Asta recenserar "Två systrar" av Åsne Seierstad

Tänk om Åsne gått och gift sej med Brad Pitt och tagit hans efternamn :)

Jag fick "Två systrar" av min äldsta dotter i julklapp.
Det är ett reportage om två välartade skolflickor, Leila och Ayan, från Norge med ursprung i Somalia som plötsligt en dag lämnar hemmet och en förtvivlad familj för att åka till Syrien och gå med i IS. För att leva jihad.
Seierstad beskriver de drivkrafter som fick två tonårsflickor att lämna ett demokratiskt och välmående land för kalifatet i Raqqa och hon målar skickligt upp familjens kamp och förtvivlan för att få tillbaka sina barn.
Genom intervjuer med familj, klasskamrater, lärare och vänner och genom att ha tagit del av sms, mail och resvägar  har Seierstad försökt skapa en så sanningsenlig bild som möjligt av händelsen.
Seierstad ville förstå och få oss att förstå varför tusentals unga människor från väst anslutit sej till en terroristgrupp och vad som fått dem att lämna dem de älskar och ett land i fred för krig och förtryck.

Jag har läst flera böcker av Åsne Seierstad. "Bokhandlaren i Kabul" för många år sedan (minns att den var bra men inte så mycket mer) och lysande "En av oss" om Anders Breivik och terrordådet på Utöja.
"Två systrar" var tyngre att ta sej igenom rent läsmässigt då konflikten i Syrien är svår att begripa och det är många namn på olika territorium, stridande grupper och krigsherrar.

Vad kommer författaren fram till då? Vad driver ungdomar uppvuxna i väst att välja radikala rörelser. Åsne menar att det finns många faktorer... identitet, mening, romantiska idéer, upprorslust, spänning. Enligt forskning krävs en "pull and push effekt", några drar i dem och några stöter ut dem.
Systrarna i boken återkommer ofta till att de aldrig på riktigt hör till i Norge, muslimer föraktas och baktalas, deras kläder och religion ses på med misstänksamhet. De längtar efter en tillhörighet.
Åsne menar att det bästa skyddet mot radikalisering är att skapa goda förhållanden och gemenskap för barn och ungdomar.

Jag tyckte om boken. Den var lärorik och intressant. Viktig.
Men den var svårare att ta till sej och riktigt förstå än vad ex boken om Anders Breivik var.
Läsupplevelsen blir: 3+

Puss/ Asta

Breivik och kraven på staten Norge

Terroristen och massmördaren Anders Breivik har stämt landet Norge för brott mot mänskliga rättigheter. Många människor upprörs över att han får sin sak prövad i domstol och att han visas en respekt som hans offer aldrig fick.
Han har en hel del klagomål.
Han jämför sej med Nelson Mandela och vill släppas fri.
Han vill ha internet och få lov att sprida sina sjuka värderingar.
Han vill ge ut böcker med samma syfte.
Han vill få gifta sej med en nationalsocialistisk kvinna och få tre eller fyra nationalsocialistiska barn.
Han vill slippa handfängsel.
Han vill slippa isolering.
Han vill inte bli kroppsvisiterad.
Inte få plastbestick.
Han klagar på maten.
Och han får kallt kaffe.
Breivik menar att de flesta i hans situation hade varit döda nu men att han är stark.
Trots denna styrka har han nu börjat få hjärnskador och som ett tydligt bevis för detta anför han att han börjat tycka om Paradise Hotel.
Han uppvisar ingen som helst ånger över sina brott och heilar inför domstolen.

Jag tycker det är rätt att han får sin sak prövad.
Jag tycker det är viktigt i ett demokratiskt och rättssäkert land att alla står lika inför lagen, att hellre fria än fälla, att alla skall få sin sak prövad, alla ha rätt till kompetent försvar och att fångvården är så human det går.
Oavsett.

Anders Breivik har tre rum till sitt förfogande i fängelset. Han har en rastgård och erbjuds frisk luft varje dag. Han får studera, han har tv, datorspel, böcker. Han får ta emot godkända besök.
Jag tycker det känns som humant.

Det är klart att det inte är roligt att sitta i fängelse. Än mindre när man vet att man förmodligen kommer att göra det större delen av livet. Men just den lilla detaljen borde han kanske funderat igenom innan han tog livet av 77 personer, varav de flesta var barn och ungdomar.
Staten Norge har ansvar för att ingen annan skall kunna ha ihjäl Breivik. De har oxå ansvar för att han inte ska kunna ha ihjäl sej själv.
Norge har till ansvar att se till att han inte kan skada personalen och ta gisslan.
De har även ett ansvar att han inte skall kunna sprida sina galna idéer.
Sååå... internetförbud, handfängsel, kroppsvisiteringar, nekande av besökare med nationalsocialistiska värderingar känns väldigt rimliga. Sin pappa, Röda korset, präster har han tackat nej till.
Så hemskt många polare med rätt värderingar har han väl inte kvar.
Behandlingen står i paritet till vem Anders Breivik är och vad han har gjort.

Och jag kommer aldrig att ligga sömnlös över att han får ljummet kaffe.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "En av oss" av Åsne Seierstad

Jag har läst "En av oss" av Åsne Seierstad.

