... eller så var jag kanske otydlig.
Jag fick flera kommentarer (tack, tack) på mitt inlägg om att våra smartphonevanor och kring mina tankar kring att barn inte blir mindre bekräftade nu än förr, tvärtom.
Ni skriver många kloka saker och det mesta instämmer jag till fullo i.
Jag menade ingenstans att föräldrar bör ägna sej åt sina telefoner varje vaken minut och låta ungarna sköta sej bäst de kan :)
Tvärtom, jag minns att jag skrev ett inlägg för något år sedan kanske när jag gick hårt åt föräldrar som inte läste för sina barn och jämförde det med annan försumlighet som att inte ge dem bra mat eller hålla dem rena.
Fick rätt mycket skit för det där, men vidhåller att jag har rätt kring högläsning för barn.
Att samlas, inför natten eller annan lämplig tid på dagen, för att läsa högt för sitt barn ger barnet så många nödvändiga nycklar till livet.
Intresset för ord, för språket. Berikande av fantasien. En möjlighet att bearbeta och prata om livets svåra som ofta tas upp i böcker.
Sagor handlar väldigt ofta om just tunga ämnen. Spännande, hemska eller sorgliga.
Att högläsa är även en stund för mys, närhet och koncentrerat fokus på barnet.
Å det får ungar att varva ner å bli trygga.
Barn som blir lästa för utvecklar bättre språkkänsla och det skapar ett behov av fortsatt läsning även som vuxna.
Å självklart skall man vara med sina barn!
Jag avskyr ordet kvalitetstid när det kommer till umgänge med sina barn.
Det vet alla som känner mej.
Barn behöver kvantitetstid med sina föräldrar. Massor av tid i vardagen när man gör vardagliga sysslor tillsammans.
Så skapas samtal, dialog och diskussioner. Så
Det inlägget handlade om var att barn numera sägs ha så ouppmärksamma föräldrar. Att de inte blir sedda för att mamma å pappa ständigt sitter med blicken i sina smarta telefoner.
Kanske förekommer det, men jag tror inte att det är ett stort samhällsproblem.
Tvärtom, barn idag har en helt annan status och en mycket mer självklar rätt att synas, ta plats, bekräftas än vad tidigare generationer någonsin fått.
Jag menar inte att allt var så mycket bättre med uppfostran på -70 talet när jag växte upp, det var det inte.
Men barn tog ingen skada av att leka själva, leka med kompisar, vara ute, slå sej, möta svårigheter som de fick tackla själva.
Vi hade inga föräldrar som ständigt nickade uppmuntrande till allt vi gjorde.
Våra föräldrar frågade inte "Spännande, hur tänker du nu?" till allt vi sa... kanske borde de gjort det oftare, men ibland fick vi suckande gå där ifrån, ha lite tråkigt eller lösa problemet själva.
Föräldrar har alltid varit upptagna av annat än sina barn... oxå!
Nu är det smartphones, igår var det tv'n och i förrgår kvällstidningen.
Det som är trams är snacket om att det går sån nöd på ungar nu för tiden.
Puss/ Asta
Jag tycker inte överlag så himla synd om alla barn idag...men många blir faktiskt inte sedda. Även om de får ta mer plats och höras som du säger. Föräldrar är många ggr för stressade och finns inte där...är inte närvarande. Om man sitter och tittar på sin sjumånadersbebis samtidigt som man tittar på telefonen samtidigt och gjort det till nån sorts regelbunden taktik som somliga...då är man illa ute. Jag känner mig själv rätt obekräftad när folk hela tiden ska prata i telefon samtidigt som de ska prata med mig. Nån är där men ändå inte. Då är det bättre att säga att nu ska jag prata en stund, eller blogga en stund....sen kan vi prata/göra ditten o datten.....men inte det där telefon i ena näven och vara med barnet samtidigt. Nä.
SvaraRadera*ler* Jag förstod ditt tidigare inlägg A och jag håller med dig i det att barn idag blir bekräftade på ett annat sätt än när vi var små. Vilket är bra. Men jag vet också att de som är ensamma idag är otroligt ensamma och obekräftade, då man idag inte lever så nära en massa andra generationer som man gjorde bara för ett tag sedan. Hade mamma och pappa inte tid, så fanns det en morfar, farmor, en äldre granne, kiosktanten... Idag är kiosktanten och mormor lika förbannat upptagna av mobiltelefoner..
SvaraRaderaSen håller jag med Millan ovanför. Jag tycker att det är lite ofint, mor barn och vuxna, att inte någonsin kunna lägga ner telefonen. Aldrig. För då känner jag mig oviktig. Och i vissa relationer vill jag vara viktig. Medan det i andra inte alls känns lika hemskt om någon talar i telefon samtidigt som de kramar mig hej. Därför försöker jag leva som jag lär. Även om jag gillar min mobil.
Kramar