Asta recenserar på egen hand Vårjakt i Rosengädda av Emma Hamberg

Igår var jag dödstrött och gick och la mej klockan halv tio. Det händer nästan aldrig.
Jag hade precis påbörjat den tredje och sista boken i trilogin Rosengädda av Emma Hamberg, bara läst några kapitel och nöjt kröp jag ner med bredvid Gottfrid med boken i högsta hugg.
Klockan 02:20 stängde jag igen boken. Då var den slut och tidig kväll blev istället sen kväll.

Jag har läst alla böckerna utspritt på nåt drygt år. Köpt dem när de kommit ut i pocket.
Böckerna om Rosengädda handlar om Tessan och härliga, underliga människor som kommer i hennes väg.
Tessan har en passion för mat, för smaker och bra råvaror. Det och alla udda karaktärer är ett genomgående tema i böckerna som börjar när Tessan är ihop med en riktig looser till karl och hatar sitt jobb i korvkiosken till...
Ja ni får läsa och se.

Jag har läst fler böcker av Emma Hamberg och böckerna om Rosengädda och Tessan är hennes absolut bästa. Det är lättsam underhållning, inte svårt eller intellektuellt nånstans och ingen berättelse man kommer bära med sej under livet men allt måste inte vara så för att vara roande och givande för stunden.
Ibland är en riktig feel good bok allt man behöver och i den genren är Hamberg riktigt, riktigt bra när det kommer till Rosengädda trilogin.
Vill du läsa mina recensionerna av de två första böckerna har ni dem här och här

Rekommenderar dom varmt som semesterläsning.
Betyg: 4.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand: "Det är något som inte stämmer" av Martina Haag.

I morse hämtade jag in den här boken från brevlådan.
Sen har jag haft fullt upp med julafton och efter det läste jag ut boken på under två timmar.
"Det är något som inte stämmer" av Martina Haag säljer just nu som smör i solsken, till viss del för att Martina Haag är etablerad författare men till ännu större del för att hon är den försmådda och övergivna hustrun å i bakvattnet till ständigt populära Erik Haag å hans nya flamma Lotta Lundgren.
Jag har läst flera böcker av Martina Haag tidigare och halvgillat dem, men denna bok köpte jag av nyfikenhet på det äkta. För att jag ville läsa vad Eric gjort!
Där är jag knappast ensam.

Boken presenteras som en roman samtidigt som hämndmotivet är så uppenbart att författarinnan inte ens brytt sej om att byta ut karriärer hos sina karaktärer.
Den handlar om Petra som skriver lustiga böcker om relationer och tillkortakommanden som är ihop med tvkändisen som gör ett matprogram med humorinslag ihop med en kvinnlig kollega som han sedermera visar sej ligga med.
Sedan är det någon slags ramberättelse där huvudpersonen åker ut i fjällen för att börja skriva romanen om hur hon blivit dumpad å krossad av den hon älskat mest och samtidigt skall andas frisk fjälluft för att överkomma sin ångest.

Var den bra då?
Tja, jag läste ut den på en kväll. Den var lättläst. Hon vet hur man beskriver ångest.
Hon beskriver ett äktenskap i förfall som jag, trots att jag fortfarande är gift, känner igen mej i.
Jag har varit där. I de där terapisamtalen, i den där tystnaden, i rädslan, skräcken och ångesten av att falla fritt.
Det är kittlande att få den andra sidan efter att precis ha sett klart på den i mitt tycke bästa Julkalendern på decennium där de otrogna till synes utan skam flanerar.

I recensioner jag läst och på sociala medier där romanen diskuterats har det pratats mycket om vilken skitstövel Eric eller förlåt Anders varit mot Marti... ehh Petra.
Jag kan inte riktigt se det.
Jag läser om ett äktenskap som går sönder och om någon som tar steget först.
Om en relation där en blir förälskad och den andra lämnad men båda tar stryk.
Jag läser om klassiska kvinnliga och manliga reaktioner. Kvinnan som vill älta, mannen som är tyst.
Kvinnan som "bråkar", mannen som går.
Det gör ont att läsa och jag lider med huvudpersonen men är vuxen nog att veta att "sånt händer."
Inte bara onda människor gör egoistiska val.
Sen är det alltid hemskt när ett äktenskap tar slut och bara den ena vill. Barn som far illa på färden.

I romanen slänger Petra till slut sin före detta mans skjorta som hon burit som en snuttefilt invirad i hans doft och hon kastar iväg ett armband i silver som hon fått av honom.
Drygt ett år efter skilsmässan säger hon till sej själv "Det räcker nu." 

Jag tycker Martina Haag borde göra likadant. Släng hans efternamn åt älgvete. Ta tillbaka ditt flicknamn eller skaffa dej ett nytt. Du är en vacker, begåvad, stark kvinna (du kan för tusan springa maratons) och du kommer kunna betala huslånen lång tid framöver för intäkterna av denna bok.

Betyg: 3+. Helt okej. Inte så himla mycket mer.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Sista brevet från din älskade" av Jojo Moyes

Jag har precis läst "Sista brevet från din älskade" av Jojo Moyes.
Det är den fjärde boken jag läser av Moyes. Tidigare har jag läst "Livet efter dig", "Etthundra mil" och Sophis historia."
"Sista brevet från din älskade" är ljusår bättre än de tidigare.



Historien växlar mellan två kvinnor och två tider.
London 1960. Jennifer Sterling vaknar upp efter en svår bilolycka. Hon minns ingenting av sitt tidigare liv. Inte sin make, inte vem hon är.  När hon väl skrivs ut från sjukhuset till det pampiga hemmet känner hon att något är fel men ingen av hennes närstående ger henne några ledtrådar.
Så hittar hon passionerade brev undertecknade "B" som ber henne lämna sin man.

Trettio år senare hittar journalisten Ellie Haworth dessa brev och fascineras av värmen och passionen i dem.
Hon blir som uppslukad av att finna svaret på kärleksgåtan. Slutade den lyckligt?
Hon känner en samhörighet i det här med stora, omöjliga, passionerade kärleksaffärer.
För om den slutade lyckligt finns det kanske hopp även för Ellies mediokra kärleksliv som hon har tillsammans med en gift man.

Tja, kanske låter det banalt och fånigt min sammanfattning av boken?!
Det är den inte, och då är jag ändå en läsare som normalt inte uppskattar att läsa kärleksromaner.
"Sista brevet från din älskade" visar att jämställdheten och kvinnans roll i England förändrats väldigt mycket sedan 1960 talet och romanen är såväl sorglig, spännande som upplysande.
Det är för att ta till en klyscha en riktig bladvändare.

