Inte en enda av er 76%

Ja, det är ingen vetenskaplig undersökning utan "bara" Dagens fråga på Aftonbladet men jag blir illa till mods av det överväldigande svaret i alla fall.
Drygt 76% av de som svarat tycker det är en bra idé att förbjuda tiggeri.

Jag stod å höll en döende patient i handen idag. Hen flämtade som en fisk på torra land av andnöd och blicken låste sej fast i min med ett uttryck av ren å skär skräck.
Ja, det var obehagligt att se på. Rent ångestframkallande faktiskt.
Förbjud dödssjuka människor tycker jag!
Jag såg en bild på facebook idag. Det var en död flicka som flöt med ansiktet nedåt i Medelhavet, en av alla drunknande flyktingar detta året.
Förbannat otrevlig bild. Störde absolut min torsdagsförmiddag.
Förbjud flykt!
Minns ni den där reklamen Barncancerfonden körde?
Den med fyra glada barn som satt på en stol och sedan en tom stol.
Budskapet var glasklart och hemskt, en av fem cancersjuka barn överlever inte.
Vilken förälder, mor el farförälder känner inte av den skräcken?
Förbud barncancerfonden!

Behöver jag betona ironin?
Behöver jag förklara att även jag tycker det är förbannat jobbigt att se alla dessa fattiga människor i totalt utanförskap som sitter på marken med blicken ödmjukt fäst i asfalten eller som lite vädjande ropar "Hello" efter mej när jag ska handla?
Jag hoppas ni förstår det ändå.
Självklart hade jag föredragit att slippa få in världens orättvisa mitt i mitt synfält.
Det var lättare innan, när affärernas entréer istället pryddes av trevliga blomkrukor.
Men orättvisan finns. Fattigdomen och utanförskapet finns.
Så jävligt och så brutalt att det är värt att sitta i regn å rusk på en svensk gata och tigga småpengar för att barnen där hemma ska få mat, kanske till å med få gå i skolan.
Inget förbud mot tiggeri i världen hjälper dessa människor.
De enda som en sådan lag... möjligen... skulle kunna hjälpa är oss redan privilegierade att slippa se på.
Hör ni inte hur horribelt det låter?

Sverige kan aldrig lösa all världens fattigdom. Vi kan inte ensamma förändra förtrycket mot världens romer. Vi måste använda alla kanaler vi har att sätta press på deras hemländer att ta sitt ansvar.
Men under tiden kan vi inte förvägra desperata människor att göra vad de kan för att klara livhanken.
Ingen av oss hade låtit bli att sälja våra själar och stampa på vår stolthet om det vore det enda sättet att hålla liv i våra barn.
Inte en enda av dessa 76%.


Puss/ Asta

Samma klot

För många år sedan såg jag en dokumentär där en scen bet sej fast i mitt inre så hårt att jag inte kan sluta tänka på den.
Det var en dokumentär om Afghanistan och fattiga människor som levde på opiumodling och bodde i tält.
Minns inte så mycket mer än att de satt där i sina skitiga trasiga kläder och rökte opium och kvinnorna blåste in rök i de små barnens munnar.
Det var så fasansfullt att se att bilderna kommer tillbaka till mej om å om igen hur gärna jag än vill glömma och förtränga.
Hur kan man göra så? Tvinga i sina egna små barn narkotika?

Det är en värld så olik vår. Det är rent ofattbart att vi lever på samma klot, tillhör samma art, men har så olika liv och så olika förutsättningar.
Standarden och förnuftet (bildningen kanske är ett bättre ord) är flera hundra år efter vår civilisation.
Häst å vagn, åkrar som plöjs för hand, fattigdom, ett straffsystem med öga för öga tand för tand.
Fattigdom, elände och en obefintlig infrastruktur och skolväsen.
På samma klot.
Här i Sverige äter gravida inte viss sorts fisk, inte för mycket lakrits, inte vissa ostar eller charkuterivaror. Det dricks sparsamt med kaffe och absolut ingen alkohol.
Vi tänker genus, vi lyssnar till barnet, vi förstår att respektera även små viljor.
Å där... blåsa opium i munnen på de små.
Samma klot.

