Å jag träffar knappt nån, än mindre slår en signal för att kallprata en halvtimma.

Största delen av mitt sociala liv har jag på jobbet.
Det är där jag är de flesta av veckans dagar. Några av kollegorna har blivit privata nära vänner.
För att vi jobbat länge ihop, för att vi gått igenom tunga perioder tillsammans, för att vi har mycket gemensamt... eller som i Lillebrors fall, ingenting gemensamt men gillar varann ändå.
Nu ska det splittras.

Man kan tänka att sann vänskap klarar det där.
Vi fortsätter självklart att vara nära vänner för har man gillat varann så mycket så förändras inte det av att man befinner sej i olika lokaler. Vi får väl jobba på det.
Det låter självklart och rimligt men tidigare erfarenheter säger mej att det inte är så...
Jag har befunnit mej i massor av gruppkonstellationer genom åren med människor jag älskat och där vi vid uppbrott lovat varandra att hålla fast vid vänskapen... men det blir sällan så.
Man försöker i början men medan tiden går rinner vatten under broarna och livet förändras.
Inte minst för oss inom vården med så oregelbundna tider där en dejt på fler än två kan ta månader att få till.
Den vetskapen känns väldigt vemodig. Den vetskapen gör mej ledsen på riktigt.

Ibland känns det nästan lite tabu att prata om att vissa av ens kollegor är viktigare än andra.
En gång i tiden blev jag å ytterligare kollegor till å med inkallade till chefen för att vi var för tajta, för att andra kände sej exkluderade.
Jag har svårt att förstå det. Det säger sej själv.
Jag kan jobba med alla. Jag tycker om de allra flesta av mina kollegor.
Det finns enstaka jag har svårt för. Å det finns några som jag tycker om bortom jobbet.
Det är väl inget konstigt?
Är det inte så för alla?
Det innebär inte... självklart inte... att någon ska puttas ut eller känna sej övergiven.

Idag är en något lättare dag än igår. Men inte min bästa. Långt från min bästa.

Puss/ Asta

Fuck denna jävla onsdag.

Denna dagen alltså. Denna dagen går till historien som en av de i-lands jävligaste ever.
Jag har jobbat dag och jag har inte varit någon bra sjuksköterska idag. Jag har varit allt för fokuserad på mej själv och mitt eget mående.
Ledsen.
Riktigt jävla skitledsen.
Så där "börjar gråta en gång i kvarten och får stänga in mej på expeditionen ledsen."
Varför går man inte hem då?
Varför är... förlåt mitt språk... rinnande ur analen allvarligare än rinnande ur tårkanalen?
Smittmässigt. Jo jag fattar men jag har varit lika satt ur spel.

Jag vet inte vad jag ska berätta här riktigt. Vissa saker ska inte vädras på en blogg.
Samtidigt är bloggen som jag skrivit innan en dokumentation, en slags dagbok för mej att spara och minnas. Lätt å svårt. Mörkt å ljust.

Vi kan väl säga som så här att dagen började med att jag blev inkallad till min chef och ytterligare en annan tjänsteman där jag fick försvara/ förklara ett jobb jag gjort och som de uppfattade som felaktigt.
Fick följande alternativ till att jag handlat "fel"... inkompetens, fusk eller att jag struntat i uppgiften.
Inget av alternativen kändes särskilt smickrande men det blev ändå ett lugnt möte där jag kände att jag svarade bra på frågorna jag fick.

Därefter fick jag försvara mej mot vad en anonym kollega (jag vet vem du är!) skvallrat och förvrängt om mej inte bara till min chef utan till ytterligare en person.
Ord stod mot ord och efteråt ansågs det utagerat men jag kände mej så fruktansvärt arg på den här kollegan.
Dels var det inte sant... eller ja, en fjäder var uppbyggd till en stor jävla kalkon och dels tycker jag att det är så fegt att springa till chefen å skvallra på sina jobbarkompisar för skitsaker.
Under förutsättning att ingen medicinsk eller bemötandefråga hotar patienter eller kollegors säkerhet eller välbefinnande så GÖR man helt enkelt inte så.
Alla kan vi inte älska alla här i världen men jag hoppas ta me fan att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnliga kollegor som ränner som skvallerbyttor till cheferna.

