Lilla fiffi

Ja okej jag erkänner!  Det kan mycket väl vara så att jag är lite irritabel men...

Jag är medlem i flera kvinnogrupper på Facebook och det är framför allt där jag tänkt på det. Detta att vuxna kvinnor kallar sitt kön för fiffi.
Alltså vad ÄR det?
Har ni någonsin hört en man kalla sitt kön för petter-niklas i vuxna sammanhang?
"Jag har fått några blåsor på petter-nikas" eller "när jag är med min kvinna så brukar petter-niklas..."
Nu tänker ni kanske att det är väl ingenting, människor får väl kalla sina kroppsdelar för vad de vill. Men... nää!

Det ligger något jävligt tragiskt i att vi kvinnor har så svårt med att hitta ett fungerande namn för vårt kön i dagligt tal, detta till å med när vi talar med andra kvinnor. Själv använder jag ordet snippa som oxå känns lite för rart och barnsligt men som fungerar bäst för mej.
Underliv är för kliniskt och fitta är för... jag vet inte, det ligger oftast inte rätt i min mun.
Män (och kvinnor) benämner männens kön med penis, snopp eller kuk på ett betydligt mer bekvämt sätt.

Det har ju förstås att göra med att den kvinnliga kroppen och den kvinnliga sexualiteten är mer tabu än den manliga. Den kvinnliga lusten ska vi ju bara inte tala om. Oj oj oj. Där är det inte lätt att pricka rätt.
För lite eller för mycket, jag vet inte vad som är mest skamfyllt.
Där har vi kvinnor en mängd oskrivna regler att rätta oss efter.
Fundera själv i ditt huvud hur sexuellt vidlyftiga kvinnor benämns kontra hur man säger om en man som har ett rikligt sexliv.

Vandringspokal
Madrass
Lättillgänglig
Billig
Hora
....
Player
Hingst
Karlakarl
Eftertraktad
Erfaren

Lite olika tilltal där.

Puss/ Asta

Sist på bollen

Sist på bollen bland bloggare och tyckare med ett inlägg som legat på vänt ett tag i skallen nu men som jag inte hunnit med att skriva. Det om Patrik Syks krönika. Ni hittar den här, om ni  mot förmodan inte läst den.
Kort handlar det om en man som tar över föräldraledigheten för sina tvillingar.
Hans hustru hade tagit de första 10 månaderna och nu var det fruns tur att få komma ifrån hemmet, arbeta, käka varm lunch och komma hem till dukat bord.
Efter någon månad med vaknätter och vilda bebisar blev han utbränd, mådde skit, sjukskrivs och frun fick ta över.

Krönikan har utlöst både hånskratt och vrede. Feminister och matchomän har liksom gjort gemensam sak av att håna Patrik Syk om än av olika anledningar.
Jag vill börja med att säga att jag tycker det är fint med män som står i kontakt med sina känslor och som vågar vädra dem offentligt. Vi... både kvinnor å män... törstar efter ett annat och nytt mansideal.
Jag tror egentligen att de flesta som jag läst diskutera denna krönika håller med mej om det.
Jag har läst en syrligt ilsket uttalande av Patrik Syks fru där hon betackar sej att folk tycker synd om henne eller hånar hennes man och där hon beskriver vilken jämställd och fin man å pappa han är.
Jag tvivlar inte på det.

Men det som jag reagerar på är hur lätt en man med småbarn blir sjukskriven för bristande sömn, bristande glädje, bristande tålamod när i stort sätt varenda kvinna som fått barn upplevt det samma.
När kvinnor gång på gång får höra att graviditet är ingen sjukdom, att sömnlöshet hör småbarnsåren till "tids nog blir de stora och du kommer sakna den här tiden."
Kvinnor med mörbultade kroppar, spruckna underliv, läckande bröst och hormoner som går bananas sjukskrivs inte. Kvinnor som genomgått kejsarsnitt, alltså en stor bukoperation sjukskrivs inte.
Sånt ska kvinnor bara ta. Sådant hör barnafödandet till.
Vips så är de stora och flyttar hemifrån.
Patrik Syk skriver det själv "Samtidigt var jag ju såklart inte ensam om att behöva vila. Det senaste året hade varit oerhört slitsamt för min fru, men det fanns helt enkelt ingen annan lösning."
Kvinnor förväntas, ska och måste orka!
En man sjukskrivs efter en månad.