Som sagt, jag har tänkt så mycket på denna scen som jag så förtvivlat önskar att jag aldrig hade sett.
Det känns som ett elände jag inte vill veta om, för tungt för att bära trots att jag bor många hundra mil därifrån.
Men människor lever där. Inte för att de valt eller förtjänat det utan för att ödets lott blev sådant.
Att blåsa opium i sitt barns mun görs inte av elakhet. Det vill och kan jag inte tro.
Det lindrar antagligen hunger, håller barnen lugna så de vuxna kan arbeta eller vila efter ett tungt utfört arbete.
Å sen okunskapen, insikten i hur farligt det är och vad de gör mot sina barn.

Det är fattigdomen och orättvisan som skall förbannas.
Samma klot.

Puss/ Asta

Hoodsen som politikerna glömde

Jag är sosse. Jag har det i blodet.
Men likväl... jag hörde Stefan Löfven intervjuas för Sveriges radio på Biskopsgården där de senaste gängrelaterade dödsskjutningarna inträffade på en krog här om dagen. Det senaste. Det har varit många skjutningar i de hoodsen de senaste åren.
Stefan Löfven pratade så fint om att alla måste hjälpa till, om att lösningen heter arbete och utbildning.
Så klart att det är viktigt. Självklart. Men det behövs mer än så. Är mer än så.

Har ni varit i Biskopsgården? Eller i Hjällbo?
Hammarkullen? Tynnered?
Göteborgs värst drabbade förorter. Det ser lika dant ut i alla större städer.
Det borde ta me fan vara kriminellt för politiker att göra så mot människor.
Att stillasittande se på ett sådant förfall.

unga röker braj utanför fritidsgården
tjackisen står och dyrkar nåt av låsen
polarns mamma gömmer systembolagspåsen
välkommen till mina områden
svär att alla här sitter fast i psykosen
in och ut, ut och in från kriminalvården
som politikerna glömde postkoden
välkommen till mina områden

Rader ur Kartellens mest kända låt "Mina områden", just hans områden var en förort i Stockholm.
Aldrig varit där men känner till miljön. Hopplösheten.
Jag tänker att människor som jag talar med här, uppvuxna under trygga förhållanden, i någon liten pittoresk småstadsskola, med en mamma å pappa, ett hus och kanske en sommarstuga, människor som vuxit upp så som alla människor borde få växa upp (Just det där mamma-pappa lägger jag mej inte i, det kan vara pappa-pappa eller mamma-mamma eller ja, trygga omständigheter) de kan inte förstå den här förortsmiljön.
Å politiker. Ja de är många gånger än längre ifrån det som är verklighet för väldigt många.
Jag tror inte Löfven med bästa välvilja kan leva sej in i hur det är att bo och växa upp i ett område där alla vuxna är arbetslösa. Där de flesta vuxna har psykiska problem och/ eller missbruksproblem.
En verklighet där den enda karriärsväg ungarna ser är gangsters med snygga brudar, blanka dyra bilar, gott om pengar.
Det bor väldigt mycket sanning i den gamla klyschan "Den som inte kan vara bäst på någonting kan i alla fall vara bäst på att vara värst."
Gängen och kriminaliteten erbjuder en gemenskap. En respekt. En chans.

I våra svenssonöron låter det helt absurt att skjuta en annan människa för en obetydlig ekonomisk skuld eller annan oförrätt.
Men för den människa som i hela sitt liv levt i den miljön och inhämtat alla sina referenser från den blir även våld vardag. Ingen ung människa börjar med att råna någon med ett tungt vapen.
Innan dess har det snattats, sen stulits, sen gjorts inbrott. Allt för att finansiera det flotta livet, droger och för att klättra i hierarkier.
I detta finns bara offer. Både i ett micro men oxå i ett macroperspektiv.