Nåväl, det där ovan var petitesser.
Därefter fick jag veta min placering. Vart jag ska jobba när avdelningen stänger om en å en halv vecka.
Jag blev inte placerad där jag önskat. Inte där de jag umgås privat med blivit placerade. Inte där de patienter jag arbetat hela min sjuksköterskekarriär med blev satta.
I ett läge där vi personal som jobbat länge kämpat med näbbar och klor och vår egen hälsa som insats för att rädda avdelningen, där det ändå fattas sjuksköterskor på båda avdelningarna vi fått söka så tas inte hänsyn till mitt uttryckliga önskemål.
Det är absolut inget fel på den avdelning där jag hamnar. Absolut inte, personalen är jättegulliga.
Det handlar inte om dem, det handlar om mej.
Det är absolut inget fel på dem av mina nuvarande kollegor som ska till samma avdelning som jag heller. Jag tycker om dem alla. Men jag står vissa kollegor närmare efter många år ihop och efter privat vänskap så självklart finns det både en kompetens och en trygghet i de konstellationerna.
Å jag är den av all personal som arbetat längst med njursjuka, det är ett slöseri att slänga bort min kompetens för att jag ska lära något helt nytt.
Ja, jag blev besviken helt enkelt. Besviken och jätteledsen.

När jag kommer ut till jobbparkeringen har jag fått en P-bot på 400 kr å precis nu förlorade Frölunda mot Luleå igen å är på väg ut ur kvartsfinalen.

Det är en riktig jävla skitdag på ren svenska. Magkatarr, huvudvärk, ångest ut i minsta nervtråd och en bedövande trötthet.
Men likt en boxare reser jag mej på nio. Det gör jag alltid.
Ta det som ett löfte eller ett hot vilket ni vill.

Puss/ Asta

Tankar för dagen

 

Länge sedan. Har ni saknat mej massor?

Detta inlägg får bli ett slags uppsamlingsheat för dagens tankar och känslor.
Ett virrvarr av olika tankar.

Ett. Äldre damer orkar inte partaja hur mycket som helst.
Jobbade dagpass i fredags efter alldeles för få timmars sömn och var ute med ett gäng kollegor på kvällen.
Det var trevligt men inte så mycket mer. Maten var dyr och bara "så där", stämningen var inte helt avslappnad och partyt ville lixom aldrig ta sej ordentligt.
Men en del alkohol slank ner under kvällens lopp och jag störtdök i säng vid ett tiden.
På lördan tog jag lång sovmorgon.
Åt sen frukost. Gick en låååång runda med hunden, städade, handlade, lagade mat och hann inte ens duscha innan det var dags för nästa party.
Våra nära vänner Cissi å Micke kom över.
Vi åt mat, som blev "så där", såg Mello och satt å tjötade.
Rätt loj skön stämning så som det blir när man är med gamla vänner.
En del alkohol där med och i säng kring två.
Så idag är tanten trött!
Är oändligt tacksam över att ha en blank ledig dag imorgon.

Två. Det här med att bjuda hem vänner.
Jag har tänkt på det förrut men igår när jag var bakis och det blev kort med tid så gjorde det mej lite extra irriterad. För hembjudande av vänner följer alltid samma mönster.
Maken som tycker det är skitkäckt när det bestäms... jag menar, gubben är ju social.
Dagen D när jag på morgonen/förmiddagen sammanfattas vad som skall göras inför kvällen... så som ta ut hunden, röja upp, dammsuga, svabba golv, åka till bolaget, handla mat, laga mat, tända ljus och puffa kuddar ja då låter maken lika dant var gång.
"Du överdriver!!! Det tar 10 minuter att röja, 10 minuter för golven, handla går fort och så slänger vi ihop nåt enkelt."
Vi?
Men det slutar likadant varje gång för han skiter lixom i det.
Han tar EN sak. Igår golven. Det var inte särskilt noggrant gjort så ja, det tog säkert tio minuter. Resten fick jag ta.
80 minuter med hunden, in torka tassar medan maken ropar "Ska du inte se matchen", ilsket iväg, handla mat, hem, skala en jävla massa potatis, laga mat, hacka sallad osv... ni förstår kanske.
Å så kommer gästerna och där står maken (som hunnit duscha) och säger "Hallå, väääälkomna!"

