Lilla fiffi

Ja okej jag erkänner!  Det kan mycket väl vara så att jag är lite irritabel men...

Jag är medlem i flera kvinnogrupper på Facebook och det är framför allt där jag tänkt på det. Detta att vuxna kvinnor kallar sitt kön för fiffi.
Alltså vad ÄR det?
Har ni någonsin hört en man kalla sitt kön för petter-niklas i vuxna sammanhang?
"Jag har fått några blåsor på petter-nikas" eller "när jag är med min kvinna så brukar petter-niklas..."
Nu tänker ni kanske att det är väl ingenting, människor får väl kalla sina kroppsdelar för vad de vill. Men... nää!

Det ligger något jävligt tragiskt i att vi kvinnor har så svårt med att hitta ett fungerande namn för vårt kön i dagligt tal, detta till å med när vi talar med andra kvinnor. Själv använder jag ordet snippa som oxå känns lite för rart och barnsligt men som fungerar bäst för mej.
Underliv är för kliniskt och fitta är för... jag vet inte, det ligger oftast inte rätt i min mun.
Män (och kvinnor) benämner männens kön med penis, snopp eller kuk på ett betydligt mer bekvämt sätt.

Det har ju förstås att göra med att den kvinnliga kroppen och den kvinnliga sexualiteten är mer tabu än den manliga. Den kvinnliga lusten ska vi ju bara inte tala om. Oj oj oj. Där är det inte lätt att pricka rätt.
För lite eller för mycket, jag vet inte vad som är mest skamfyllt.
Där har vi kvinnor en mängd oskrivna regler att rätta oss efter.
Fundera själv i ditt huvud hur sexuellt vidlyftiga kvinnor benämns kontra hur man säger om en man som har ett rikligt sexliv.

Vandringspokal
Madrass
Lättillgänglig
Billig
Hora
....
Player
Hingst
Karlakarl
Eftertraktad
Erfaren

Lite olika tilltal där.

Puss/ Asta

Behöver hjälp av kvinnor.

 

Jag har så smått börjat fundera på vad jag skall skriva min D-uppsats om.
Det finns ju massor av intressanta ämnen och vinklingar.
Initialt tänkte jag skriva om något som var brett eller allmängiltigt nog att gälla oavsett var jag jobbade. Något jag kunde ha med mej så väl på en ungdomsmottagning som på en förlossningsavdelning eller en fertilitetsklinik.
Så tänkte jag när jag skrev C-uppsatsen, då valde jag långvarig smärta.

Men ju mer jag har funderat desto mer känner jag för att skriva om någonting kring klimakteriet.
Trist och osexigt ämne tänker ni. Inte alls.
Klimakteriet är en lång period i en kvinnas liv, den kan sträcka sig över 10-15 år, alltså längre än vad puberteten är.
Klimakteriet börjar med en sviktande ägglossning, allt mer vikande fertilitet, sjunkande östrogen och avslutas med menopaus... och därefter... vad? Ålderdomen?
Menopaus inträffar kring 52 års ålder. Tidigare för vissa, något senare för andre.

Som ung flicka och kvinna finns Ungdomsmottagningen.
Senare tar Mödravården vid. Mödravården som även kan kallas Barnmorskemottagning.
Dit vänder sig den fertila kvinnan för provtagning, preventivmedelsrådgivning och i samband med graviditet. Det är alldeles naturligt.
Men vart vänder sig kvinnan i klimakteriet? Och med vilka problem?
I Mödravårdens uppdrag står det att de skall verka för reproduktiv och sexuell hälsa under hela kvinnans liv.
Några meningar senare så står det att Mödravården är för den kvinna som slutat gå på Ungdomsmottagningen fram till några år in i klimakteriet.
Sexuell hälsa hela hennes reproduktiva år alltså...
Det gör mej förbannad ur både ett folkhälso och ett rättviseperspektiv!
Kvinnohälsa har aldrig varit lika viktig som mäns hälsa och detta gäller då i synnerhet den icke reproduktiva kvinnan.