Men, alla människor som växer upp i Biskopsgården eller Hjällbo blir inte kriminella.
Det är sant. De allra flesta i dessa områden lever fattiga, strävsamma, skötsamma skitliv.
Samhället har svikit dem. Miljön är deprimerande, tryggheten obefintlig, skolorna slitna och segregerade. I vissa skolor är svenskar i minoritet, etniskt svenska barn bryter på "blattesvenska."
Socialdemokraterna har många och långa år av misslyckande med dessa områden och denna problematik. Alliansregeringen har medvetet och ytterligare ökat klyftor mellan fattiga och rika, mellan de som har allt och de som har ingenting.

Polisen kommer säkert hitta gärningsmännen som sköt inne på krogen och som dödade två personer och skadade fler, ändå var det tur för med den besinningslösa brutalitet gärningsmännen visade så kunde betydligt fler ha dött. Polisen kommer finna dem och det kommer leda till långa fängelsestraff.
Och?!
Ingenting händer ju. Krigen rasar vidare.
En kriminalreporter som följt händelserna i Biskopsgården under många år sa så klokt, "Detta är inget integrationsproblem, det är ett fattigdomsproblem. Detta är ett samhälle där man sedan länge slutat tro på förändring."
Det behövs bra skolor, det behövs engagerade lärare och upprustade fritidsgårdar och det behövs jobb. Visst, Löfven har rätt. Men det behövs oändligt mycket mer.
Hopp. Tilltro. Förtröstan.
Det skapas inte av ett statsministerbesök och vackra ord. Inte av några blomkrukor med pelagonier och ny färg på husfasaden.
För... nu citerar jag Löfven från valrörelsen "Någonting håller på att gå sönder med vårt land."
Det är nästan sant. Bara fel tempus. Något HAR gått sönder med vårt land.
Det måste lagas. Nu.

Puss/ Asta

Kontaster

Veckans enda lediga dag har förflutit. Så fort det går!
Swisch så är det kväll och dagen är över. Har en tung huvudvärk över pannan ikväll men jag ska inte gnälla över den för jag har haft en fantastisk dag... en helt vanlig men fantastisk dag... idag.
Njutit mycket av mina fina killar, spenderat tid med dem. Städat lite, tvättat håret, lagat mat och sett en vunnen hockeymatch.
Alldeles strax skall jag lägga mej och läsa en stund innan lampan släcks.

Men först vill jag prata lite med er om det här med kontraster. Livets kontraster.
Trogna läsare vet att jag läser Vimmelmammans blogg regelbundet. Jag tycker om hur hon blandar.
Fåfänga med djupaste svärta. Hon... en skvallerjournalist från Hänt i Veckan... är den av de bloggar jag följer som mest reflekterar över livets kontraster och orättvisor å som verkligen lever i dem.
Hemma... fint hus, tjusig man, söt unge, flärdigt jobb, glamourfester, lyx, gott om pengar, skönhetsingrepp.
Men ofta iväg på sina resor för att hjälpa utsatta å fattiga människor i Afrika... nöd, apatiska mammablickar, svältande barn, död.
Hon verkar ha allt svårare att få ihop det där. Verkar allt mer skuldtyngd över orättvisan.
Det är så klart min tolkning, men jag känner igen mej i det.
Lotta och jag lever väldigt olika liv, men den känslan förenar oss.

