Heta drömmar om starka armar å en söt klänning

Den här klänningen vill jag ha å vara snygg i till sommaren.
Det är väldigt mycket Asta över den. Eller ja, omlottklänningar smickrar de flesta figurer.
Jag tar förgivet att tuttarna ingår?!
Försökte beställa hem den igår från Ellos men hade glömt mitt lösenord och när de skrev att de skickat ett nytt så kom det ändå inget.
Kanske var det inte meningen (nu i svinfattiga januari) eller så får jag helt enkelt anstränga mej hårdare.

Jag är trött!
Maken å jag ligger å knör i en 1,20 säng fortfarande. Det är hundra gånger värre än när jag låg på 90 madrassen i köket. Vi morrar å gläfser åt varann hela nätterna.
Dessutom drack jag flera glas vin igår och la mej sent.
När jag är trött blir jag lätt lite deppig och lite mer missmodig kring allting.
Jag skulle kunna göra slut med alla jag känner typ.

Har börjat med 5:2 dieten. Som egentligen inte är en diet utan ett sätt att leva.
En grundinställning i att det för den mänskliga kroppen inte är naturligt med en strid ström av föda.
Vi får se om jag fixar det. Har hittills tagit mej igenom 2 fastedagar och lite lätt dum i huvudet blir man jag framåt eftermiddagen. Det tar någon sekund el två innan jag förstår vad folk säger till mej, jag glömmer bort, blir disträ.
Idag är det f-dag igen. Å jobb. Ni är varnade!
Nej, jag lovar inte att detta är min grej eller att jag ska hålla fast vid det tills jag är 80.
Har en parmiddag inbokad till helgen och efter det ska jag ta några vita veckor.
För att rena kroppen. Få lite mer energi.

Var det någon som såg på Agnetas nyårskarameller igår?
Småkul.
Men gud vad hon är snygg ändå Sjödin. Hon håller stilen må jag säga.
Framför allt imponerades jag av hennes armar.
Hon ser så stark å så sund ut.
Det vill jag oxå göra. Inte slank och inte mager utan så där powerful.
Även om jag kanske inte kommer se ut som Agneta Sjödin när året är slut så har jag som mål att bli starkare och mer fit än vad jag är nu.

Se där ja. Då har jag producerat årets första nonsensinlägg.
Well, bloggen kan inte bara handla om Sd ju.
Å det är så här jag är.
Ibland olidligt djup. Filosofisk eller politiskt korrekt.
Ibland ungefär lika ytlig och självupptagen.
Kontrasternas kvinna.
Som de flesta av oss kanske.

Vad gör ni idag?

Puss/ Asta

1:a januari-2014

Nytt år. Vi skriver 2014. Året ligger blankt inför oss. Fullt av möjligheter, fullt av prövningar.
Det enda vi nog kan vara säkra på är att det kommer innehålla båda sött och salt som alla andra år.
Det enda jag ber om är att mina nära å kära ska fortsätta leva, få behålla hälsan och vara någorlunda lyckliga.
Resten får bli som det blir.

Förra året skrev jag 648 stycken inlägg på bloggen. Året dessförinnan skrev jag 628.
Vi får se hur många det blir detta året. Om jag fortfarande har något att säga.
Det har jag förmodligen.
Å ni som fortsätter att läsa, ni som tillkommer, känn er varmt välkomna och djupt uppskattade.

2014 är supervalåret. Det är nu det ska ske. Regeringsbytet. Det och kommande barnbarn är det som jag är mest spänd inför och har högst förhoppningar på.
Plus alla härliga stunder med min Gotteman... så klart.
Jag sov till klockan 13 idag och vaknade med ovanlig glädje och tilltro till livet.

Igår firade vi in det nya året på lugnaste tänkbara sätt.
Jag hade delar av min familj kring mej.
Min man, Mini, min svärson och min Lillebror.
Å våra älskade fyrbenta.



Vi gjorde inte stort väsen av dagen.
Till förrätt serverade jag färska räkor med aioli och hembakt knäckebröd med vitlöksost.
Till varmrätt enchiladas med sallad och guacemole.
Å till dessert min vita chokladcheescake med hallon.
Så drack vi sedvanlig rätt läskig skumpa till tolvslaget.
Vi småpratade, spelade spel å slötittade på Repmånad på tv4 och hundarna uppförde sej fantastiskt ihop för att aldrig ha träffats förut.
Jag tror Gottfrid befann sej med nosen djupt instucken i lilla Felicias bakdel större delen av kvällen å med det var han lycklig. Hur lycklig hon var har jag ingen aning om.

Idag började jag skriva i min 10 års dagbok.
Tio år. Tänk va?!
Vad är vi då? Vad gör vi då?
2024.
54 år gamla.
Jag alltså. Å några till.
Hur gamla ni är får ni hålla ordning på själva.
God fortsättning.

Puss/ Asta

Slampa

När jag promenerade i ett grått, blåsigt och rått Halland idag, denna första dagen på året, så lät jag tankarna vandra fritt. Under en timmas promenad tillsammans med Gottfrid hann jag nog praktiskt taget tänka på... allt.
Bland annat funderade jag över ordet "slampa." 

Slampa användes redan under 1700 hundratalet i betydelsen av "slarvig kvinna."
Ordet slampa idag står mer för sexuellt utsvävande, lättfotad, promiskuös.
Synonymer är slyna, sköka, hora.
Idag är benämningen till viss del könsneutralt, man kan säga det om män också, men det är inte lika vanligt... kanske för att gemene man inte tänker i de banorna kring manlig sexualitet. Det är dessutom lite mer på skoj när det används om män.

Jag tycker att ordet slampa är ett fruktansvärt ord. Eller en fruktansvärd syn på kvinnor. Ett av de allra mest förnedrande och förminskande ord som finns.
Ändå hör jag både män och kvinnor använda det.
Jag känner till en kvinna... eller ja, jag känner faktiskt till rätt många kvinnor... som haft flera mer eller mindre allvarliga relationer med män.
Dessa män, gifta eller ogifta, stoltserar/ snackar ner/ berättar vitt å brett (jag vet inte å deras syften är säkert olika) denna kvinna till ffa andra män och ger henne rykte om att vara "lätt på foten."
Någon att för andra män ta för sej av.
Kvinnan får sedan "skulden", av både män och kvinnor drabbas hon av fördömanden.
Männen går alltid fria. Ofta sedda som virila och karlakarlar.
Vinner poäng hos varandra, beundran av andra kvinnor.
Ändå har båda parter varit inblandade.
Sökt kärlek, sex, bekräftelse... vad vet jag?!
På 2000 talet. I Sverige. Världens mest jämställda land.

Härom veckan i fikarummet satt vi... bara kvinnor... i varierande åldrar och någon beskrev en snygg kjol hon sett men avstått pga en slits längst låret.
Kjolen var slampig.
Eller ja, jag antar att det inte var klädesplagget som var sexuellt utsvävande utan att det var en signal på att kvinnan som bär den är det.
Ehhh.
Jag förstår att alla inte känner sej bekväm med att visa upp för mycket av ett ben men just synen på kvinnor som döljs i detta till synes oskyldiga lilla tygstyckes diskussion.
Slampig vill man ju inte uppfattas som.
Man är ju en rekorderlig kvinna som håller på sej.
Ungefär,

Hur tänker du?

Puss/ Asta

Ps. När jag bildgooglade på slampa kom en bild på mej upp bland massa halvnakna blonda flickor :) Jag hade tydligen skrivit om ämnet förut.