Detta är bara en bland många många orättvisor mellan kvinnor och män.
Bara en av alla skillnader vi knappt ens reflekterar över.
Och det är DET som gör mej förbannad.


Puss/ Asta

Feminismen och amningen

"Självklart är jag feminist. Att svara nej på den frågan vore att säga jag är idiot."
Jag tror det var Jonas Gardell som uttryckte sej så på ett ungefär i alla fall och naturligtvis håller jag med honom.
Feminism är för mej att kvinnor och män skall ha samma rättigheter ekonomiskt, juridiskt och socialt.
Feminism är för mej också att se och erkänna de patriarkala strukturerna som finns i samhället och att vilja förändra dem.
Med det sagt så anser jag att feminismen, så som den uttrycks och används, tål att diskuteras, värderas och omvärderas.

Jag har tänkt på feminism och amning många gånger.
Kända riskbakgrunder för att inte amma/ amma kort tid är t.ex. en svår förlossning, ett medtaget eller för tidigt fött barn, ung mamma och låg socioekonomisk status. Hur det ser ut bland uttalade feminister vet jag inte.
Men vissa bloggar/ medier/ röster i debatten jag följer ger mej den känslan. Att feminism gärna rättfärdigar till att välja bort amningen.
Därför att kvinnan och mannen jämställt skall kunna sköta barnet. Därför att mamman (och pappan) inte vill ge upp sitt gamla liv med umgänge, fester, träning mm. Därför att kvinnan (oxå) vill arbeta tidigt.

Och jag kan bli så trött...
Detta är min privata åsikt och inte min blivande barnmorskeåsikt, men jag blir så trött på den där synen. Både på barnet och amningen och den vuxna som vägrar att bli stor och vägrar att försaka.
Men oxå trött på den feministiska synen här.
Varför skall kvinnor orka allting å i alla tider av livet? Varför måste hon fixa att hålla alla gamla och nya bollar i luften hela tiden? Med karriär, utseende, fit kropp, socialt liv, hobbys, hem, barn, sex och mer där till.
Varför skyller vi ifrån oss ansvaret på mannen?
Säger "ingen klandrar pappan som arbetar 12 timmar/ dygn", "ingen tycker det är fel att pappa super till det på parmiddagen" osv.
OM det är sant så varför skall vi kvinnor bli lika kassa?
Måste jämlikhet och feminism se ut så.
Kan det inte vara tvärtom, att mamman och kvinnan blir idealet och att män istället kan snegla åt det hållet när det gäller karriär, umgänge eller vad det nu är.
Förstår ni vad jag far efter?

Vi kvinnor skall inte behöva göra som männen gör inom allt.
Låt könsrollerna ta det bästa av varandra.
Mamma är viktigast för det lilla späda barnet men båda föräldrarna skulle må bra av dra ner på takten och umgås mer med sitt barn. Sätta karriär och annat på stand by ett tag.

Amning är biologiskt hur neutralt vi än vill ha vår omvärld.
Ingen kvinna skall så klart tvingas att amma, men kvinnors förutsättningar borde öka och kraven på kvinnorna minska så att den mamma som faktiskt vill amma sitt barn så länge som WHO rekommenderar ( 1-2 år eller längre) skall kunna göra det.
Vi... både män och kvinnor... har massor av år, oceaner av tid, att förverkliga oss på efter småbarnsåren.

Vad tycker du?

Puss/ Asta

Vad som retar gallfeber allra mest på mej i surret just nu

Rasism och islamofobi
Helt klart "ämnet" som stör mej mest. Å här verkar ju finnas blomstrande förutsättningar för att få fortsätta vara förbaskad. Svenskarna verkar konvertera till Rasismen i parti å minut och saker som var otänkbart att yttra högt för bara några år sedan är nu fullt legitimt.
"Muslimerna" är vår tids stora hot, det kan till å med folkvalda riksdagsledarmöten säga nu för tiden.
"Muslimerna" får skulden för allt och ingenting precis som judarna fick på -30 talet.

"SD- är- som- vilket- parti- som- helst" tjatet
Besläktat ämne jag vet, men hit räknar jag även alla de som inte röstar på Sd men som säger saker i stil med att "Det är mobbing om inte alla får va med", "Nu har ju tusentals svenskar röstat på dem", "Sverigedemokraterna är inte alls rasister, de vill föra en ansvarsfull invandring", "Homofober? Ja, men folk måste få tycka som de vill i en demokrati" osv.
Den här gruppen, den här formen av dumhet, gör mej nästan mer förbannad än de som är öppet rasistiska.