Den 22:e juli 2011 händer något de flesta av oss minns. En bomb exploderar i regeringskvarteret i Oslo.
Jag minns att jag arbetade och att vi följde de extrainsatta nyhetssändningarna på tv.
Terrorn hade kommit till vårt grannland. Al Qaida spekulerades det vilt om.
Kort efter rapporterna om bomberna började det komma rapporter om att någon galning sköt på den lilla norska ön Utöja där norska socialdemokratiska ungdomsförbundet hade sommarläger.
Det rapporterades om 5-6 döda och vi blev alla förfasade.
Ändå skulle det bli långt värre. 69 döda ungdomar. 7 stycken döda i bombdåden.
Det var inga militanta islamister som sprängde bomben å avrättade barn.
Det var en ung blond man vid namn Anders Bering Breivik.
Han såg sej som en kristen härförare som skulle rädda Norge och dess urbefolkning undan den islamisering som spred sej över hela Europa.

Åsne Seierstad har skrivit en gedigen bok om Breivik, om hans offer och om Norge vid den här tiden.

Historien börjar med massakern på Utöja. Den vi alla känner till men som fortfarande är så fruktansvärd. Händelsen avhandlas då i korthet.
Breiviks tankar vid skotten. Vi får följa en del av offrens tankar och flykt.
Där efter börjar boken om. Från start.
Vi får veta vilka Breiviks föräldrar var och varför.
Vi får följa Breiviks uppväxt, alla hans olika perioder i uppväxten.
Läsaren får insikt i gärningsmannens hela planering och förberedelser.
Manifestskrivande, inhämtande kunskap, inköp av vapen, bombtillverkning.
Och vi får oxå, parallellt, följa några av hans offer genom deras uppväxt.
Följa deras anhöriga.
Det ger ett djup åt boken.
Gör den både mer uthärdlig men samtidigt ännu värre.

"En av oss" ger inte mej något svar på varför Anders Breivik blev som han blev, gjorde som han gjorde.
Han växte upp med en trasig mamma som hade svårt att vara känslomässigt närvarande under Anders och hans systers uppväxt. Han växte upp med en frånvarande och distanserad far. Han levde hela tiden i sociala marginaler, inte mobbad men inte heller populär. Alltid lite annorlunda, alltid kämpande för sin plats.
Men så är det väldigt många som växer upp och som inte blir terrorister.
Helt klart hade han någon form av bokstavssjukdom. Aspergers kom psykiatrikerna fram till under häktningstiden.
Men det ger inte heller någon hel förklaring till varför.
Seierstad ger en bild av en inåtvänd, intelligent man som hela sitt liv haft svårt för relationer och empati men som innan dådet aldrig visat någon direkt aggressivitet.
Tvärt om, han framstår som avstängd känslomässigt åt alla håll.
Hans ansträngningar redan som barn är att "vara någon", att sticka ut, bli beundrad men det händer aldrig.

Åsne Seierstad redogör även för allting som gick fel från samhällets sida efter att bomben detonerat.
Tips som inte kommer fram, avstängningar som aldrig görs, poliser som reagerar på konstigheter utan att agera, polisens gummibåt som sjunker.
En massa spill med tid som resulterade i att Breivik hann skjuta så många fler.

Anders Bering Breivik dömdes till 21 års fängelse för terrordåd.
Straffet kan därefter förlängas med 5 år i taget och i praktiken innebär det förmodligen att han aldrig kommer att komma ut.

Mycket läsvärd.

Puss/ Asta

Dömd till evighet

Om det finns något som kan kallas för ondska så ser ni honom här ovan.
Vi är vana vid att tänka på fanatism som något exotiskt. Utländska, arabiska eller afrikanska, män och kvinnor som spränger sej själva och andra i luften i Guds namn.
Men så här kan fanatism oxå se ut alltså. Precis som den kan se ut som Helge Fossmo om man söker en svensk representant.
Båda nordiska män som för sin egen narcissistiska världsbild dödar andra människor med Gud och något "ädelt" som förevändning.
Fanatism är alltid skrämmande!
Oresonabelt liksom.

Idag dömdes Norges värsta mördare Anders Behring Breivik till landets hårdaste straff.
21 års fängelse och därefter förvaring 5 år i taget.
I praktiken innebär det förmodligen att han aldrig kommer ut.
Norge tänker varken glömma eller förlåta.
Det borde vara bra så.
Allmänheten är skyddad. Straff är utmätt.
Mina dunklare sidor kan känna att han i och med isoleringen från andra fångar kommer lindrigt undan.
Mina dunklare sidor önskar att Anders B Breivik skulle få uppleva rädsla varenda dag så länge han lever.
I duschen. På gymmet. I matsalen. I rastgården skulle han känna skräcken över de andra fångarnas vrede och förakt.
Men i praktiken är isolering inte ett enkelt straff. Människan är ett flockdjur. Beroende av kontakt med andra. I brist på kärlek är till och med förakt att föredra framför ingenting.

Anders B Breivik har framförallt förorsakat död och personligt lidande som aldrig tar slut.
Han har dessutom slitit upp stora sår i Norge och kanske hela västvärldens trygghetsföreställning.
Upptill detta kommer han att kosta norska staten och dess invånare oändligt antal miljoner under sina år av förvaring.
Men han misslyckades med sitt primära mål. Att så söndring och splittring. Att skada demokratin.
Att förmå människor att sluta engagera sej i politiska partier för en mänskligare värld.
Det är en seger för Norge och för oss alla.
Om än en kostsam sådan.

Puss/ Asta