Vikt, lopp å komplimanger om arslen

 

Sista inlägget i maj 2014. En dag som gick och som aldrig kommer åter.
Maj är vid sidan om hösten min favoritmånad.
Imorgon är det juni. Juni som i "sommar på riktigt."

Jag jobbade kvällspass igår och dagpass i dag och efter det är jag inte riktigt människa.
De där nattimmarna blir aldrig särskilt långa eller många.
Jag sov middag en timma när jag kom hem. Efter det hade jag tänkt ge mej ut på en löptur men jag kom mej inte riktigt för. Den där latmasken har rätt stor makt över mej.

Oftast när jag ska ut å springa så tar det emot.
Jag kommer på hundra ursäkter och är bättre i världen än vilken tonåring som helst på att säga "Visst... sen!" till mej själv.
Sen blir sällan. När jag väl kommer ut är de gånger jag inte dividerar för mycket med mej själv utan bara klär på mej, sätter i lurarna i öronen och går ut. Utan betänketid.
För några dagar sedan gick jag med i en grupp på facebook som heter Lonesome runner.
Det är en grupp för alla som springer. Varesej du kämpar med 2 km eller med en Maraton.
Åtminstone står det så i gruppens beskrivning.
Men de flesta som springer... eller som skriver där i alla fall... spelar i en helt annan liga än vad jag gör. Springer maratons och andra riktigt hårda lopp.
Men det är en himla peppande snäll grupp. Faktiskt har jag aldrig stött på nåt liknande. 
Min presentation där gillades av typ 200 st och jag fick massor av kommentarer, välkomnande, hejarop. Jag kan varmt rekommendera den för alla som gillar att springa och som vill nörda in lite mer på ämnet.
Jag har blivit lite peppad och faktiskt funderat lite på om jag möjligtvis skulle fixa att springa Göteborgsvarvets 21 km nästa år.
Det låter ju galet långt. Sinnessjukt och ja omöjligt för en tant som aldrig tidigare motionerat men det vore en rejäl utmaning och något att fokusera träningarna på.
Platserna håller tydligen på att ta slut redan (det är i maj) så jag får tänka snabbt och jag känner mej livrädd vid blotta tanken men...
Ahhh, nåt är där å lockar och drar ändå. Denna ständiga drivkraft att duga och att klara av det andra fixar.
Nån av er som sprungit en halv eller helmara?

Jag har varit sjukt onyttig hela helgen.
Ätit pizza både fredag och lördag. Å idag sitter jag å trycker in chips i kakhålet.
Sockerberoende har jag aldrig varit men salt å fett beroendet är inte att leka med.
Det får bli omstart ordentligt nästa vecka. Jobbar förvisso 6 dgr nästa vecka med men måste ändå försöka få lite ordning på ätandet å motionerandet.

På tal om sånt så fick jag en komplimang idag.
En vaktmästare kom gående bakifrån och sa när han kom jämsides...
"Du har gått ner i vikt va?"
Nja, svarade jag för det har jag inte, men jag ser lite slankare ut sen jag började med löpningen igen.
"Det syns på din rumpa" sa han
"Spanar du in den" tänkte jag.
"Jag vet inte för jag väger mej så sällan" ljög jag.
"Ha! Det var det dummaste jag hört. Ni kvinnor har ju koll på varenda gram" sa han.
Jag rodnade nog för det var mitt i prick. Påkommen med fingrarna i syltburken lixom.
Jag HAR koll på varenda gram.
Jag är kass på att ta tag i det men koll har jag.

Puss/

Bloggdalas bokcirkel. Recension av "Kvinnan som gick till sängs ett år" av Sue Townsend

Då så. Då ska maj månads bokrecension skrivas,
Denna gång har vi på uppdrag av Ergo Sum läst  "Kvinnan som gick till sängs ett år" av Sue Townsend. "Engelsk bestseller som lockar till gapskratt" utlovar tidningen Tara på bokens framsida.

Detta är historien om Eva och hennes minst sagt excentriska familj.
Samma dag som tvillingbarnen Brian junior och Brianne flyttar hemifrån för att läsa vid universitetet i Leeds går Eva till sängs.
Från början utan någon särskild plan. Hon behöver vila och tänka alla ofärdiga tankar klart.
Hon vill ta paus från familjemedlemmar som bara tar henne för given.
Och i sängen blir hon kvar.
Evas egna familj är både upprörda och personligt förolämpade över denna galenskap men okända människor börjar snart vallfärdas för att ta del av Eva påstådda visdom.

Jag vet inte hur jag ska ta mej an denna boken riktigt. Vet inte riktigt vad jag tyckte mer än att den var... konstig. I början på ett bra sätt, i slutet allt mer utflippat.
Eva framstår som den enda någolunda normala människan.
Hennes man Brian som är världsberömd och supersmart astronom är fullkomligt oduglig inom allt som inte har med sitt yrke att göra och kan knappt koka en kopp te på egen hand. Han orkar inte ens vara en god älskare åt sitt vänsterprassel Titania som bor i boden i anslutning till huset.
Tvillingarna, Brianne och Brian, har definitivt någon form av neuropsykiatrisk diagnos.
Evas mamma Ruby är dråpligt egocentrisk och ensam och svärmodern Yvonne nog för att göra vilken svärdotter som helst sinnessjuk.
Boken är dråpligt skriven.
Jag skrattade till ett par gånger och log betydligt fler.
Den innehåller en hel del tänkvärdheter och författaren är fyndig och beskriver många saker som jag själv reflekterat över på ett roligt sätt. Samtidigt finns en viss svärta i den.
Ensamma människor som inte når fram till varandra.
Det är en satir och överdrifterna skall vara där, som spootlights på den riktiga världen.