Jämlikheten har gått för långt
Nyligen fick min man ett spel över att han sett en "Fru gårman skylt." Han ondogjorde sej över att "nån stackars kvinna blivit kränkt." Han är inte ensam. Många (i synnerhet vita, medelålders män) tjafsar om ordet hen och om att det var bättre förr. När män fick vara män och kvinnor kvinnor.
Exakt vad menar dem? När kvinnor inte kunde skilja sej från sin man utan fick ta all skit för att de sambeskattades el hon var hemmafru?
Kvinnor tjänar fortf i snitt miljoner mindre än män under ett yrkesliv, kvinnor tar fortfarande huvudansvaret för hem och barn, majoriteten av föräldradagar tas ut av kvinnor, flickor har högre betyg och är mer ambitiösa än pojkar men tjänar sedan mindre i alla fall.
En kvinna i veckan cirkus mördas av sin man och tiotusentals misshandlas.
Hemmet är fortfarande den farligaste platsen för en kvinna att vistas på.
Så hur exakt har jämlikheten gått för långt?!

"Det- är- så- synd- om- oss- som- har- varg- in- på- knuten" gnället
Suck. Majoritet i Sverige vill ha en livskraftig rovdjursstam. En del människor bor på landet där det finns varg. De får anpassa sej efter det. Precis som storstadsbor får anpassa sej efter sin situation.
Värmlänningarna får lägga pengar på att stängsla in sina djur, storstadsbor får lägga mer pengar på boendet. Jag kan inte släppa min hund längst gamla E6:an och värmlänningen kan inte släppa hunden i vargtät skog.
Gilla läget, anpassa dej eller flytta.

Bidrags Sverige
Borgarnas tjafs om att nu kommer inte arbetslinjen att gälla. Nu ska folk "gå på bidrag" istället.
Jag blir så trött. Vad är ett bidrag?
A-kassa är en omställningsförsäkring när en människa befinner sej mellan två jobb. En i förväg inbetald försäkring för att i händelse av uppsägning slippa gå från hus å hem.
Sjukpenning är oxå en försäkring. En garanti för att man som sjuk får en inkomst och kan tillfriskna/ dö i lugn och ro.
Socialbidrag är däremot ett bidrag för människor som faller mellan samhällets stolar och det är ett bidrag som ökat under Alliansens tid vid makten.
Men de riktigt stora och kostsamma bidragen är de som företagare som trots lysande siffror tilldelas för att istället för att anställa ta sej an praktikanter från AF. Det är de bidrag som den övre medelklassen tillsammans med överklassen kunnat tillskansa sej för att få hjälp att rengöra poolen eller städa hemma.
Så bidrags Sverige. Ja, vad är det egentligen?

"Allt- var- bättre- förr" tugget
Hörs från både män och kvinnor, företrädelsevis från -40 och -50 talen.
Allt var bättre på deras tid. Barnen var inte så snorvalpiga, kvinnorna inte så gnälliga, männen fick lov att vara karlar, ungdomar var inte så uppkäftiga. Lärarna fick lov att klappa till ungarna och ungarna i sin tur kunde leka med kottar å granar.
Alla kom i tid till jobbet, hade respekt för sin chef och varje söndag serverades långkok.

"Hundägare- bär- skulden- för- allt" pipet
Ja så känns det. Det gnälls över att hundar är lösa eller hundar är inte tillräckligt uppkopplade.
Det gnälls över hundbajs. Som om det vore det värsta som fanns.
Jag har trampat i hundbajs nångång och visst... så jäkla roligt är det inte. Men jag blir mer förbannad på allt detta glas som ligger överallt. Har haft en hund som skar upp tassen rejält.
För att inte tala om allt skräp människor lämnar överallt. Ölburkar, cigarettpaket, engångsgrillar.
Vad sägs om lite sunt förnuft och gemensamt visad hänsyn.
Å vissa människor är faktiskt så löjligt hundrädda att de istället för att lägga energin på att gasta på hundägare borde gå i terapi istället.

Facebookfascisterna
Denna grupp av människor som ständigt retar sej på andra, på bagateller på facebook.
Någon tycker att det skrivs för mycket politik, andra att det läggs upp oändligt med kattbilder.
Några blir stötta över att folk redovisar sina träningsresultat, andra tycker det är "skittrist" att se folks felknullade ungar.
Men sluta titta/ läs då! Välj dina fb vänner med större omsorg.