Så gott som dagligen så tänker jag på det.
Att jag lullar runt här, med mina småbekymmer och all min trygghet medan så många inte har något.
Kanske inte mat, kanske inte tak över huvudet, kanske inte ett liv utan bomber å skräck.
Konflikten i Ukraina kommer närmare mej än kriget i Syrien. Även om båda är fruktansvärda... så klart!
Jag såg en filmsnutt på facebook med en livrädd tvååring som då bomberna faller skräckslaget klamrar sej fast vid sin pappa och den filmen har etsat sej fast i min hjärna, i mitt synfält.
Men ett land så nära oss som natt å dag utsätts för tung beskjutning.
Städer i ruiner. Människor som flytt å övergivit allt och andra som är kvar, instängda å oförmögna att ta sej ut.
Jag tänker på Boko Haram som tvingar människor att fly i Afrika.
ISIS som sätter skräck i hela världen med sin brutalitet.
En diktator i Syrien som plågat sitt folk och som världen tyckts glömt av när fokus hamnat på IS.
En galen rysk president som skrämmer  skiten ur hela Europa och som ingen verkar veta hur de ska hantera.
Romer som tycker att de har det bättre på våra kalla regniga gator där människor skyndar förbi utan att se än i Rumänien.
Den över hela Europa växande högerextremismen och nationalismen.
Människor som flyr över Medelhavet trots att de vet om att tusentals har dött under liknande försök.
Desperata föräldrar och släktingar som betalar flyktingsmugglare för att föra deras barn/tonåringar till Sverige å ett hopp om trygghet... där de kommer bort.

Det är så mycket nu som är skrämmande i världen att det blir överväldigande.
Å här går vi. Du å jag.
Gnäller om att det regnar idag igen, att det är långt till sommaren, mycket på jobbet och att tvättkorgen aldrig blir tom.
Somnar varje natt i våra egna sängar, under varma täcken med mat magen och frihet utanför dörren.

Jag känner dagligen sorg över det. Förundran över världens orättvisa.
Att just jag... utan att på något sätt ha gjort mej förtjänt av det... lever i allt det här trygga å omhuldande. Varför hamnade jag just här? Där jag kunde muttra över nån kollega, sura över en dålig relation, gnälla över ekorrhjulet.
Jag kan känna skam över att jag inte gör något, eller inte gör mer.
Men det ÄR faktiskt inte jag som har det för bra. Det är dom som har det för dåligt.
Fred, frihet, trygghet och mat i magen borde alla människor ha rätt till.
Jag har så oerhört svårt att ta in att det finns människor som engagerar sej (engagerar sej så in i helsike) i politiska partier och på sociala medier för att vidga denna orättvisa.
För att vi ska hjälpa färre, dela med oss mindre, roffa åt oss mer.
För att vi ska stänga gränser i stället för att underlätta asylrätten.
Att vi ska se ner på tiggaren istället för att ge en slant, möta en blick.
Det är... förundrande!

Puss/ Asta

Jag försöker igen.

Jag fick en fråga här på bloggen en gång från en bloggsyster som jag besvarade... eller inte lyckades besvara... men jag tänkte att jag skulle misslyckas med att försöka förklara en gång till.
Det tillkommer nya läsare, nytt vatten rinner under broarna osv.
En bloggsyster frågade en gång varför det är just rasism av alla orättvisor som triggar igång mej och som jag skriver spaltmeter om.

Jag har inget bra svar.
Bara att jag är en utpräglad humanist. I att reagera på orättvisor och utanförskap.
Det låter pretansiöst och självförhärligande men jag tror att det är utmärkande drag hos de flesta vänstermänniskor. Det finns borgliga med solidariska förtecken oxå absolut men vänstern och socialdemokratin har en högre tro, sätter ett högre värde på samhället och kollektivet medan högern i större utsträckning handlar om individen och det egna ansvaret/ de egna möjligheterna.
Jag säger inte här å nu att det ena är mer rätt än det andra, det är olika synsätt helt enkelt.
Solidaritet och rött hör ihop.
Humanister är humanister i alla frågor.

Som socialdemokrat (å nu talar jag inte för hela partiet för det är stort och brett) så tror jag inte på klassklyftor. Jag tror det är förödande för ett samhälle. Att det mer skapar ett vi å dom och aldrig mötas de tu än att det skulle vara en drivkraft, en kombinerad motor å piska, till att få det bättre som denna regeringen tror.

Många och stora grupper i samhället har fart illa av de ökade klasskillnaderna.
De arbetslösa och utförsäkrade.
De sjuka som tvingas att arbeta eller gå till socialen.
Barnen till dessa grupper.
Det drabbar de fattiga och det drabbar de utslagna.
Allra hårdast drabbar det dom utan språk eller röst. De som saknar kanaler att föra ut sin desperation.
Därför brinner jag mest för invandrarna, för missbrukarna, för de hemlösa.