Jag tyckte väldigt mycket om boken och den överträffade vida mina förväntningar eftersom jag tycker att Moyes tidigare varit absolut läsvärd men inte så mycket mer.
Detta är en underbar historia som jag kommer att bära med mej länge.

Betyg: 4,5

Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Nu skall jag börja läsa "438 dagar, vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar" av Johan Persson och Martin Schibbye.
Tvära kast.

Puss/ Asta



Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Gatukatten Bob" av James Bowen

Bok två från årets bokrea utläst.
"Gatukatten Bob" av James Bowen.

Detta är James egen berättelse om hur han som dagligt kämpande gatumusikant utplacerad i en träningslägenhet och inskriven på metadonprogrammet i sin kamp att bli kvitt ett heroinberoende stöter på den hemlösa intelligenta katten Bob och om hur de slår följe.
Två trasiga själar som hjälper varandra att läka.

I boken får vi följa en gryende vänskap och en framväxande kärlek.
Vi får ta del av James kämpande med att få mat på bordet och att hålla sej undan trubbel och vilken effekt Bobs vänskap och behov av beskydd och omsorg har på honom.

Det är... hur ska jag säga?
Jag tyckte att det var en rätt trist läsupplevelse.
Det är ett torftigt språk, det är mycket uppräkningar och upprepningar av vardagsting och historien står långa stycken och stampar.
Ändå ger ju boken något.
Jag om någon vet hur kärleken till ett djur kan läka sår och jag om någon förstår det där speciella som inte alla får uppleva om hur ett djur och en människas själar liksom hakar fast i varandra för alltid.
Bob verkar vara en ljuvlig kille och James är rätt charmig han med.
Godhjärtad och strävande.
En söt pojk med sårigt hjärta som sätter ett djurs behov framför sina egna.
Svårt att inte smälta där.

Jag är otroligt glad över James och Bobs kärlek och helande kraft för varandra.
Men rent läsupplevelsemässigt hade jag kunnat ta del av historien via en artikel istället.

Betyg: 2 och då för den rara historien.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Dålig karma" av David Safier

Jag har läst ut min första bok från Bokrean 2015.
"Dålig karma" av David Safier som har det mest fantastiska bokomslag jag någonsin sett.
Ett bokomslag att bli kär i!
Boken då? Är den också nåt att bli kär i?

Well. Historien är en av de konstigaste och knäppaste jag läst.
Kim Lange är en glamourös tv-stjärna med stort ego. Hon har även en snygg och underbart snäll man samt en liten dotter som hon spenderar alldeles för lite tid med. Å hon är otrogen med den läckra kollegan Daniel Kohn.
Kim träffas av ett brinnande tvättställ från en rysk rymdstation och så var det tack å ajöss till det här livet.
Med anledning av alla de egoistiska val hon gjort som Kim Lange blir hon förpassad till att bli myra i sitt nästkommande liv.
Det är inte en dans på rosor. Myran Kim får klart för sej att om om hon någonsin ska göra någonting annat än att slita å släpa och ödmjukt buga för myrdrottningen så gäller det att samla på sej god karma i mängder.
Genom boken får vi följa Kim Lange liv och vedermödor som myra, marsvin, mask, hund, feta Maria i kampen för att få komma tillbaka till sin familj.

Kan man underhållas på något plan samtidigt som man förfasas av en roman?
I så fall är det precis vad jag gjorde när jag läste "Dålig karma."
Den är lättläst och faktiskt ganska spännande, jag vill veta hur det går!
Emellanåt log jag till å med när jag läste. Framför allt i början.
Där tar det positiva slut.

Jag vet... jag VET att "Dålig karma" ska vara en komedi och att man inte behöver ta allting så allvarligt här i världen. Det försökte jag oxå säga till mej själv genom hela läsningen och framför allt senare delen när vi följer "Feta Maria" men utan att egentligen lyckas.
"Dålig karma" är lite som filmen "Min stora kärlek" med Gwyneth Paltrow minus charm.
Den är sexistisk och full av... proppfull av... skämt å hån mot tjocka människor. Hela tiden.
Kim Lange träffar i sitt liv som myra en mängd olyckliga själar som dragit livets nitlott som ett resultat av sitt tidigare eländiga liv.
Den raraste av dem är Senior Casanova. Sen är det en mängd massmördare å annat löst folk.
Ingen vanlig manlig karriärist som försummat sin fru å varit lite otrogen här inte.
Det hårda straffet tillfaller kvinnorna.
Romanen är proppfull med beskrivningar fetma. Hur det dallrar. Hur äckligt bulligt det är.
Hur folk stirrar på tjockisen Maria. Hur märkligt det är att hon lyckas ragga upp en karl så tjock.
Och än märkligare... tjockisen kan vara både god, smart och älskad.

Njä. Den lämnar en rätt rejält besk eftersmak. Å då ääälskar jag ändå Jonathon Tropper som är "mansgrisigt rolig" i sina romaner så sååå jäkla politiskt korrekt är jag inte. :)

Betyg: Klen 3:a för trots kritiken ÄR den emellanåt halvkul och orginell.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Den första lögnen" av Sara Larsson

Det är sällan jag köper bundna böcker till fullpris.
Jag gillar egentligen pocketböckernas format bättre, liksom priset så klart.
Men ibland kan jag inte vänta när det gäller de riktiga favoritförfattarna och då kan det bli en "dyrbok" ändå.
Här om veckan läste jag ett boktips hos en av systrarna i Bloggdala och blev så intresserad att jag begav mej till bokhandeln på studs.
Det var "Den första lögnen" av Sara Larsson som väckte detta begär.

Visby, juli 1997. Oskar, Jonas och Rikard våldtar brutalt sin 16 åriga skolkamrat Josefin på en fest. Under den efterföljande rättegången frias alla tre. 
Ord står mot ord.
Drygt tio år senare har livet fortsatt för samtliga av dessa herrar.
Oskar är den det har gått bäst för i livet med en framgångsrik fotbollskarriär bakom sej och nya spännande uppdrag på gång.
Han lever ett till synes harmoniskt liv med fru och två barn, träning och en välbesökt pappablogg.
Men allt är inte som det ser ut på ytan. Oskars kvinnosyn är minst sagt osympatisk.
På en semester i Thailand roar han sej i barerna om nätterna medan en allt mer disillusionerad fru är på hotellet med barnen. En kväll går det över styr och sanningen måste till varje pris döljas.
Samtidigt mottar Jonas hemma i Stockholm ett hotfullt mail och sms om den där kvällen i Visby för länge sedan.
De tre forna vännerna tvingas åter samman för att till varje pris skydda lögnen de levt med sedan tonåren.
Vem är det som hotar deras nya liv?

