Prisvärda strumpor

 

Jag sätter en skittråkig rubrik på detta inlägg. Jag delar inte inlägget på facebook.
Jag vill att ni ska läsa och ändå inte.
Det är privat för fan! Gå!
Snälla se mej. Hjälp mej.

Ibland är livet så jobbigt att jag knappt står ut.
Efter att krampaktigt å desperat letat i hjärtat efter svar och i hjärnan efter lösningar i veckor så känner jag mej fullständigt utmattad och vid vägs ände.
Jag tänker... "Jag måste stå ut, för vad är alternativet? Att dö? Det vill jag väl inte?"
Nej, självklart inte. Ingen läsare behöver ringa 112. Jag är inte självmordsbenägen.
Jag står där... mentalt... i en sådan där skrämmande mörk skog, full med gömställen för fiender, med rötter som sträcker sej efter mina fötter och grenar som slår mej i ansiktet.
En skog så full av främmande ljud, brus, viskningar... och samtidigt helt tyst.
Vägen har tagit slut, helt abrupt och framför mej breder snåren å mörkret ut sej och jag vet inte vilket håll jag ska gå.
Så jag står där. Livrädd och skrapar med fötterna i den sista centimetern av grus.
Jag vet ingenting.
Jag kan ingenting.
Jag orkar inte mer.

Har ni tänkt på hur ensam man är när man mår så här?
Nej, det har ni förmodligen inte.
Well, jag är det.
Ensam.
Jag har föräldrar. Jag har barn. Jag har vänner... några närmare än andra... men inte en enda av dem kan jag prata med. Inte en enda av dem kan jag förmå mej att sträcka ut handen till och säga... hjälp mej.
Hjälp mej, för jag orkar inte mer.
Vad säger det om mina vänner och vad säger det om mej?
Jag har ingen jag kan ringa mitt i natten.
Jag har ingen som oroas för mej.
I döden och i riktig sorg är man ensam.
Det låter dramatiskt, melankoliskt men det är sant.
Jag tror tyvärr att många känner igen sej. Vi har människor runt omkring oss, olika vänner som fyller olika behov, vi har ett ständigt brus av bekanta runt om via sociala medier.
Men när det är tufft... tufft på riktigt då är vi ensamma.

Jag skulle behöva mitt vin. Få vila i den där lätta berusningen och lugnet som uppstår efter 3 glas kanske. Den där tillförsikten som kommer då... i bästa fall. Känslan av "skit samma."
Men nu dricker jag ju inte längre.
Ska jag höja min antidepressiva dos? Ringa en doktor och få ångestdämpande utskrivet?
Inget av det känns bra.
Jag vet ju vad som gör ont, bara inte hur jag ska lösa det.

Aldrig är det så jobbigt att må dåligt som när man förväntas må bra.
Dagen före semestern.
"Semester?! Men vad härligt, hem och NJUT med dej nu."
Mmm.

Puss/ Asta

Denna dagen, ett liv.

En ledig dag till enda. Imorgon tillbaka till plikten igen.
Hjälp mej att räkna här nu.
En.
Två.
Två dagar... eller rättare sagt, två kvällspass... left to do.
Två arbetspass, onsdag å torsdag, och sen är det semester.

Idag sov jag oerhört länge. Tror Gottfrid å jag sträckte på oss och gäspade bort den sista sömnen ur våra kroppar strax före 12:00. Anständiga människor äter väl lunch så dags?
Själv steg jag upp, satte på kaffet med tuttarna flaxande för vinden, innan jag svidade om i träningskläder.
Efter kaffedrickning och "toalettbestyr" drog jag ut å sprang. 6,2 km i sand, på sten, grus, gräs och asfalt.
Så här glad såg jag ut efteråt.



Därefter passade jag Noah medan hans mamma skulle in till stan och Försäkringskassan.
Det tog FYRA timmar. Jag misstänker att hon hann med en å annan affär å en å annan fika oxå.
Men vad gjorde det?!
Vi klarade oss finfint lill-killen å jag. Hela frysen är full av mjölk och vi hann med två matningar, två blöjbyten, Noah tog en powernap och myspys på mommos bröst, vi gick med bärsele, satt en stund i skuggan på altanen.
Han är en krävande skrutt. Sitter gärna i babysiter... 2 minuter om man underhåller honom av bara helvete under tiden.
Boundingtid. Den här kvantitetstiden som jag tyvärr missar med Ängla då hon bor längre bort, som jag hoppas kunna ta igen sen. Senare, när hon blir lite större.
Gottfrid uppskattade det föga. Han följde oss överallt men suckade tungt och blängde på mej.



