... eller så var jag kanske otydlig.
Jag fick flera kommentarer (tack, tack) på mitt inlägg om att våra smartphonevanor och kring mina tankar kring att barn inte blir mindre bekräftade nu än förr, tvärtom.
Ni skriver många kloka saker och det mesta instämmer jag till fullo i.
Jag menade ingenstans att föräldrar bör ägna sej åt sina telefoner varje vaken minut och låta ungarna sköta sej bäst de kan :)
Tvärtom, jag minns att jag skrev ett inlägg för något år sedan kanske när jag gick hårt åt föräldrar som inte läste för sina barn och jämförde det med annan försumlighet som att inte ge dem bra mat eller hålla dem rena.
Fick rätt mycket skit för det där, men vidhåller att jag har rätt kring högläsning för barn.
Att samlas, inför natten eller annan lämplig tid på dagen, för att läsa högt för sitt barn ger barnet så många nödvändiga nycklar till livet.
Intresset för ord, för språket. Berikande av fantasien. En möjlighet att bearbeta och prata om livets svåra som ofta tas upp i böcker.
Sagor handlar väldigt ofta om just tunga ämnen. Spännande, hemska eller sorgliga.
Att högläsa är även en stund för mys, närhet och koncentrerat fokus på barnet.
Å det får ungar att varva ner å bli trygga.
Barn som blir lästa för utvecklar bättre språkkänsla och det skapar ett behov av fortsatt läsning även som vuxna.
Å självklart skall man vara med sina barn!
Jag avskyr ordet kvalitetstid när det kommer till umgänge med sina barn.
Det vet alla som känner mej.
Barn behöver kvantitetstid med sina föräldrar. Massor av tid i vardagen när man gör vardagliga sysslor tillsammans.
Så skapas samtal, dialog och diskussioner. Så
hjärntvättar förklarar man samband i samhället, politiken, relationer och livet för sina ungar.
Det inlägget handlade om var att barn numera sägs ha så ouppmärksamma föräldrar. Att de inte blir sedda för att mamma å pappa ständigt sitter med blicken i sina smarta telefoner.
Kanske förekommer det, men jag tror inte att det är ett stort samhällsproblem.
Tvärtom, barn idag har en helt annan status och en mycket mer självklar rätt att synas, ta plats, bekräftas än vad tidigare generationer någonsin fått.
Jag menar inte att allt var så mycket bättre med uppfostran på -70 talet när jag växte upp, det var det inte.
Men barn tog ingen skada av att leka själva, leka med kompisar, vara ute, slå sej, möta svårigheter som de fick tackla själva.
Vi hade inga föräldrar som ständigt nickade uppmuntrande till allt vi gjorde.
Våra föräldrar frågade inte
"Spännande, hur tänker du nu?" till allt vi sa... kanske borde de gjort det oftare, men ibland fick vi suckande gå där ifrån, ha lite tråkigt eller lösa problemet själva.
Föräldrar har alltid varit upptagna av annat än sina barn... oxå!
Nu är det smartphones, igår var det tv'n och i förrgår kvällstidningen.
Det som är trams är snacket om att det går sån nöd på ungar nu för tiden.
Puss/ Asta