"Den första lögnen" är Sara Larssons debutroman och handlar om utsatthet och upprättelse,
Ämnet är ständigt aktuellt och angeläget. Samhällets syn på kvinnlig och manlig sexualitet.
Flickor/ kvinnors utsatthet inte bara inför pojkar/män som tar för sej utan även av rättssystemet, polisen och domstolar, som håller kvinnor till svars för tidigare sexuella preferenser, klädsel, promillehalt, omdöme osv.

Boken är delvis skriven som en deckare, där läsaren lämnas spår att lista ut vem som står för hoten och hur det hänger ihop.
Kanske är det redan där det fallerar för mej. Jag lägger för stor möda på att förstå och analysera istället för att bara läsa och följa med på färden.
Jag är starkt engagerad i bokens första hälft, tycker att den har bra driv och är spännande.
Sedan avtar dessvärre kvaliteten rätt rejält. Blir onödigt detaljerat och orealistisk på bekostnad av grundhistorien. Tappar bort något av det viktiga.
Det är synd.

Sedan jag läste ut boken för några dagar sedan har jag ändå tänkt mycket på den.
Personporträtten är intressanta och sannolika och lämnar en hel del att fundera över för alla oss med en amatörpsykologisk ådra.
Huvudämnen... pojkar och mäns inbillade tro att kvinnor är till för deras nöjes skull är fastnästlat i min person efter egna jämförbara erfarenheter.
Det hade varit en intressant bok för Bloggdala med många ämnen värda att diskutera.
Kanske får jag å min bloggsyster Catharina som oxå läst boken ta en egen liten diskussionsrunda.
Sammantaget får "Den första lögnen" en 3+.

Puss/ Asta 

Asta recenserar på egen hand "Barnmorskan i Hope River" av Patricia Hartman

På bokens baksida står det: Barnmorskan Patience Murpy har en livsuppgift, att vägleda mödrar genom förlossningens plågor och hjälpa barn till världen. I 1930-talets karga West Virginia är fattigdomen utbredd  och behovet av hjälp stort. Patience tar jobbet som ingen annan vill ha, hjälper dem som behöver det mest och som inte har några pengar att betala med. Men Patience bär på en hemlighet så fruktansvärd att hon tar avstånd från alla som vill komma henne nära.

Jag har plockat upp den här boken många gången och förstrött läst på baksidan men lagt tillbaka den.
Fått lite Harliqiunvibbar, kanske ffa av det där avslutet "bär på en hemlighet så fruktansvärd att hon tar avstånd från alla som vill komma henne nära."
Till slut köpte jag den i alla fall. På Pocketshop i Göteborg när jag var påväg hem från dottern förra måndagen. Alla titlar jag velat läsa där var redan lästa.
Jag köpte den och började läsa på tåget hem och fastnade direkt.

Barnmorskan i Hope River är allt utan banal och fånig. Det är en historiskt roman som noggrant beskriver tiden kring och efter Första världskriget. Det är en bok om fattigdom, klassklyftor, rasfrågor, fackföreningsrörelsen och barnmorskerollen i den tiden.
Barnmorska i Hope River är Patricia Hartmans debutroman. Författarinnan har över trettio års erfarenhet av yrket som barnmorska vilket märks väldigt tydligt. Realismen är bokens starkaste drag.
Det är trovärdigt utan att bli allt för insnöat på medicinska termer.
Språket är enkelt, väl enkelt kanske, det är inga större finesser men det är historien som bygger romanen och trots många och stora ämnen känns allt genomarbetat och starkt.

Huvudpersonen Patience är en ung stark kvinna som redan sett och upplevt många av livets hårdaste förluster. Det är ingenting ovanligt i dessa tider med hög barnadödlighet, lungsot, farliga arbetsplatser och annat elände.
Tidigt blev hon föräldralös, två gånger har hon mist män hon älskat och ett barn har dött i hennes livmoder.
Hon är efterlyst och har fått börja om, ensam och på ny plats, men med ett yrke i händerna som hennes vän och beskyddare, den äldre Mrs Kelly lärde henne.
Olika händelser leder till att en yngre svart kvinna, tonåringen Bitsy, får flytta in till Patience och assistera henne vid de många förlossningarna. Något som inte ses med blida ögon hos alla.

Det frossas aldrig i Patience svåra minnen. Snarare är det konstaterande, att livet inte var enkelt för något, och historien varvas med nuet. Med livet som ensam kvinna på landsbygden och med arbetet som barnmorska i rasmotsättningarnas USA.
En modig kvinna med skinn på näsan men som aldrig känns präktig eller helylle.
En kvinna som är märkt av sin bakgrund men som tar för sej och har ett stort mod och som bryter mot konventionerna.
En kvinna som begått flera brott, som stulit men som ändå har hedern i behåll.
Samtliga stora ämnen i romanen... rasism, fackföreningsrörelsen och mödravård... ligger mej varmt om hjärtat sedan innan och bidrar kanske till att jag finner boken lite extra, extra bra men jag tror att alla kan läsa den med stort intresse.

Detta är en stor roman. En fantastisk berättelse som jag rekommenderar alla. 
Jag har läst den så fort jag hunnit, jag har tänkt på den i stunderna emellan och jag kommer att sakna den väldigt nu när den är slut.
Patience känns vid det här laget som en nära vän jag ogärna vill släppa.

Betyg 5. Solklart 5.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "En sannolik historia" av Karin Alvtegen.

Igen! tänker kanske ni.
Jo men visst förstår ni, nu har jag läst ut en bok till som skall recenseras.
"En sannolik historia" av Karin Alvtegen.

På omslaget står "I En sannolik historia möts två olyckliga människor som upptäcker att vi faktiskt kan ändra på vårt sätt att se på tillvaron och det finns helt andra val att göra i livet än de vi kanske först tror."
Vi får möta Helena, en kvinna mitt i livet med trasig barndom och ett nybliven skilsmässa i ryggen.
Hon och hennes man flyttade till Helenas barndomssmultronställe i Norrland i hopp om något nytt å bättre men äktenskapet gick i krasch och kvar finns Helena med sin tonårsdotter och en massa sorg.
Vi får även möta finansmannen Anders som hamnar på hotellet av en slump efter att något dygn tidigare genomfört ett ogenomtänkt självmordsförsök.