När jag skulle byta spiral kände jag mej vilsen innan jag ringde och bokade tid på Mödravården.
Jag kände inte heller att jag direkt passade in i väntrummet bland alla föräldraridningar.
Om jag senare kommer få problem med klimakteriet i form av värmevallningar, nattliga svettningar, torra slemhinnor som får sex att göra ont, depression och sömnproblem så förväntas jag vända mej till en gynekolog antar jag?
En gynekolog kan skriva ut östrogen, i systembehandling och/ eller lokalt.
Hen kan skriva ut antidepressiva och sömntabletter.
Men mer då?
Varför skall inte en kvinna i klimakteriet få stöd, råd och samtal kring sin sexualitet och sitt välmående som alla andra kvinnor.
Flera gånger har jag varit på väg att skriva "den äldre kvinnan" men ändrat till "kvinnan i klimakteriet", för vi talar om en lång tid. Vi talar om kvinnor på dryga fyrtio år fram till... ja, vad är genomsnittsåldern för en kvinnas liv i Sverige... 84 år?
Kvinnor i fyrtio-femtio års åldern är mitt i karriären, mitt i sitt sexualliv, barnen har blivit vuxna och på många områden väntar förändring och utveckling.

Förstår ni nu hur jag menar?
Många av mina läsare ÄR kvinnor som står inför eller mitt i klimakteriet och jag skulle vilja ha era tankar. Hur känner ni inför klimakteriet? Var hämtar ni stöd? Hur skulle ni vilja ha det? Hur blir ni bemötta?
Det vore väldigt roligt om ni ville dela med er av era tankar så kanske en frågeställning eller ett syfte så småningom kan utkristallisera sej för mej kring HUR jag ska ta mej an detta ämne.
Tack.

Puss/ Asta

Slampa

När jag promenerade i ett grått, blåsigt och rått Halland idag, denna första dagen på året, så lät jag tankarna vandra fritt. Under en timmas promenad tillsammans med Gottfrid hann jag nog praktiskt taget tänka på... allt.
Bland annat funderade jag över ordet "slampa." 

Slampa användes redan under 1700 hundratalet i betydelsen av "slarvig kvinna."
Ordet slampa idag står mer för sexuellt utsvävande, lättfotad, promiskuös.
Synonymer är slyna, sköka, hora.
Idag är benämningen till viss del könsneutralt, man kan säga det om män också, men det är inte lika vanligt... kanske för att gemene man inte tänker i de banorna kring manlig sexualitet. Det är dessutom lite mer på skoj när det används om män.

Jag tycker att ordet slampa är ett fruktansvärt ord. Eller en fruktansvärd syn på kvinnor. Ett av de allra mest förnedrande och förminskande ord som finns.
Ändå hör jag både män och kvinnor använda det.
Jag känner till en kvinna... eller ja, jag känner faktiskt till rätt många kvinnor... som haft flera mer eller mindre allvarliga relationer med män.
Dessa män, gifta eller ogifta, stoltserar/ snackar ner/ berättar vitt å brett (jag vet inte å deras syften är säkert olika) denna kvinna till ffa andra män och ger henne rykte om att vara "lätt på foten."
Någon att för andra män ta för sej av.
Kvinnan får sedan "skulden", av både män och kvinnor drabbas hon av fördömanden.
Männen går alltid fria. Ofta sedda som virila och karlakarlar.
Vinner poäng hos varandra, beundran av andra kvinnor.
Ändå har båda parter varit inblandade.
Sökt kärlek, sex, bekräftelse... vad vet jag?!
På 2000 talet. I Sverige. Världens mest jämställda land.

Härom veckan i fikarummet satt vi... bara kvinnor... i varierande åldrar och någon beskrev en snygg kjol hon sett men avstått pga en slits längst låret.
Kjolen var slampig.
Eller ja, jag antar att det inte var klädesplagget som var sexuellt utsvävande utan att det var en signal på att kvinnan som bär den är det.
Ehhh.
Jag förstår att alla inte känner sej bekväm med att visa upp för mycket av ett ben men just synen på kvinnor som döljs i detta till synes oskyldiga lilla tygstyckes diskussion.
Slampig vill man ju inte uppfattas som.
Man är ju en rekorderlig kvinna som håller på sej.
Ungefär,

Hur tänker du?