Tre. Ryssland.
Hör ni, jag tycker det är jävligt obehagligt.
Putin verkar inte klok, det har jag aldrig tyckt.
Å jo, jag har säkert lite av en "krigsfobi", jag blir alltid lite oroligare än andra i min umgängeskrets, alltid mer rädd än vad som kanske rent personligt är motiverat när det är krig som kan komma att beröra mej. Kanske dog jag i nåt krig i ett tidigare liv?!
Hur som helst följer jag utvecklingen noga och är rätt lättad över att inte vara stadsminister eller president för det vet i fan vad som är rätt taktik nu.
Ukraina är ett självständigt land och Putin överträder alla gränser när han militärt angriper dem.
Å andra sidan, vem vågar och bör stoppa honom?
Å vem vågar låta honom leva i tron att han är allsmäktig och kan göra hur fan han har lust?

Fyra. Tjatet om feminismen.
Jag läste hur en facebookvän delat ett inlägg med uppmaningen att rösta på Fi.
Å jag tänkte att "ja ja, men det finns andra frågor som just nu är viktigare" och lite att det tjatas om feminism överallt.
Sen läste jag hur en vän till en vän kallade Prinsessan Madeleine för "liggunderlag" med motiveringen att hon säkert legat med 80% av Stureplansbratsen.
Nu är inte jag normalt en ivrig försvarare av kungahuset men det kändes så föraktfullt och så mansgrisaktigt att lägga sej i, anta och stämpla en  för honom okänd kvinna för vad han antar hände för 10 år sedan på krogarna.
Det skulle aldrig förekomma att någon sa så om en man med samma förakt.
Någon som någongång hört benämningen liggunderlag eller madrass om en kille?
Givetvis inte.
Det är stor skillnad. En kille är ju... ehh, kille.
Jag var tvungen att spana in lite vem den här snubben som kallade Madde för liggunderlag var och jodå... det är nästan alltid så att kvinnoförakt, rasism och uttalad hånfull homofobi går hand i hand.
Om det är taskig människosyn eller helt enkelt så att alla indianerna inte sitter ner i kanoten tänker jag inte spekulera i. Just nu.

Puss/ Asta

Nu får det vara slutgnällt på bloggen

Jag skrev ett inlägg igår kväll "Slutgnällt på bloggen" men tog bort det i morse.
Det lät gnälligare å surare än vad jag tänkt mej.
Ibland är skriven text svårt. Det där med ironi kan vara klurigt. Mottagaren av texten reagerar efter eget sinneslag osv.
Kanske var jag trött igår kväll och den skribent som jag kan vara.
Det är oxå känsligt att skriva om ett ämne som kan tolkas som kritik mot enskilda människor som man bryr sej om i sin närhet när det som jag egentligen vill skriva om är fenomenet.

Min utbrändhet är absolut en nyttig läxa. Jag tror inte att jag riktigt förstod mej på vad det innebar innan det hände mej själv. Lite så kan jag känna bland en del närstående oxå.
Det är lite som om jag hittar på. Som om jag tycker det är gott att vara hemma å lalla med hunden. En nära vän å kollega sa i början av min sjukskrivning att jag "skulle må bäst av att börja jobba igen å att det fanns massor av luckor så jag kunde jobba över och tjäna en massa pengar."
När jag protesterade och försökte förklara mina trötthetssymtom så fnös hon lite och jämförde med sej själv. Som nyligen mist både sin pappa å sin svåger, som hade en sjuk mamma och andra bekymmer men som ändå kunde jobba heltid å en massa extrapass.
Då kommer den här känslan av att inte vara trodd. Av att simulera. Eller av att helt enkelt behöva rycka upp sej.
Jag vet att hon tycker om mej och menar väl, men hon förstår inte. Hon tror inte på mej alt. hon tror jag är en riktigt klen typ. 