Karin Alvtegen är ju en favorit hos mej. Jag har läst de flesta av hennes böcker och "Fjärilseffekten" som jag läste i fjol är en av de bättre romaner jag läst. På topp 10.
Kanske hade jag därför för höga förhoppningar...
Det känns som om jag har läst den här romanen förut.
Som om jag känner igen den bitvis, karaktärerna, sensmoralen.

Det är absolut ingen dålig historia. Jag är definitivt underhållen och läser den ganska fort.
Längtar efter den på kvällen.
Alvtegen kan sitt konsthantverk men det känns som att den är halv. Men den lämnar mej ändå med ett litet förvånat "Jaha."
Det är som att karaktärerna inte får komma i full blom. Som om jag velat att hon berättade nåt mer, något annat om dem.
Det känns förutsägbart. Ungefär som när man ser en halvintressant film och halvvägs in i handlingen inser att man sett filmen förut fast med andra skådisar.

Det är en godkänd bok. Absolut. En stark 3:a.
Men av Alvtegen förväntar jag mej mer.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Etthundra mil" av Jojo Moyes.

Jag har läst på egen hand. Jo jo mensan.
"Etthundra mil" av Jojo Moyes.

Jess Thomas, en driftig optimistisk ensamstående tvåbarnsmamma med ständigt dålig ekonomi stöter ihop med IT miljonären Ed och de slår följe etthundra mil.
På bokens omslag står "Etthundra mil är en roadtrip genom Storbritanniens klassamhälle, en skildring av en familj som försöker behålla hoppet" och visst, så är det, men det är än mer en kärlekshistoria.
En klassisk kärlekshistoria med det odödliga temat "mannen av börd och kvinnan av folket" förpackat lite snyggt på 380 sidor.

Det är den tredje romanen jag läser av Jojo Moyes och den jag tyckt allra mest om.
Det är ingen "stor roman" som för alltid biter sej fast men det är en historia att tycka om.
Den är som en riktigt bra feelgood film med lagom mycket twist och förvecklingar och med romanfigurer som är lätta att tycka om och känna med.
Jess är heroisk stark när hon navigerar mellan städjobb, pubjobb, sina barn och en aldrig sinande ström av utgifter.
Dottern Tanzie som är en udda liten fågel med glasögon, hemmasydda kläder och en överjordisk hjärna för matematik.
Nicky som är tonåring och egentligen inte Jess biologiska barn, även han udda. Utan matematisk begåvning men med en känslighet och smink kring ögonen.
Ed som förvisso är rik men ändå mänsklig och lätt att sympatisera med.
Å så hunden Norman. Stor, dreglig och fisig.
Bara det :)
Det är en sådan där roman som är lätt att läsa, där man inte oroar sej över om man missat något viktigt eller rört ihop karaktärerna. En sån där bok som åtminstone jag kan längta till.
Å allt behöver inte vara svårt och komplicerat.

Jag gillade den och rekommenderar den varmt.
Betyg 4:a.

Puss/ Asta

Asta recensera "Britt-Marie var här" av Fredrik Backman

Jag har precis avslutat "Britt-Marie var här" av Fredrik Backman. 

Han har nåt den gode Fredrik Backman som jag inte kan sätta ord på.
Ett enkelt språk, en upprepande ibland nästan tjatig berättarstil. En förmåga att invagga läsaren i att det som hon läser är en enkel, smårolig historia med lustiga karaktärer.
Men så plötsligt där emellan glimmar det till av sådan insikt i människan och i livet att jag som läsare stannar upp, andäktigt lyssnar.
Mitt i allt det skojiga, roliga, den där "nu skrattar jag högt texten" ligger sorg och visdom begravt.
Jag har läst min tredje Fredrik Backman bok och jag häpnar fortfarande,

"Britt-Marie var här" handlar om en kvinna i sextioårsåldern. Hon har varit hemmafru i hela sitt liv, levt i skuggan av sin bullriga, egocentriska, otrogna karl. Hon kan allt om renlighet och vet att bikarbonat hjälper mot så gott som allt. Nu har hon lämnat sin man och står vilse i världen. Hon behöver ett arbete, det får faktiskt flickan på Arbetsförmedlingen lov att förstå.
Jag blir väldigt lycklig när det efter några sidor går upp för mej att Britt-Marie är samma Britt-Marie som var en av karaktärerna i "Min mormor hälsar och säger förlåt."
Det är inte nödvändigt att ha läst böckerna i ordning men det gör att jag redan från början känner Britt-Marie och hennes man.

Det enda arbete som finns att få ligger i Borg, ett finanskrisdrabbat samhälle, där det mesta är nedlagt och de flesta har flyttat där i från.
I Borg finns en samling udda karaktärer, en kombinerad pizza, affär, bank och bilverkstad, en fritidsgård som är tom och ett gäng ungar som spelar fotboll å brinner för sporten trots att de inte kan träffa någonting.

"Britt-Marie var här" är en kärlekshistoria och en kärleksförklaring. Om en kvinna som väntar ett helt liv på att hennes liv ska börja, och om ett samhälle vid vägar där fotboll och pizzerior är det sista som överger människorna.

Låt mej få bjuda på några citat som berörde mej lite extra.

Britt-Marie till sin arbetsförmedlare...
"När Kents barn var små och bodde hos oss varannan vecka hade jag för vana att läsa sagor för dem. Jag föredrog Mäster Skräddare" Det är en saga, det får ni förstå. Barnen ville att jag skulle hitta på egna sagor, men jag förstår faktiskt inte vad det ska vara bra för när det finns färdiga som yrkespersoner redan har skrivit ner. Kent sa att det var för att jag inte hade någon fantasi, men jag har alldeles utmärkt fantasi."
Flickan svara inte
"Det kräver utomordentligt god fantasi att låtsas som om man inte begriper något i flera år när man tvättat alla hans skjortor och själv inte använder någon parfym."

Kent sa alltid att Brit-Marie var socialt inkompetent. 
"För fasen, var lite glad istället! Flinade han alltid när han kommer ut i köket för att hämta fler cigarrer medan hon tar hand om disken.
Kent underhåller gästerna och Britt-Marie underhåller hemmet, det är lite så de har delat upp livet.
Kent är lite glad för fasen och Britt-Marie är så himla negativ. Man blir kanske det.
Det är kanske lättare att vara optimist när man aldrig behöver städa upp röran efteråt.