Flickpojkar

 

När det talas om feminism och jämställdhet så talas det ofta ur kvinnors perspektiv.
Det är inget konstigt med det, vi lever i ett patriarkaliskt samhälle och en värld där kvinnor i stort å smått far illa av männens framfart och bristande respekt.
Det finns bara ett sätt att vara chef på. Ett sätt att vara hög styrelseledamot. Ett sätt att vara statsminister. Det manliga.

Den manliga normen och det manliga förhärligandet är så mycket djupare rotat än vad vi tänker på.
Tänk bara på ord. 2014 finns det fortfarande inget bra ord för kvinnans kön. Antingen blir det kliniskt eller så blir det snuskiga.
Det pratas... gällande både män och kvinnor... om att "ha stake nog att..." som något positivt och starkt medan motsatsen "var inte en sån fitta" är negativt, svagt å fegt.
Detta tankesätt är så utbrett att även män förlorar på det.

Jag funderar ofta på vem mitt lilla barnbarn Noah ska bli. Vad för sorts man och människa han ska bli.
Jag funderar mer på det med honom än vad jag gjorde med min egen son.
Jag vill förstås ge honom hela världen. Allt ifrån solvarma jordgubbar till äventyr.
Men jag vill också ge honom möjligheten att helt fritt vara den han är som person.

Har ni tänkt på ordet "pojkflicka."
Det är en tjej som är stark och modig. En tjej som kanske inte är så förtjust i klänningar och blingbling men som kan klättra i träd, vågar bli smutsig och slåss tillbaka om nån är dum.
Det ses inte som fel i samhällets ögon att vara flickig och feminin men det är ändå ett positivt laddat värdeord pojkflicka.
Kapabelt lixom. Pippi Långstrupaktigt.
Men tänk på ordet "flickpojke."
Det finns inte ens.
Och om det mot förmodan används så görs det negativt. Det är inte så att det ligger en underton av att detta är en sensitiv, kommunicerande, mjuk kille.
I den mån dessa drag accepteras hos pojkar och män använder man andra ord.
Filosofisk kanske. Emotionellt begåvad.
Men ingenting, gud förbjude, som skulle antyda något feminint.
Å detta tror... nej, detta är jag helt säker på... att pojkar och män förlorar på.
Det är inte bara förminskande av klassiska gamla kvinnliga sidor.
Det snävar in även mäns möjligheter.

Jag minns en av min sons första jular, han är född i augusti så kanske var det när han var 2½ nästan.
Vi hade köpt honom ett jättefint bilgarage.
Hans systrar fick varsin krypdocka.
Sonen gav blanka fan i sitt garage och kastade sina lystna blickar och kladdiga händer på dockorna.
Å blev förmanad.
"Nää, Rasmus. Du har fått ett garage, det är din systers. Titta vad fint, här kan bilarna köra osv"
Ja, det var tidigt -90 tal. Man begrep inte bättre.
Självklart fick han annars leka med tjejernas saker men rätt snart hade han tappat intresset och ville bara leka med sina gevär, sina bilar, sin gräsklippare.
Jag vill att Noah ska få bejaka alla sina sidor.
Jag kanske inte kommer att köpa honom prinsessklänning om han inte uttryckligen ber om det men jag vill att han ska få alla nycklar och inte tvingas in i några unkna könsroller och förväntningar om styrka, mod, kaxighet, framåtanda och bilintresse redan som barn.
Jag är övertygad om att det kommer att göra honom till en tryggare, starkare och bättre man.
En lyckligare människa.

Puss/ Asta

Ett ambivalent inlägg om att ta plats och om vikten att klä sej snyggt.

 

Jag lyssnade på Camilla Thulin (modeskapare, författare och kostymör)  igår som var Lotta Bromés gäst i P4.
Hon är en färgstark donna må jag säga! Å stilig.
Jag kunde inte riktigt bestämma mej för om jag gillar henne och hennes budskap.

Nu senast har hon kommit ut med en bok för hur kvinnor kan klä sej bättre på jobbet.
Min första känsla är att såga budskapet.
Lön, rätten till heltid, rätten till en arbetsplats där en kvinna orkar arbeta heltid ett helt yrkesliv är viktiga frågor.
Hur hon ser ut? Not so much.