Igår på jobbet var "Mammi" där. En av mina absoluta favoritkollegor.
Hon var lite tuff mot mej. Sa typ "Men är du här? Orkar du verkligen det? Du som skriver och gnäller på bloggen om hur trött du är o hur mycket ångest du har varenda dag. Borde du inte sluta här? Jobba med nåt lugnare. Kanske sitta i någon telefonrådgivning eller vad du nu kan orka" med ironisk röst.
Jag vet att hon tycker om mej med. Men uppenbarligen inte förstår.
Det kan man inte hjälpa, att man inte förstår, men lite provocerad blev jag ändå.
Å kanske lite ledsen. För det tangerar de egna rädslorna jag har... att inte kunna komma tillbaka. Eller hur folk ser på mej... i tysthet.

Jag jobbade igår å det gick bra.
Jag tog hand om en hel grupp patienter och tror inte att jag missade något av värde.
Jag kände mej ganska naturlig i min roll och jag förmådde prioritera på rätt sätt.
Hela tiden hade jag "Lillebror" som back upp.
I slutet av arbetspasset lovade jag Mammi att det skulle vara slutgnällt på bloggen.

Det löftet vet jag inte om jag kommer hålla men jag kanske minskar den typen av inlägg.
Om den typen av inlägg får människor att se på mej som svag/ simulant/ psyksjuk/ förbrukad inom akutsjukvården/ smålat/ dramqueensaktig eller vad det nu må vara så blir det kontraproduktivt för mej och min rehabilitering.
Jag vill att människor skall se på mej som en duktig och erfaren sjuksköterska som under lång tid utsattes för fler käftsmällar och mer belastning än vad hon klarade av och därför råkade ut för något fullständigt naturligt... att kroppen sa stopp.
Något som kan hända alla människor som typ inte badat i kryptonit och egentligen är superhjältar.
Jag vill ses på som en kvinna med både styrkor och svagheter som försöker så gott hon kan parera sina yrkesmässiga och privata svårigheter för att sedan kunna komma tillbaka, ytterligare lite mer kompetent och med ännu en erfarenhet i livets ryggsäck.

Puss/ Asta

Kalorier å farväl.

 

Idag har jag ätit å ätit å ätit.
Smörgåstårta i två omgångar. Pärontårta. Å nu min paradkycklingrätt med vansinnigt mycket grädde och smör i. Inte ens en bullemieker skulle kunna komma på ett mer kaloristint dygn.
Nu sippar jag på ett glas rödvin.
Ni vet väl det, att om ni dricker alkohol till fet mat som blir det plus minus noll och kalorierna blir lika med nada!
Nej, nu ljuger jag, det är faktiskt precis tvärt om. Alkohol är den absolut snabbaste och lättillgängligaste energin för kroppen att ta till sej och när den väl gjort det är den mätt och lägger resten till reserven.
Jojo, lite att ta av alltså om det nu skulle bli krig eller nåt imorgon.

Lilla "mamma" på jobbet slutade idag. Gjorde sin sista dag inför pensionen.
Jag har ju vetat i åratal att dagen skulle komma men likväl... det kändes förbannat jobbigt.
Vissa grät, själv fick jag bara en stor svart klump av sorg i magen, det är värre än att gråta.
"Mamma" som egentligen heter Maggan är på många sätt som en mamma för mej.
Nån jag kan tala med om allt, det allra allra jobbigaste och personligaste.
Nån jag kan busa med och vara hur grov med eller rund i munnen som helst med.
En tant på 65 år som är snyggare än de flesta och som kan få mej... ja, MEJ... att rodna.
Jag kommer sakna sjukt mycket.
Hon har förvisso lovat att komma in å jobba på timmar ibland (när hon inte passar hundar, åker till Köpenhamn, vaktar barnbarn, ligger på spa, åker utomlands, är på gymmet, på symöten, med sina systrar i Göteborg, ligger å sover...) men en epok går ändå i tiden och det är sorgligt.
Hon har betytt... och betyder... fantastiskt mycket för mej.
Bilden är från en jobbfest med "kusinen", mamma, jag (som rödhårig) och "Lillebror."
En fantastisk bild.
En fantastisk kväll, en av de bästa!

Nu väntar jag på den enda norrman min make tål, Skavlan och sen ska jag försöka sova i någolunda tid. Jag var ledig i helgen... men bestämde mej för att jobba extra imorgon.
Käckt va?
Eller inte.

Puss/ Asta