Några ögonblick. En människa, vilken människa som helst, får så få chanser att leva i ett enda av dem. Att släppa taget om tiden och falla. Älska någon besinningslöst, Explodera av passion. Några gånger när vi är barn, kanske, för dom av oss som får vara det.
Men efter det, hur många andetag drar vi utanför oss själva?
Hur många rena känslor får oss att jubla högt och skamlöst? Hur många chanser får vi att välsignas med minnesförlust?<
All passion är barnslig. Den är banal och naiv. Den är inte inlärd, den är instinktiv, så den översvämmar oss. Välter oss. Sköljer bort oss.
Alla känslor tillhör jorden, men passionen bor i rymden.
Det är därför passionen är värt något, inte för vad den ger oss men för vad den kräver att vi ska riskera. Vår värdighet. Andras oförståelse och nedlåtande huvudskakningar.
Britt-Marie skriker rakt ut när Ben gör mål. Hennes fotsulor släpper från idrottshallens golv. De flesta människor välsignas inte med det i januari. Rymden.

Jag tyckte mycket om "Britt-Marie var här." Jag läste med spänning, jag log, jag skrattade, jag blev tårögd.
Kanske, kanske inte riktigt i "En man som heter Ove" klass men fortfarande fantastisk litteratur.
Betyg: En något blek 5:a.

Å man måste ju älska en författare som tillägnar sin mamma boken med orden:
Till mamma, som alltid såg till att det fanns mat i min mage och böcker i min bokhylla.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Hon hette Jennie" av Moa Herngren

 

Under gårdagen läste jag ut en hel roman. Underbart att komma in i ett sånt mood av läslust.
De flesta böcker vinner på att man läser dem fokuserat och länge tycker jag.
En hel del böcker jag läst, inte minst de senaste åren sedan jag fick lite problem med lugnet och fokuseringen, har nog fått orättvist dåligt betyg för att jag läst dem för kort å spretigt.

Romanen jag läste igår var Moa Herngrens senaste "Hon hette Jennie."
Handlingen i korthet. Flicka möter pojke. De är väldigt olika.
Hon, Sara, en fri konstnärssjäl, en pojkflicka som går i jeans, tröja och herrock. Han, John, som är framgångsrik jurist.
Något som bara varit tänkt att bli en lekfull, fri romans blir till något mer och större.
Till kärlek.
Men Sara och John är i så olika fas. Sara har precis blivit dumpad av sin senaste pojkvän som egentligen bara var ett substitut för mannen hon älskade innan och trodde att hon skulle bilda familj med.
Johns fru Jennie dog för ett år sedan och han befinner sej fortfarande i en sorgeprocess.
I början, när allt bara är passion och lek, fungerar det.
Men ju mer relationen djupnar desto större plats tar Jennie i båda deras liv.
Finns där utan att finnas, kräver sin plats.
"Hon hette Jennie" är en relationsroman om cancer, död, sorg men också om kärlek, svartsjuka och att gå vidare när det värsta har hänt.

Jag har läst alla Moa Herngrens romaner. "Jag ska bara fixa en grej i köket", "Jag skulle aldrig ljuga för dej", "Allt är bara bra, tack" och nu alltså denna "Hon hette Jennie."
Jag tycker mycket om Herngrens sätt att skriva och hur hon skissar upp människor och miljöer i boken. Känslorna hon beskriver känner jag igen hos kan relatera till. Jag slukade ju 342 sidor på en kväll så självklart tyckte jag om den. Mycket.
Herngren har dock, till skillnad mot ex Zweigbergk och Kadefors som skriver på liknande sätt en förmåga att spejsa till det för mycket, att normala känslor, lätta att känna igen och känna med ... som trötthet, svartsjuka, otillräcklighet mm... till slut ballar ur å personerna beter sej jättemärkligt.
En sorts övertydlighet som jag tycker kan förta, som snarare sänker upplevelsen och känslan än stärker den.
Det är inte riktigt lika mycket så i denna bok även om hon drar iväg lite åt det hållet.

Flera gånger under läsningen satt jag med tårar i ögonen och vid ett tillfälle fick jag pausa och gråta en stund, över karaktärerna i boken men också över mej själv.
Jag vaggades in i en vemodig, lite ledsen känsla och även om det inte är särskilt lattjo precis så är det ett bra betyg över att vara en roman som berör.

"Hon hette Jennie" får betyg 4 av mej.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Sophies historia" av Jojo Moyes

 

Jag har (efter många om å men...) tagit mej igenom "Sophies historia" av Jojo Moyes.

Detta är en roman som rör sig mellan två världar.
I Frankrike 1916, mitt under det brinnande Första världskriget, driver Sophie ihop med sin syster och en yngre bror familjens hotell medan männen är ute i kriget.
Det är svåra tider, ont om mat och med en ständig rädsla för ockupationsmakten Tyskland.
Sophie är tvungen att hålla hotellet öppet för tyska förband på kvällstid som kommer dit för en måltid och en stunds avkoppling. Det ses inte med helt blida ögon av lokalbefolkningen men Sophie har inget val.
En tysk kommendant får upp ögonen för ett porträtt på Sophie som hennes make målat och blir besatt av tavlan och motivet.
Kommendantens besatthet och Sophis saknad efter sin make driver henne in på farliga vägar.

Ett sekel senare hänger samma porträtt hemma hos Liv Halston, den är en gåva som hon fick av sin make kort innan han dog.
Ett slumpartat möte avslöjar målningens värde och historia och hotar att än en gång vända upp å ner på Livs tillvaro,

Jag läste boken långsamt och med långa uppehåll. Det tog tid för mej att ta till mej historien och jag var faktiskt nära att ge upp den ett par gånger under den första delen.
Det berodde kanske mer på mitt läsarlugn än på romanens bristande kvaliteter.
För det ÄR en helt okej historia.
Framförallt delen om Sophie tar så småningom fart och vinner mitt intresse.
För egen del tycker jag att romanen hade tjänat på att bara handla om henne.
Delen om Liv känns rörig och berör mej inte, den känns mindre trovärdig och engagerar mej inte.

Historien handlar om kärlek och om umbäranden.
Den handlar om vad människor är beredda att utsätta sej för för kärlekens skull.
Boken får en blek 3:a i betyg. Någon "Storytelling magic" som det står på framsidan blir det aldrig för mej.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Larma, släcka, rädda i Rosengädda" av Emma Hamberg

Då har jag läst del två i Emma Hambergs planerade trilogi om Rosengädda.
Den går säkert att läsa fristående då den innehåller en del återblickar men störst behållning får man absolut av att läsa böckerna i ordning.