Det innebär inte på något sätt att jag står bakom de klyftor och raviner som övriga grupper rasar ner i.
Här är en stor vattendelare mellan röd och blå politik.
De blå kallar a-kassa, sjukförsäkringar, pensioner för bidrag.
Jag som röd kallar det försäkringar. Som vi i förväg betalt in till.
Som vi som samhälle solidariskt bidragit till.
Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.
Men pensionärer har ofta höga röster. Föreningsliv och parti som företräder dem.
De arbetslösa lika så. Även många av de sjuka.
De orkar/ kan inte jobba men de har sin röst och sina kanaler kvar.

Jag avskyr när vi ställs mot dem.
Särskilt när två utsatta grupper gör det mot varann.
I dagarna har jag i insändare, bloggar, på sociala medier läst om hur sverigedemokrater ynkas.
Hur ingen förstår dem. Dessa sårade själar.
Dessa unga arga fattiga män.
Men den bilder av Sverigedemokraterna stämmer inte längre. Åtminstone inte entydigt.
Det är förvisso fortfarande så att få kvinnor lockas av Sd. Det är få akademiker.
Men det är breda grupper ur Moderaterna och ur LO.
Å let´s face it... de flesta arbetargrupper tjänar mer än många akademiker.
Sverigedemokraternas största fästen är på landsbygden. Där invandrarantalen är förhållandevis låga.
I storstäderna, där problemen med segregationen finns, där är sympatisörerna färre.
Det är inte synd om människor som väljer att vara rasister. Eller egoister.
Vi lever i en tid av gränslös information. I en tid när vi från barnsben lär oss att vara källkritiska.
I att ifrågasätta.
Den som väljer enkla populistiska budskap får göra det men de kan inte förvänta sej gullande och duttande från sin omgivning.

Vi ska bekämpa klassklyftor. Inte varann.
Vi ska bekämpa fattigdom och utanförskap.
Sverige har med rätt insatser råd att värna både pensionärer och flyktingar.
Både sjuka och arbetslösa.
Inte kravlöst, absolut inte. Men med vettiga, riktade insatser och med en anständighet till de försäkringar som människor i förväg investerat i.

Puss/ Asta

Idag har jag minsann unnat mej å kostat på mej

 

Idag var jag på apoteket för att hämta ut mina Cipralex.
Det är en antidepressiv medicin.
15 mg. 100 stycken.
På eget bevåg sänkte jag dem sent förra sommaren till 0,5 tablett om dagen.
Det funkar någorlunda.
Denna gång hade mitt högkostnadsskydd löpt ut. Det visste jag men jag hade för mej att det var ett hyfsat billigt läkemedel. Jag menar, det borde det vara. Det är en av de absolut vanligaste läkemedlet inom västvärlden. Jag tror bara Omeprazol för magkatarr är större.
Hade räknat med ca 200 spänn max och tänkte att kostar det mindre unnar jag mej en handkräm som de sålde på extrapris.
När farmaceuten sa 1200 kr höll jag på att sätta i halsen.
När "unnade" jag mej en klänning eller ett par skor för 1200 spänn sist lixom.
Nu får jag "ingenting", jag slipper lite ångest i bästa fall.

Men hör ni, det är ju galet?!
Visst har jag fått erfara tidigare att läkemedel kan vara dyra, jag är astmatiker och bara en liten inhalation kostar typ 6-700 spänn. Jag vet att vi har ett fint system jämfört med många andra länder med högkostnadsskydd och så där.
Men ändå.
När man hämtar ut en liten, liten ask med läkemedel som man faktiskt måste ha och det går på över tusenlappen. Det måste ju finnas massor av människor som faktiskt inte har råd att lösa ut den där medicinen?!
Lever man på marginalen så får man ganska mycket mat för de pengarna.
Ny jacka och skor till ungen.
En massa saker som kanske får vara viktigare.
Människor som tvingas gå obehandlade. Bli än mer sjuka, än mindre arbetsföra.
Depression är en sjukdom som obehandlad kan vara dödlig.
Å jag vet så klart att det finns annan viktig medicin för andra allvarliga sjukdomar som också är dyra.
Hälsa är verkligen en klassfråga.