Samtidigt når boken inte fram till mej.
Den är för långdragen, den står och tuggar och den får aldrig till det där antiklimax som den försöker bygga upp.
Alla blir lixom bara... värre. Ja, det är en bra sammanfattning, det blir värre!
Ruby skruttigare, Eva svagare, Brian än mer skitstövel, ungarna än mer egocentriska och utspaceade.

Jag ger ändå boken 3. Den roade för stunden och jag tror faktiskt att jag kommer att tänka på Eva lite nu och då.
Nästa gång är det Elina som väljer boken vi skall läsa samt när den ska recenseras.

Puss/ Asta

Jag försöker igen.

Jag fick en fråga här på bloggen en gång från en bloggsyster som jag besvarade... eller inte lyckades besvara... men jag tänkte att jag skulle misslyckas med att försöka förklara en gång till.
Det tillkommer nya läsare, nytt vatten rinner under broarna osv.
En bloggsyster frågade en gång varför det är just rasism av alla orättvisor som triggar igång mej och som jag skriver spaltmeter om.

Jag har inget bra svar.
Bara att jag är en utpräglad humanist. I att reagera på orättvisor och utanförskap.
Det låter pretansiöst och självförhärligande men jag tror att det är utmärkande drag hos de flesta vänstermänniskor. Det finns borgliga med solidariska förtecken oxå absolut men vänstern och socialdemokratin har en högre tro, sätter ett högre värde på samhället och kollektivet medan högern i större utsträckning handlar om individen och det egna ansvaret/ de egna möjligheterna.
Jag säger inte här å nu att det ena är mer rätt än det andra, det är olika synsätt helt enkelt.
Solidaritet och rött hör ihop.
Humanister är humanister i alla frågor.

Som socialdemokrat (å nu talar jag inte för hela partiet för det är stort och brett) så tror jag inte på klassklyftor. Jag tror det är förödande för ett samhälle. Att det mer skapar ett vi å dom och aldrig mötas de tu än att det skulle vara en drivkraft, en kombinerad motor å piska, till att få det bättre som denna regeringen tror.

Många och stora grupper i samhället har fart illa av de ökade klasskillnaderna.
De arbetslösa och utförsäkrade.
De sjuka som tvingas att arbeta eller gå till socialen.
Barnen till dessa grupper.
Det drabbar de fattiga och det drabbar de utslagna.
Allra hårdast drabbar det dom utan språk eller röst. De som saknar kanaler att föra ut sin desperation.
Därför brinner jag mest för invandrarna, för missbrukarna, för de hemlösa.

Det innebär inte på något sätt att jag står bakom de klyftor och raviner som övriga grupper rasar ner i.
Här är en stor vattendelare mellan röd och blå politik.
De blå kallar a-kassa, sjukförsäkringar, pensioner för bidrag.
Jag som röd kallar det försäkringar. Som vi i förväg betalt in till.
Som vi som samhälle solidariskt bidragit till.
Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Men pensionärer har ofta höga röster. Föreningsliv och parti som företräder dem.
De arbetslösa lika så. Även många av de sjuka.
De orkar/ kan inte jobba men de har sin röst och sina kanaler kvar.

Jag avskyr när vi ställs mot dem.
Särskilt när två utsatta grupper gör det mot varann.
I dagarna har jag i insändare, bloggar, på sociala medier läst om hur sverigedemokrater ynkas.
Hur ingen förstår dem. Dessa sårade själar.
Dessa unga arga fattiga män.
Men den bilder av Sverigedemokraterna stämmer inte längre. Åtminstone inte entydigt.
Det är förvisso fortfarande så att få kvinnor lockas av Sd. Det är få akademiker.
Men det är breda grupper ur Moderaterna och ur LO.
Å let´s face it... de flesta arbetargrupper tjänar mer än många akademiker.
Sverigedemokraternas största fästen är på landsbygden. Där invandrarantalen är förhållandevis låga.
I storstäderna, där problemen med segregationen finns, där är sympatisörerna färre.
Det är inte synd om människor som väljer att vara rasister. Eller egoister.
Vi lever i en tid av gränslös information. I en tid när vi från barnsben lär oss att vara källkritiska.
I att ifrågasätta.
Den som väljer enkla populistiska budskap får göra det men de kan inte förvänta sej gullande och duttande från sin omgivning.

Vi ska bekämpa klassklyftor. Inte varann.
Vi ska bekämpa fattigdom och utanförskap.
Sverige har med rätt insatser råd att värna både pensionärer och flyktingar.
Både sjuka och arbetslösa.
Inte kravlöst, absolut inte. Men med vettiga, riktade insatser och med en anständighet till de försäkringar som människor i förväg investerat i.

Puss/ Asta