Vi får fortsätta att följa förortstjejen Tessan som tillsammans med geten Bella dumpat både sin före detta pojkvän Flatan som sitt gamla liv när hon bosatt sej i det lilla samhället Rosengäddas övergivna stationshus där hon har högflygande planer om att starta en restaurang.
Vi får även lära känna den ledsna och ensamma brandinspektören Jonny och den spännande främlingen Rafael som i svarta Armanikostymer och stor kunskap om det ljuva livet ska se efter ett hus i det lilla samhället.
Även i denna bok vävs tre udda och lite ensamma personligheter ihop på ett finurligt och hjärtevarmt sätt.
Det är lite kärlek, en hel del vänskap, fantastiskt mycket mat och en å annan förveckling.

Jag tyckte lika mycket om den här boken som jag gjorde om den första "Rosengädda nästa."
Historien är inte precis sannolik och delvis kan min realistiska röst gnissla och protestera, karaktärerna är inte heller de särskilt trovärdiga men det gör lixom ingenting.
Det här är ingen bister köksbordsrealism, det här är en saga för vuxna, en klassisk, varm och underfundig feelgood roman.
Människorna i boken är så lätta att tycka om och känna med.

Jag ger även denna roman en 4:a i betyg och rekommenderar den varmt till alla som vill ha en mysig, lättläst och charmerande historia att bli glad över.
Den tredje boken är planerad till våren 2015. Jag kommer att längta!

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Rosengädda nästa" av Emma Hamberg

Fjärde boken i sommar. "Rosengädda nästa" första delen i en planerad trilogi av Emma Hamberg.

"Rosengädda nästa" är en berättelse om en udda vänskap mellan tre olika karaktärer som blir vänner och för att använda titeln på en annan bok som beskrivning "Tillsammans är man mindre ensam." 

Bror är en trettonåring som föredrar Serge Gainsbourg framför musik som hans jämnåriga lyssnar på.
Han klär sej i kostymer och har inte en enda vän.
Brors föräldrar som är framgångsrika läkare grälar hela kvällarna och Bror tror att om de bara får vara ifred ett tag utan honom kommer de bli glada igen.
Han uppfinner ett seglarläger som inte finns och ger sej av.
Tessan är en snart trettioårig kvinna som hela sitt liv levt på andras villkor. Som lärt sej att hon bara duger för sitt yttre och att hon inte skall tro att hon är något.
Hon lever med en man som kallas Flatan för att han älskar kvinnor så mycket och vars enda intressen är att leva kvar i förorten där han är född, hänga med polare på gymmet el den lokala puben som han alltid har gjort och då å då vänstra med någon av de andra förortsbrudarna.
Tessans mamma har alltid sett till att hålla Tessan på mattan  genom massivt med kritik och minimalt med uppmuntran.
En dag känner Tessan att hon inte står ut. Utan att varken packa med sina högklackade guldsandaletter eller mobiltelefon ger hon sej av.
Jane är en kantstött sextioårig dam med mycket klokskap på lager.
Hon lever ensam förutom när lusten pockar på, då vältrar hon sej en stund med någon av sina stora håriga bullriga män.
Eller ensam å ensam, hon bor på söder med allsköns djur som behandlats illa av livet. Övergivna katter, skadeskjutna rävar, moderslösa ekorrar osv.
Jane är rätt bra på att ta hand om trasiga djur. Och människor.
Dessa tre helt olika människor träffas och tillsammans lär de sej mycket om livet... och om sej själva.

Emma Hamberg har skrivit en ömsint och rätt så rolig feelgood roman.
Den första i en serie av tre.
Jag har läst flera av hennes romaner sedan tidigare men detta är den jag tycker absolut bäst om och där jag längtar efter fortsättningen.
Hon skriver inga "stora romaner" men "Rosengädda nästa" är en lättläst bok som framkallar både fniss och lite tårar och som man plöjer igenom på en kväll eller två om man vill.
En perfekt sommarbok för hängmattan, stranden eller i gräset.

Betyg: 4.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand " Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen

Tredje boken på semestern att läsa ut blev "Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen.

"En bil krockar av oförklarlig anledning med ett Intercitytåg. Elva människor dör.
Men vad leder egentligen fram till olyckan?
Finns det ett exakt startögonblick? Vem mer än bilföraren bär skulden?
Alla händelser förgrenar sej bakåt. Tillfälligheter vävs samman i ett oändligt nät som bildar ett nu." 

Så står det på baksidan av boken. En roman som handlar omväxlande om två kvinnor och en man samt människorna i deras närhet.
Bodil, en medelålderskvinna som levt hela sitt liv i skuggan av en man vars humör och dagsform styr och speglar alla i hans närhet. Hon har alltid funnits, alltid för andra, aldrig tagit plats.
Nu tar hon livet i sina egna ovana händer.

Viktoria, en singelkvinna kring de trettio som fastnat i mönster och vanor hon inte känner sej tillfreds med. Hon börjar gå i terapi och får upptäcka nya saker kring sej själv.

Andreas, en man mitt i livet med en fru han älskar, två barn, en framgångsrik karriär.
Han har allt men en händelse slår sönder tryggheten och utlöser en existentiell kris hos honom som han inte kan tala med någon om och som bara blir värre och värre.

Dessa tre människor hör ihop. Två av dem mer påtagligt än den tredje men alla hör ihop och händelserna påverkar i vad som brukar kallas för en fjärilseffekt. Sakta vävs de samman.
En marginell påverkan någonstans som kan få förödande effekter någon annanstans.

Jag har läst flera böcker av Karin Alvtegen och alltid tyckt om hennes sätt att skriva och beskriva människor och historier.
Som en parentes kan jag berätta att berätta att hon är brorsdotterdotter till självaste Astrid Lindgren.
Denna roman är nog den jag ttyckt allra mest om av böckerna jag läst av henne, men det kan bero på att de andra lästes för många år sedan och har hunnit blekna i minnet.
Jag kan starkt känna med alla tre personerna, framför allt Bodil och Andreas som funderar i tankar som jag själv burit på och bär många gånger.
Andreas existentiella kris är till en början väldigt lik min.
Frågor kring ekorrehjulet, kring konsumtion, kring att moder jord pustar och stånkar medan vi ser på lättsam tv-underhållning där människor röstas ut i olika sammanhang.
Hur vi bor dyrt, köper massor, renoverar och reser vilket tvingar oss att arbeta massor samtidigt som vi ständigt pratar om "till semestern."