Men Thulin säger en del som är intressant och som det ligger mycket i.
Hon säger att "mannen" har status i vårt samhälle. "Den unga kvinnan" har status i form av sin ungdom.
"Den medelålders kvinnan" har ingen status.
Och det är sant. Samhället är ett patriarkat och vansinnigt åldersfixerat i synnerhet för kvinnor.
Thulin vill uppvärdera "den vuxna kvinnan." Hon vill ge henne självförtroende och makt.
Hur man ser ut och hur man klär sej signalerar något inte helt betydelselöst till omgivningen.
Hon säger att hon personligen skiter i hur folk ser ut och klär sej men att den som är välklädd och välvårdad vinner en hel del pondus helt gratis. Signalerar ett budskap och ett krav om att bli tagen på allvar.

Och den tanken kan jag sympatisera med klänningsälskare som jag är.
Jag har oxå tänkt på det där. Att vuxna kvinnor antingen klär ut sej till män i kostym, platta skor, skjorta för att signalera pondus eller att vi klär oss som tonåringar för att försöka återskapa något av den där ungdomen vi förlorat.
Överlag kan jag känna att när vi talar jämställdhet och feminism så handlar... eller uppfattar många som om det handlar om... att efterlikna män.
Att dricka som män, knulla runt som män, arbeta 16 timmar per dygn som män.
Jag vill nå jämställdhet med mjuka värden. Män kan lika gärna ta efter oss kvinnor.
Vi har långt högre erfarenhet av att rodda runt en mängd olika roller i våra liv.
Kvinnans, moderns, karriärens, väninnans, hustruns osv.

Sen "tar hon mycket plats" Camilla Thulin och det kan jag både gilla och ogilla.
Igen. Många feministröster klagar över att kvinnor som tar stor plats får skit medan det för män är naturligt. Fast egentligen så finns det väl inget positivt i att tycka sej ha rätten att höras mest... hela tiden och det kanske är männen som borde ändra sej en smula?
Ja jag vet inte. Jag gillar att hon "ryter i" att det inte finns något fult eller värdesänkande med att "bli tant." Att tant är något starkt och respektingivande.
Att ung= snygg och äldre= fulare är nonsens.
Vi som samhälle måste börja uppskatta och uppgradera erfarenhet.
Fast jag fnissade lite åt Thulin när hon strängt sade att hon vägrar vara "du" med barn.
"Jag är inte du med barn, jag är tant Camilla" röt hon i.
"Men om ett barn säger du då" undrade Bromé.
"Då svarar jag "Förlåt?!"
Ingen av mina barn hade förstått det där när de var små och jag är ganska säker på att väldigt många andra 50 åriga kvinnor blivit minst lika förolämpade av att bli kallad tant som du.

Jag tänker att det är lite härligt med människor som sticker ut lite grann.
Ibland kan jag bli lite irriterad på det och då tänka att jag får akta mej förbannat noga för att inte acklimatiseras av småstadsfasoner. Ni vet... i mina lilla stad måste alla vara så förbannat mainstream och ve den som vågar gå utanför normen.
Som nyinflyttad fr Göteborg för massor av år sedan var jag helt chockad över bristen på acceptans och denna stävan efter att inordna sej.
Nu får jag själv vakta på sådana tendenser. Å det GÖR jag.

Vad tänker du?
Om kvinnlighet på jobbet? Om uppgradering av "tanten"? Om människor som tar plats och om Camilla Thulin?

Puss/ Asta

Fast kan man inte göra tvärtom?

 

Unga tjejer dricker allt mer alkohol. Unga tjejer ägnar sej åt dumheter som förr hört till killarnas arena. Som att slåss på stan.
Det är ett tecken på jämlikhet, att flickor gör sånt som förut bara killar stått för.
Jag läser feministiska bloggar där kvinnor upplever att män tar allt fysiskt utrymme. Sitter bredbent på bussen, går rakt in i kvinnor på trottoarer osv.
Jag har aldrig tänkt på det där, men jag ska spana efter fenomenet nu och se om jag håller med.
Ingen karl har gått in i mej på gatan, betor det på att jag vikt undan?
Jag vet inte, men jag ska tänka på det fortsättningsvis.
Det uppmanas till revolution, nu jävlar ska vi brudar ta plats på tussar och tunnelbanor, sitta riktigt bredbent och arrogant bakåtlutade. Nu ska vi inte väja en millimeter i möten på trottoarer. I feministiska bloggar kan man även läsa hur mammorna tänker uppfostra sina barn till att fysiskt sätta gränser, med våld om så krävs. Sina flickor till att vara högljudda osv.