Det var faktiskt så jag funderade på att skita i att hämta ut dem.
Bita ihop.
Men jag vet att det inte är någon bra idé. Att jag balanserar på en gräns, på rätt sida gränsen, men ändå en gräns redan nu.
Att jag är mer lättstressad, irritabel, ljudkänslig än förr.
Att jag har allt mer huvudvärk och andra fysiska symtom.
För att inte tala om denna jävla kvällsångest som allt oftare tränger igenom.
Blir till er oro, en rastlöshet, en ledsenhet, en jäkla hjärtklappning.
Jag fattar inte vad det är med kvällarna?!

Puss/ Asta

Betyder pengar verkligen ingenting?

Rätt många säger det.
"Pengar betyder ingenting för mej."
Eller...
"Jag skiter i pengar."
Eller...
"Pengar gör ingen människa lycklig."
Nästan alltid är det den välmående medelklassen som säger så där.
De som bor i en schysst villa. Har ett vackert och stämningsfullt hem. Åker utomlands någon gång om året. Har råd med bil och unnar sej det oxå. Kan käka ute ibland.

Jag tror inte att de flesta människor som slänger ur sej något sånt menar något illa.
Jag tror bara inte att de reflekterar över hur vansinnigt privilegierade de är jämfört med de flesta på detta klot och jämfört med en hel del människor i vårt eget land.

En gång var jag fattig. Vi levde på en lön. 5000 kr i månaden. Hyran kostade hälften.
Vi hade 3 barn. Min föräldrapenning var slut, men visst vi hade några spänn i bostadsbidrag och barnbidrag. Å andra sidan hade vi fler utgifter än hyran.
Vi låg ett par någon tusenlapp under existensbehovet uträknat av socialtjänsten men fann inte förnedringen värd att gå dit.

Jag upplevde aldrig att det gick någon nöd på oss. Jag var ung och detta liv var det enda jag kände till.
Men det innebar bland annat att chips å cola som fredagsmys hörde till ovanligheterna.
Det innebar att barnen åt väldigt mkt falukorv, blodpudding, pannkakor och annan billig mat. Vi vuxna åt mackor eller inget alls rätt ofta.
När barnen vart sjuka... vilket småbarn ofta är i öroninflammationer, falsk krupp och allt var det var och man behövde hämta ut penicillin så var månadens budget spräckt.
Semester var inte att tänka på. Nån dagsutflykt kunde det bli i den risiga gamla volvon som läckte in avgaser så ungarna blev åksjuka och började kräkas efter en halvtimma blev det nån enstaka gång.
Övriga nöjen fick vara gratis. Rasa av sej i skogen. Leka hos kompisar. Äta kvällsmaten ute som picknick. Leka med trolldeg.
Vi levde så där under några års tid. Det gick. Men inte så mycket mer.

Å då finns det dom som har det värre. Där det bara inte GÅR ihop i slutet av månaden alldeles oavsett hur det har sparats. Ungar som går i trasiga gympadojor när vintern kommer. Barn som inte har råd att ta med ett äpple eller en banan om dagen till skolans fruktstund. Barn som uppmuntras att, oavsett vad det är som serveras i skolbespisningen så måste de äta för det serveras ingen mer mat hemma sen.
Föräldrar som bryter ihop av ångest inför julen.
Relativ fattigdom kallade väl Janne Josefsson det?
Jag antar att Janne Josefsson är en sån där härlig skjutjärnsjournalist som inte heller bryr sej om pengar.