Jag ger boken en stark 4:a

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman.

 

Jag har läst "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman.

Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Så står det i inledningstexten på bokens baksida och det stämmer ganska väl.
Elsa är en annorlunda unge. Hon kan massor av svåra ord för hon slår upp allting på Wikipedia och hon har läst alla Harry Potter böckerna massor av gånger. Hon är sprudlande smart och precis lika sarkastisk. Å så kan hon springa. Hon kan springa jätte fort för det måste barn som är annorlunda lära sej i skolan om de inte vill ha massor av stryk. Men stryk får hon ändå.
Elsa har en enda vän och det är mormor. Men det är å andra sidan inte vilken vän som helst, inte vilken mormor som helst heller.
Att ha en mormor är att ha en armé.
Det är ett barnbarns yttersta privilegium, att veta att någon står på din sida, alltid, oavsett.
Till och med när du har fel. Speciellt då faktiskt.
En mormor är både ett svärd och en sköld, och det är en speciell kärlek som smarthuvuden inte begriper.
Mormor kan ställa till en massa saker för Elsas skull. Å för sin egen med. De flesta tycker att mormor är lite konstig. Hon röker och svär som en borstbindare, men allra bäst är hon på att berätta sagor om Landet-Nästan-Vaken och dess 7 kungariken.
När mormor dör efterlämnar hon en hög med brev som innehåller ursäkter till människor hon gjort illa och det blir Elsas sak att dela ut dem i en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar. Alla hänger de ihop, som en saga, som Elsa förstår allt eftersom.

Det är den andra boken jag läser av Fredrik Backman. Den första var tokhyllade "En man som heter Ove" och som var förra sommarens bästa läsning för min del. Denna boken har nog stor potential att bli denna sommarens bästa. Den lär vara svårslagen.
Böckerna "En man som heter Ove" och "Min mormor hälsar och säger förlåt" är på ett sätt väldigt olika. Där den första boken var målad med små försiktiga penseldrag är den senare målad med yviga drag. Men den har samma charm. Samma fantastiska persongestaltningar. Det är med stor ömhet Backman beskriver människors alla tillkortakommanden.
Elsa hör hur fyllot börjar sjunga sin sång. För alla monster ser inte ut som monster. En del bär sina monster inom sej.
Emellanåt kunde jag tröttna på alla sagohänvisningar som tar en hel del plats, men de hör ihop med ramberättelsen och den verkliga världen så den behövs där ändå.
Sen funderade/ retade jag mej på onödiga saker. Hela tiden. Som att kamphunden/ worsen hålls gömd i en källare och bara får äta kakor och proteinbars. Djurplågeri ju! :)

Jag tänker att jag ska bli en sådan där mormor för mina barnbarn. En som alltid står på deras sida.
Jag kanske inte kommer kasta bajs på poliser eller bryta mej in på zoo eller skjuta grannarna med paintballgevärr men på ett ungefär. Jag ska vara lika trygg, lika kärleksfull, lika närvarande, lika mycket en armé.

Jag log mycket när jag läste boken. Jag vek många små hundöron med tänkvärda ord att spara och komma tillbaka till. Jag fnissade högt ett par gånger och jag grät på sina ställen.
Det är en fantastisk bok, kanske inte ända upp i "En man som heter Ove"'s klass men nära på.
Boken får en något blekare 5:a. Men väl en 5:a.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand: "Fördelarna med en kollaps" av Jonathan Tropper.

 

Jonathan Tropper är min senaste favoritförfattare och den nya kungen av Feelgoodromaner.
Jag har hunnit läsa samtliga fyra romaner som är utgivna på svenska och ser ett mönster i hans karaktärer och berättelser.
Huvudrollsinnehavaren är alltid sexistisk, smått misslyckad när det kommer till relationer, har judisk anknytning, beter sej periodvis som en skitstövel men har ett gott hjärta vilket gör att man som läsare tar honom till sej ändå.
Böckerna har alltid en allvarlig underton men kryddat med humor, fina karaktärsbeskrivningar och snärtiga repliker.
De har aldrig självklara eller sockersöta enkla slut.
Jonathan Troppers romaner är aldrig "stor och oförglömlig" litteratur utan mer som en god vän att tycka om.
En sitcom i bokformat.

"Fördelarna med en kollaps" handlar om Silver.
Silver är fd rockstjärna. Numera med ett sumpat äktenskap och en obefintlig relation till sin tonårsdotter.
Han lever på ett ungkarlshotell och spenderar dagarna med att glo på unga tjejer i poolen ihop med sina lika misslyckade polare, supa sej full och med att försöka tänka så lite som möjligt på hur mycket han sabbat i sitt liv.
En dag får Silver en TIA. En mindre stroke och blir en smula personlighetsförändrad.
I samband med denna upptäcks att han har ett dissekerat aneurysm som hotar att brista och ta död på honom när som helst.
En operation är hans räddning och något alla förutsätter att han skall göra.
Men Silver är inte alls lika säker...

Romanen är inte hans bästa men fortfarande underhållande och lättläst.
Silver är en usling som är lätt att tycka om precis som övriga huvudkaraktärer.
Exfrun  Denise. Dottern Casey. Fruns nya kärlek Rich som förövrigt är Silvers läkare.
Jag läste boken snabbt när jag väl kom igång och rekommenderar den varmt som enkel förströelse.

Betyg: 3,5

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand. "Än klappar hjärtan" av Helena Von Zweigbergk

 

Jag har precis, och på kort tid, slukat Helena Von Zweigbergks "Än klappar hjärtan."

Tre systrar, tre öden, en sommar. Så inleds baksidetexten på boken.
Tre olika kvinnor, med olika livsöden, sammanflätade i sin familj och i sina syskonroller.
Kapitelvis får vi följa dem. Den ordentliga, strikta, utåt sätt lyckade storasystern Astid.  Den ifrågasättande och sturska Sandra som både ser upp till och föraktar sin storasysters alla kloka val och samlade yta. Och så minstingen, den exentriska Lena som alltid tagit ut svängarna mer och större än systrarna.

Astrid står inför studenten av sin äldsta son. Sonen som hon fick med sitt livs kärlek och som svek henne så att hon aldrig blev sej riktigt lik igen. Nu är sonens pappa tillbaka och orosvågor planteras i Astrids så perfekta liv.
Sandra och hennes man står vid en ruin. En ruin som innefattar deras kärlek, deras ekonomi och hela deras gemensamma existens.
Lena, med sin hemliga kärlek i USA, får ett cancerbesked som inte kan vara sant.
Inte dör man väl om man är ung, framgångsrik och älskad?