Jag tänker...
Vad är det för fel på "kvinnliga egenskaper", på det mjuka?
Varför är det sämre och varför innebär... alltid... jämställdhet att vi ska bli mer som männen. Ta efter mäns dåliga egenskaper.
Är ett maximalt jämlikt samhälle en plats där alla sitter bredbent, kliar sej i skrevet, halsar en öl å rapar högt?
Ja jag raljerar lite nu men det låter ju nästan så i debatterna.
Jag föreslår att vi istället för att lära våra flickor bli tuffa och kräva plats lär våra pojkar att visa hänsyn. Jag föreslår att alla vi som uppfostrar barn... föräldrar, mor-och farföräldrar, förskolor och lärare m.fl... premierar hänsyn, empati och delaktighet.

Jag vill inte sitta som en karl på krogen eller bussen.
Jag skulle som småbarnsmamma med en karriär inte vilja delta i "männens värld" och arbeta 16 timmar om dagen å bara se mina barn när det sover.
Det är dags att ändra samhället åt andra hållet.
Göra det möjligt att kombinera ett yrkesliv med ett familjeliv.
Sluta att lära våra döttrar att de måste vara tydliga med sitt nej och istället lära pojkar att vänta på ett ja.
Pojkar och män kan ta efter oss istället!
Sköta sin hygien. Visa hänsyn. Ta sitt föräldraansvar eller vad än det må vara.

Puss/ Asta

Slampa

När jag promenerade i ett grått, blåsigt och rått Halland idag, denna första dagen på året, så lät jag tankarna vandra fritt. Under en timmas promenad tillsammans med Gottfrid hann jag nog praktiskt taget tänka på... allt.
Bland annat funderade jag över ordet "slampa." 

Slampa användes redan under 1700 hundratalet i betydelsen av "slarvig kvinna."
Ordet slampa idag står mer för sexuellt utsvävande, lättfotad, promiskuös.
Synonymer är slyna, sköka, hora.
Idag är benämningen till viss del könsneutralt, man kan säga det om män också, men det är inte lika vanligt... kanske för att gemene man inte tänker i de banorna kring manlig sexualitet. Det är dessutom lite mer på skoj när det används om män.

Jag tycker att ordet slampa är ett fruktansvärt ord. Eller en fruktansvärd syn på kvinnor. Ett av de allra mest förnedrande och förminskande ord som finns.
Ändå hör jag både män och kvinnor använda det.
Jag känner till en kvinna... eller ja, jag känner faktiskt till rätt många kvinnor... som haft flera mer eller mindre allvarliga relationer med män.
Dessa män, gifta eller ogifta, stoltserar/ snackar ner/ berättar vitt å brett (jag vet inte å deras syften är säkert olika) denna kvinna till ffa andra män och ger henne rykte om att vara "lätt på foten."
Någon att för andra män ta för sej av.
Kvinnan får sedan "skulden", av både män och kvinnor drabbas hon av fördömanden.
Männen går alltid fria. Ofta sedda som virila och karlakarlar.
Vinner poäng hos varandra, beundran av andra kvinnor.
Ändå har båda parter varit inblandade.
Sökt kärlek, sex, bekräftelse... vad vet jag?!
På 2000 talet. I Sverige. Världens mest jämställda land.

Härom veckan i fikarummet satt vi... bara kvinnor... i varierande åldrar och någon beskrev en snygg kjol hon sett men avstått pga en slits längst låret.
Kjolen var slampig.
Eller ja, jag antar att det inte var klädesplagget som var sexuellt utsvävande utan att det var en signal på att kvinnan som bär den är det.
Ehhh.
Jag förstår att alla inte känner sej bekväm med att visa upp för mycket av ett ben men just synen på kvinnor som döljs i detta till synes oskyldiga lilla tygstyckes diskussion.
Slampig vill man ju inte uppfattas som.
Man är ju en rekorderlig kvinna som håller på sej.
Ungefär,

Hur tänker du?

Puss/ Asta

Ps. När jag bildgooglade på slampa kom en bild på mej upp bland massa halvnakna blonda flickor :) Jag hade tydligen skrivit om ämnet förut.