Det finns studier som visar att ett överdåd av pengar faktiskt inte gör människor lyckligare. Det påverkar inte lyckokvoten om du tjänar 100 000 kr/ månad eller 200 000 kr/månad.
Men upp till en viss summa påverkar pengar lyckokänslan.
Därför att vetskapen om att räkningar kan betalas, mat inhandlas, kök renoveras om och den där resan till grekiska övärlden nästa sommar kan bli av ger trygghet.
Trygghet OCH en liten guldkant. DET påverkar lyckan.

Allt annat är bullshit.

Puss/ Asta

This is England

 

Förmodligen sist på bollen men ändå.
Ikväll har jag och Mini tittat på "This is England."
En förbannat obehaglig film om skinnheads i England.
Förmodligen mest jämförbar med filmen "America History X" som är lite på samma tema, nynazism, och som jag tycker borde vara obligatorisk skolundervisning för alla högstadieelever.
Den sistnämnda är kanske liiite bättre. Den gör det mer begripligt varför och hur nazistiska rörelser snärjer unga vilsna människor.

Men "This is England" är oxå en mycket bra film.
Filmen är från 2006 och skildrar 12 åriga Shane under sommaren 1983.
Shane är en uppkäftig men mobbad kille som bor med sin mamma, hans pappa har dött i Falklandskriget å de har knappt med pengar.
Shane adopteras in i gemenskapen bland ett äldre skinnheadsgäng vars ledare är den ändå rätt så snälla Woody. Även om det inte är ett helt lämpligt sällskap för Shane så finns det en värme å gemenskap i gänget.
Stämningen förändras när Woodys gamla vän Combo frisläpps efter ett fängelsestraff. Combo är en aggressiv och hänsynslös National front snubbe som splittrar gänget och Shane hamnar på Combos sida.

Filmen handlar om utanförskap, fattigdom och en önskan om att få tillhöra en gemenskap.
Den handlar om outbildade, frustrerade män som skyller allt sitt elände på "utlänningarna" och som får kickar av att slå sej till rädsla.
Över dessa underhuggare finns mer slipade nationalister som hetsar fotfolket till att göra jobbet.
Känns det igen?
Just det gör filmen oerhört obehaglig.
Detta är ingen film om UFO'n som vill ta över vår planet eller vampyrer som suger blod ur smäckra kvinnohalsar. Detta är på riktigt.

Har du inte sett den så rekommenderar jag den starkt!

Puss/ Asta

Jag blir ledsen...

 

Detta inlägget är kopplat till inlägget nedan.
LÄS det först!

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att läsa igenom en del av de kommentarer som Laila Wahlgren Bagge fått under sina inlägg om hemlösa.
Någonstans mitt i denna läsning gick jag från att vara irriterad till att bli ledsen och förfärad.

Vad håller på att hända med det svenska samhället? Med det svenska folket?
När gick vi till att bli så satans inskränkta, oempatiska, egoistiska och elitistiska???
Var någonstans tappade vi omsorg om våra medmänniskor och olyckssystrar?
Jag citerar Lars Winnerbäck: " Jag ber till Gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur."

I kommentar efter kommentar tas inte bara Laila Bagge i försvar utan människor ondgör sej över utslagna. Över hemlösa och över missbrukare. Över fattiga och över utanförskap.
Det finns tydligen hur mycket hjälp som helst att få "om de bara inte envisades med att fortsätta med sitt missbruk."
De borde köpa mat och kläder istället för mobiltelefoner.
Det är skådespelare. De är ligor.
Beräknande och utnyttjande.
Parasiter. På oss hårt arbetande svenssons.
Nu GRÅTER de till och med.
De har själva satt sej i situationen.
Knarkat. Supit. Tagit sej till vårt land illegalt.
De får helt enkelt  S K Y L L A  S E J   S J Ä L V A!!!

Jag vet inte var alla dessa hundratals människor har skaffat sej sin kunskap om sluga uteliggare och golddiggers hemlösa men deras erfarenheter stämmer inte överens med min.
Jag har en hel del personliga erfarenheter av hur missbruk slår sönder en hel familj.
Jag har betydligt mer personlig erfarenhet än vad jag önskar mej om hur ett samhälle brister i att hjälpa sina svagaste.
Jag har dessutom en medfödd och upptränad empatisk förmåga.
Det vill säga, förmågan att leva sej in i en annan människas situation.
Och jag kan tänka...
Alldeles oavsett varför du sitter där utanför ett köpcentra med snön yrande omkring dej i trasiga kläder och händerna framsträckta med böjd nacke så är du ett offer.
Livet har fart hårt fram med dej, svårigheterna har varit större än dina resurser, förödmjukelsen är lika stor.