När mamman äntligen kom hem fick hon tillbaka sin bäbis och jag tog min egen och drog till havs.
Ja till havet alltså, inte ut på havet.
Gottepojken fick bada och vi fick vår stund tillsammans.
Sinnesfrid.

Kvällen avslutades genom att lyssna på Jimmie Åkessons tal i Almedalen och få spunk på det han säger och på allt han ljuger om.
Nu är det snart natten och som sagt två dagar kvar.
En.
Två.

Puss/ Asta

Så vart man lite uppfostrad igen då

Framåt kvällskvisten blev det äntligen dags för mej å Gottfrid att ta en promenad ner till havet så lilleman fick bada.
Länge å väl plaskade han runt bland sjögräs å vågskvalp. Lycklig över att få egen mammatid och att få vara i sitt rätta element igen.

På vägen där ifrån strosade han lös, vidderna är oändliga där, ingen hund eller människa dyker upp utan att man ser det på långt håll.
Ingen hund eller människa nej... men en kanin dök upp. Två meter från Gottfrid skuttade den fram ur ett buskage och under en frusen halvsekund såg de på varandra innan jakten tog fart.
Jag brydde mej inte ens om att ropa. Kaninen var snabb, Gottfrid inte lika snabb och kaninen hade gott om flyktvägar och buskage att fly in i.
Gottfrid hade knappast brytt sej om mitt stanna ändå.
Nån minut senare kommer han lunkande tillbaka.
Vi fortsätter en liten stund framåt och ska passera ett hus. Jag kopplar upp hunden...

Redan på långt håll ser jag vad som väntar. Mannen, kanske i 35 års åldern, står där vid grinden till sin tomt och väntar. Liksom så där... bestämd. Ser ni honom framför er?
Avslappnad klädsel, shorts och nån anspråkslös t-shirt. En unge klängandes på benet, en yngre i famnen.
Han är en modern man. En mjukispappa. Men ändå karl i huset.
Det visar han tydligt genom sitt kroppsspråk där han står väntandes vid grinden medan hans fru/ kvinna/ sambo vad vet jag hukar runt bland perennerna. Säkert tycker hon att han är lite pinsam, men ändå manlig...
Jag stämmer i bäcken. Ler så brett att käken nästan går ur led och säger med glad och hög röst
"Hej hej, härlig kväll vi har."
Han kommer lite av sej. Vacklar till. Får fram ett "Ehh, ja..." innan han säge "hej hej" tillbaka.
Jag hinner nääästan passera innan han har funnit jämvikt igen för att få fram det där som tryckt honom.
"Är det dina hundar båda två?"
Jag tittar på honom, nu tappar jag jämvikten lite istället.
"Båda? Jag har denna, han är min ja."
"Jaha. Han jagade ju en annan hund. En mycket mindre!"
Jag tittar oändligt länge på honom igen...
"Han jagade en vildkanin" svarade jag torrt och utan tillstymmelse till leende.
"Jaha" säger mannen snopet och börjar intressera sej för något i sin dotters hår medan frun/kvinnan/ sambon fnissar till där i buskarna.
Jag å Gottfrid går.

Å så tänker jag...
Det var så uppenbart att den här mannen skulle reda ut vad som försegick. Det såg jag på håll.
Nämen en stor hund som springer lös och jagar... nåt. Nä nu jäklar i min låda ska jag säga till!
Jag har varit med om det så många gånger. Hur... i huvudsak män... bryr sej och ska kontrollera att bajs verkligen plockas upp, att hundar inte får vara lösa efter 1:a april, att de inte får stå å skälla efter katter eller vad det nu må vara.
Fast det är kanske lite fint ändå tänkte jag när jag lämnade mannen med sin familj i sommaridyllen.
Att man bryr sej, att man vågar lägga sej i.
Mmmmm.

I dagarna stod det om en tjej som blivit våldtagen mitt under Bråvallafestivalen.
Det är tyvärr inte första våldtäkten som sker på en festival, troligen inte den sista heller.
Kvinnor har blivit våldtagna i folkmyllrande gränder, i tunnelbanetåg, på bussar.
Inte så gott om män som bystar upp sej och ska säga ifrån då.
Inte så mycket rätt å riktigt där inte.
Kvinnor åker på däng i sina hyreslägenheter så grannarna knappt kan höra vad som sägs på tv.
Ungar kommer blåslagna till skolan.
Vad är detta rättspatos då?!

Nej, det verkar drabba hundägare i allmänhet och medelålders kvinnliga hundägare vars hund kan kvala in som "kamphund" i synnerhet.
Jag blir uppfostrad hela tiden av bekymrade samhällsmedborgare.
Varesej det behövs eller inte. Trots att min hund kanske inte är lydig men fan så mycket mer välartad än flertalet småhundar i området.

Puss/ Asta