Karaktärerna är kanske en smula plattityder. 
Samtidigt kan nog alla syskon åtminstone delvis känna igen sej i rollerna vi tilldelas och växer upp med inom en familj.
Karaktärerna överraskar mej inte direkt men jag tycker om dem, allihopa, jag förstår dem även om ingen av dem är jag och även om de alla har nåt av mej i sej.
Helena Von Zweigbergk (varför måste människan ha ett sånt pretentiöst, svårstavat efternamn?!) stora styrka är att finna drama i det lilla. I de vardagliga nära relationerna. Med de små penseldragens teknik. En suck. En krökt nacke. Ett telefonsamtal som ignoreras. Hon gör det som vanligt bra.

Jag läser lite med andan i halsen. Jag gråter mej igenom sista halvan.
Gråter för karaktärerna och gråter för mej själv.
Det är en bok som berör mej och som väcker och förstärker sådant som jag själv tänker på, oroar mej över, arbetar med.
Mina döttrar och deras roller. Vad som är ett fullgott liv. Vad som är kärlek och vad som är "gott nog." Att som mamma inte räcka till. Att känna irritation inför dem man älskar högst. Att inte älska sin man som man borde. Att inte själv bli älskad så som man förtjänar.

Det är en stark bok. Jag gillar Zweigbergk sen tidigare men detta är en av hennes bättre.
Kanske den bästa.
Betyget blir:5

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "En av oss" av Åsne Seierstad

Jag har läst "En av oss" av Åsne Seierstad.

Den 22:e juli 2011 händer något de flesta av oss minns. En bomb exploderar i regeringskvarteret i Oslo.
Jag minns att jag arbetade och att vi följde de extrainsatta nyhetssändningarna på tv.
Terrorn hade kommit till vårt grannland. Al Qaida spekulerades det vilt om.
Kort efter rapporterna om bomberna började det komma rapporter om att någon galning sköt på den lilla norska ön Utöja där norska socialdemokratiska ungdomsförbundet hade sommarläger.
Det rapporterades om 5-6 döda och vi blev alla förfasade.
Ändå skulle det bli långt värre. 69 döda ungdomar. 7 stycken döda i bombdåden.
Det var inga militanta islamister som sprängde bomben å avrättade barn.
Det var en ung blond man vid namn Anders Bering Breivik.
Han såg sej som en kristen härförare som skulle rädda Norge och dess urbefolkning undan den islamisering som spred sej över hela Europa.

Åsne Seierstad har skrivit en gedigen bok om Breivik, om hans offer och om Norge vid den här tiden.

Historien börjar med massakern på Utöja. Den vi alla känner till men som fortfarande är så fruktansvärd. Händelsen avhandlas då i korthet.
Breiviks tankar vid skotten. Vi får följa en del av offrens tankar och flykt.
Där efter börjar boken om. Från start.
Vi får veta vilka Breiviks föräldrar var och varför.
Vi får följa Breiviks uppväxt, alla hans olika perioder i uppväxten.
Läsaren får insikt i gärningsmannens hela planering och förberedelser.
Manifestskrivande, inhämtande kunskap, inköp av vapen, bombtillverkning.
Och vi får oxå, parallellt, följa några av hans offer genom deras uppväxt.
Följa deras anhöriga.
Det ger ett djup åt boken.
Gör den både mer uthärdlig men samtidigt ännu värre.

"En av oss" ger inte mej något svar på varför Anders Breivik blev som han blev, gjorde som han gjorde.
Han växte upp med en trasig mamma som hade svårt att vara känslomässigt närvarande under Anders och hans systers uppväxt. Han växte upp med en frånvarande och distanserad far. Han levde hela tiden i sociala marginaler, inte mobbad men inte heller populär. Alltid lite annorlunda, alltid kämpande för sin plats.
Men så är det väldigt många som växer upp och som inte blir terrorister.
Helt klart hade han någon form av bokstavssjukdom. Aspergers kom psykiatrikerna fram till under häktningstiden.
Men det ger inte heller någon hel förklaring till varför.
Seierstad ger en bild av en inåtvänd, intelligent man som hela sitt liv haft svårt för relationer och empati men som innan dådet aldrig visat någon direkt aggressivitet.
Tvärt om, han framstår som avstängd känslomässigt åt alla håll.
Hans ansträngningar redan som barn är att "vara någon", att sticka ut, bli beundrad men det händer aldrig.

Åsne Seierstad redogör även för allting som gick fel från samhällets sida efter att bomben detonerat.
Tips som inte kommer fram, avstängningar som aldrig görs, poliser som reagerar på konstigheter utan att agera, polisens gummibåt som sjunker.
En massa spill med tid som resulterade i att Breivik hann skjuta så många fler.

Anders Bering Breivik dömdes till 21 års fängelse för terrordåd.
Straffet kan därefter förlängas med 5 år i taget och i praktiken innebär det förmodligen att han aldrig kommer att komma ut.

Mycket läsvärd.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand. "Och bergen svarade" av Khaled Hosseini

Khaled Hosseini. Känd för sina tidigare romanframgångar "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" i en ny roman. "Och bergen svarade."
Denna gången om syskonen Abdullah och Pari i den fattiga staden Shadbagh som skils åt då deras pappa säljer Pari till ett rikt par för att ha råd att försörja familjen.
När banden bryts mellan de tajta syskonen skapas en saknad som förföljer dem i många år.

Jag var en smula ofokuserad när jag läste denna bok. Lämnade den långa stunder för att läsa andra mer brådskande böcker som bokcirkelns. Där med tappade jag emellanåt lite fart, fick backa tillbaka och läsa om något kapitel här och var.
Ändå kan jag säga att jag älskade den!
Det är nåt med Hosseinis språk. Nåt som är så enkelt men ändå så vackert.
Så melodiöst.
Han har, för att vara medelålders man och därtill uppvuxen i ett så patriarkaliskt land som Afghanistan en otrolig förmåga att skildra flickor och kvinnor.
Deras tankar, känslor, behov, styrkor och tillkortakommanden.
Det har jag reflekterat över i alla hans böcker.

Historien om Abdullah och Pari är vackert berättad och man får som läsare pusselbitar från olika håll. Olika berättarröster. Den är vemodig, sorglig och kärleksfull och som alltid i Husseinis romaner slås man av vilket oerhört starkt och hårt prövat det afghanska folket är.

Det är en fantastiskt vacker roman. En historia du måste läsa.

Puss/ Asta