Orkar inte höra min egen röst

Jag formulerar ofta mina inlägg i huvudet medan jag gör annat så när jag väl sätter mej ner och ska skriva så går det ganska fort. Stommen och en å annan slagfärdig punchline har jag redan funderat ut.


Idag hade jag tänkt skriva om den tragiska händelsen i München igår när en artonåring sköt ihjäl nio människor och skadade många fler.
Jag hade flera ingångar till det där inlägget.
Jag hade tänkt skriva om hur väldigt många människor verkar ha så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att det är oerhört tragiskt att sådant här sker, hur jag lider med de drabbade och deras anhöriga och vilken skräck det sår i ett samhälle. Men oxå att det är en tragedi med gärningsmannen.
Så ung. Bara ett barn. Vad fick han att må så dåligt? Bli så galen?
Jo, det är möjligt att tänka två tankar samtidigt...

Jag hade oxå tänkt skriva om Sara Mohammads sommarprat (och det kanske jag gör senare?) Hon är från irakiska delen av Kurdistan och opinionsbildare som arbetar mycket med hedersvåld och hedersförtryck.
Hon sa väldigt mycket klokt och kan... som en del av den kulturen... kosta på sej att vara vassare i sin kritik. Hon kritiserade bla Vänstern och Fi för att i sin iver att vara toleranta acceptera hedersförtryck och hon var över lag väldigt tänkvärd. Hon om någon vet vad det innebär med all denna terror som så många flickor världen över utsätts för i kulturen och religionens namn.
Med att sexualisera flickor genom slöja, barnäktenskap, isolering, tvångsäktenskap, omskärelse, misshandel osv.

Det är två intressanta ämnen men ibland känner jag mej så vansinnigt förutsägbar och tröttnar på min egen röst. Jag tröttnar på att ni vet vilka ämnen jag kommer skriva om och att ni i förväg vet vad jag tycker.
Jag kan känna mej som en papegoja när det kommer till debatter om demokrati och rasism.
Så just ikväll hoppar jag det.

Sommaren har äntligen kommit till min del av landet.
Jag fick lite sol på näsan här om dagen när jag var ledig (torsdags) och i dag efter jobbet la jag mej i solstolen nån timma med.
I torsdags badade jag, det var premiär för i år och det var säkert en bit över 20 grader. Gottfrid och jag simmade tillsammans och Noah å jag lekte oxå i vattnet.
Även om jag är höstmänniska så behöver jag, som de flesta andra här i det fjällhöga Nord, tanka ordentligt med sol å värme å ljus för att stå ut med ännu en lång mörk vinter.
Och trots si så där väder  och att jag jobbar 80 % så tycker jag ändå att jag fått ut en hel del av sommaren.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "En av oss" av Åsne Seierstad

Jag har läst "En av oss" av Åsne Seierstad.

Den 22:e juli 2011 händer något de flesta av oss minns. En bomb exploderar i regeringskvarteret i Oslo.
Jag minns att jag arbetade och att vi följde de extrainsatta nyhetssändningarna på tv.
Terrorn hade kommit till vårt grannland. Al Qaida spekulerades det vilt om.
Kort efter rapporterna om bomberna började det komma rapporter om att någon galning sköt på den lilla norska ön Utöja där norska socialdemokratiska ungdomsförbundet hade sommarläger.
Det rapporterades om 5-6 döda och vi blev alla förfasade.
Ändå skulle det bli långt värre. 69 döda ungdomar. 7 stycken döda i bombdåden.
Det var inga militanta islamister som sprängde bomben å avrättade barn.
Det var en ung blond man vid namn Anders Bering Breivik.
Han såg sej som en kristen härförare som skulle rädda Norge och dess urbefolkning undan den islamisering som spred sej över hela Europa.

Åsne Seierstad har skrivit en gedigen bok om Breivik, om hans offer och om Norge vid den här tiden.

Historien börjar med massakern på Utöja. Den vi alla känner till men som fortfarande är så fruktansvärd. Händelsen avhandlas då i korthet.
Breiviks tankar vid skotten. Vi får följa en del av offrens tankar och flykt.
Där efter börjar boken om. Från start.
Vi får veta vilka Breiviks föräldrar var och varför.
Vi får följa Breiviks uppväxt, alla hans olika perioder i uppväxten.
Läsaren får insikt i gärningsmannens hela planering och förberedelser.
Manifestskrivande, inhämtande kunskap, inköp av vapen, bombtillverkning.
Och vi får oxå, parallellt, följa några av hans offer genom deras uppväxt.
Följa deras anhöriga.
Det ger ett djup åt boken.
Gör den både mer uthärdlig men samtidigt ännu värre.

"En av oss" ger inte mej något svar på varför Anders Breivik blev som han blev, gjorde som han gjorde.
Han växte upp med en trasig mamma som hade svårt att vara känslomässigt närvarande under Anders och hans systers uppväxt. Han växte upp med en frånvarande och distanserad far. Han levde hela tiden i sociala marginaler, inte mobbad men inte heller populär. Alltid lite annorlunda, alltid kämpande för sin plats.
Men så är det väldigt många som växer upp och som inte blir terrorister.
Helt klart hade han någon form av bokstavssjukdom. Aspergers kom psykiatrikerna fram till under häktningstiden.
Men det ger inte heller någon hel förklaring till varför.
Seierstad ger en bild av en inåtvänd, intelligent man som hela sitt liv haft svårt för relationer och empati men som innan dådet aldrig visat någon direkt aggressivitet.
Tvärt om, han framstår som avstängd känslomässigt åt alla håll.
Hans ansträngningar redan som barn är att "vara någon", att sticka ut, bli beundrad men det händer aldrig.

Åsne Seierstad redogör även för allting som gick fel från samhällets sida efter att bomben detonerat.
Tips som inte kommer fram, avstängningar som aldrig görs, poliser som reagerar på konstigheter utan att agera, polisens gummibåt som sjunker.
En massa spill med tid som resulterade i att Breivik hann skjuta så många fler.

Anders Bering Breivik dömdes till 21 års fängelse för terrordåd.
Straffet kan därefter förlängas med 5 år i taget och i praktiken innebär det förmodligen att han aldrig kommer att komma ut.

Mycket läsvärd.

Puss/ Asta