Psykisk sjukdom och alkoholism kan drabba vem som helst.
Ingen av oss är vaccinerade mot det.
Har du dessutom en genetisk svaghet, en trasig barndom och ett eländigt skyddsnät kan branten komma till dej fortare än du tror.
Vem är jag... eller du... att säga att en tiggare inte får lov att köpa sej en mobiltelefon för pengarna? Eller för all del, en flaska starksprit.
Vem är jag... eller du... att säga vad han/ hon ska orka, mäkta med, förtjäna?!
Om du som hårt arbetande skattebetalare känner dej så förbannat utnyttjad så kunde ni ju kanske byta liv ett tag? En månad eller så?

Puss/ Asta

Nåt som gör mej förbannad.

 

Nåt jag retat mej på länge uppmärksammas just nu av Expressen, nämligen radio reklam för sms lån.
Det finns ju hur många som helst och ibland kommer jag på mej själv med att gå och nynna "cash buddy, logga in på cash buddy" eller "smsa låna, smsa låna."
Men jag stör mej... så in i fanders... på sms lån.

Vem drabbar det om inte fattiga?
Det låter så käckt i reklamen, "när du behöver lite extra tillskott i kassan" men det ska betalas.
Till horribla räntor och förr än du anar är du fast i skiten.
Kanske kan man tycka att människor får skylla sej själva, men riktigt så enkelt är det ju inte.
Att vara fattig kostar pengar!
Jag har själv varit fattig. Så fattig att jag legat under vad som kallas existensminimum och det är inga feta pengar.
När barnen var små och vi levde på bara makens lön.

Hur var då tillvaron?
Tja, det var inte tal om att äta kött varje dag.
En påse chips och en flaska coca cola hörde till en lyx man bara kunde unna sej själv och barnen någongång då o då.
Om barnen blev sjuka och behövde till doktorn och dessutom ha medicin så betydde det att den månaden var körd.
Att själv gå till tandläkaren var det inte tal om.
Barnen ärvde varandras kläder och det var ett litet h-vete varje gång man var tvungen att införskaffa nya skor el overaller till dem.
En månad fick vi sälja bilen för att ha råd till hyran. En annan gång makens systemkamera till en spottstyver för att kunna köpa mat till barnen.
Delvis har jag glömt hur det var att ha det så kämpigt ekonomiskt.
Men dessa sista månaderna har ändå varit lite av en deja vu med dyra utgifter så som valp, bil och veterinärskostnader x två.
Å det är nu jag kommer ihåg hur det är när pengarna är slut flera dagar innan det kommer in ny lön.
När buffertar är tömda och man pantar colaflaskor för köpa mat. Å när den möjligheten är uttömd, man köper mjölk... på kredit... på shellkortet. Dyrt att vara fattig som sagt, inte tal om att köpa storpack, bara att överleva dagen.

Det är lätt att säga att människor som tar dyra sms lån är korkade. Att de borde inse orimligheten med att betala dessa katastrofala räntorna.
Men vad gör man när pengarna är slut, kylen tom och ungarna hungriga?
När det inte finns någon buffert eller skyddsnät i form av givmilda föräldrar?
Jag har sagt till mina barn att ALDRIG ta sms lån, kom till mej så löser jag det på något sätt, men sätt er inte i den situationen.
Men alla har inte föräldrar som vill och kan resonera så. Alla som tar smslån är inte dumma småungar som handlar lyxkonsumtion.
Nej, det borde ta me fan vara kriminellt att bedriva sådan företagsamhet som man VET sätter redan utsatta människor i klistret.

Puss/ Asta