Puss/ Asta

Ps. När jag bildgooglade på slampa kom en bild på mej upp bland massa halvnakna blonda flickor :) Jag hade tydligen skrivit om ämnet förut.

Blunda och tänk på England...

 

Ja, det är ju ett råd så gott som något.
Sagt av någon öm moder inför dotterns bröllopsnatt, jag har glömt av vem.

Men alltså, lets talk about sex.
Är det så jäkla roligt egentligen? Vad tycker ni?
Vad tycker ni på riktigt?!
Allting här i livet går upp å ner och så även sexlusten (det ska gudarna veta) och just nu är det rätt mycket ner.
Orsakerna till det är många.
Jag har aldrig varit någon egentlig "storätare" av sex, aldrig haft någon brinnande lust.
Tyvärr, måste jag väl säga.
Äktenskapet går även på övriga områden lite på sparlåga.
Jag äter en medicin... Cipralex... vars kanske mest kända biverkning är just nedsatt sexlust.
... Å jag sover i köket. Utan maken.

Jag tror dessutom att vi kvinnor behöver hålla vår lust igång för att få mer lust.
Avhållsamhet gör oss inte kåtare utan tvärtom, den är förödande för sexlusten.
Jag har läst många sexologer som ger rådet till kvinnor med nedsatt lust att "ligg i alla fall."
Träna upp lusten, få den att vakna.
Lite "blunda och tänk på England" alltså.
Andra sexologer säger att man absolut inte ska begå våld på sin ickelust.
Att man tvärtom skall känna sej trygg och ha rätt i att inte bli ifrågasatt i den.
Att träna upp det sensuella som smekningar, massage, kyssar utan "hotet" om att det måste (eller ens får lov) att leda till sej.
Olika skolor. Vilken tror ni på?
Jag har lixom tappat bort min sinnlighet.
Bejakat andra sidor, bra sidor, som att "leva i nuet" men lusten... den är näst intill stendöd.
Jag leker knappt med mej själv längre.

Jag kan få för mej att jag ska jobba på många saker i mitt liv.
Vikten.
Flåset.
Musklerna.
Köpivern.
Sömnen.
Snusandet.
Ja ni vet... Men egentligen, vad är viktigare än lusten?
Kittet i en relation. Det som skiljer från alla andra nära relationer.
Jag tror bannemej att maken å jag ska investera i en hotellvistelse inom en snar framtid.
Berätta! Vad känner ni? Vad har ni för tankar? Hur har ni det i er relation?
Å om ni lyckats tända lågan igen, hur gjorde ni?



Puss/ Asta

Stolt kärlek

Det blev inte i år... heller.
Men nåt år SKA jag till Pridefestivalen.
Det verkar vara så himla mysigt där, en riktig folkfest.
En fest för kärleken, sexualiteten. För lusten och acceptansen att få vara olika.

Ändå hoppas jag att det kommer en dag när festen inte behövs.
Egentligen är det absurt att man fortfarande diskuterar människors sexualitet.
Att det skulle vara viktigt på nåt vis? Vem folk älskar å vem de ligger med.
Att behovet att indela människor i olika fack fortfarande finns anno 2012.
Visst är det märkligt?
Det blir fortfarande stora tidningsrubriker när en kändis "kommer ut"... även om det är i hyllande ordalag.

För min del skulle jag inte bry mej ett jota om någon av mina barn blev homo eller bi.
Vad som skulle göra mej ledsen vore om de var ensamma, om de aldrig fann den där kärleken.
Jag har höga krav på mina svärsöner och svärdöttrar men om deras kön har jag ingen som helst åsikt.
Hur tänker människor som bryr sej om sånt?

Puss/ Asta