Tänk om jag är normal?

Jag har tänkt på en sak.
Hur man tolkar kroppens signaler utefter tidigare erfarenheter och personlighet.
Jag till exempel har aldrig tyckt om att åka bergochdalbanor eller andra åkattraktioner på Liseberg (eller någon annanstans.) När jag var liten blev jag ofta hånad av både barn och vuxna för det.
Kompisarna tyckte man var en fegis, vuxna tjatade lite irriterat "Åk nu, alla barn tycker det är roligt, det är ju därför vi är här."
Bjud till lite för fan med andra ord.
Å jag har prövat men alltid tyckt att det är otäckt, dödsångestotäckt.
Min man frågade en gång varför jag inte tyckte om det och jag försökte förklara... jag blir rädd i backarna uppför, det pirrar och klämmer i magen, jag tappar luft.
Och mannen svarar att det är så det ska kännas, det är för den känslan attraktionerna byggs.
Något som jag tolkar som ångestfyllt tolkar andra alltså som lustfyllt å spännande.

Jag har genom mitt liv haft perioder när jag mått psykiskt dåligt.
Tonåren var hemska. Efter varje graviditet mådde jag allt sämre post partum och efter fjärde barnet hade jag mitt livs värsta depression.
Därefter har jag haft depressioner vid ytterligare några tillfällen eller åtminstone perioder av kraftig ångest. Sedan ett antal år äter jag antiidepressiv medicin och den ser jag ingen anledning att någonsin sluta med. Tror jag lär behöva det skyddet när jag går in i klimakteriet.
Det sägs att "Det som inte dödar härdar" men jag vet inte om jag kan hålla med om det.
Jag har absolut blivit en mer lyhörd människa med djupare empati och inlevelseförmåga för andra så jag vet inte om det är erfarenheter jag skulle vilja vara utan men dalarna i mitt liv har helt klart gjort mej rädd för att hamna där igen.
Ångest är kanske den mest dränerande känsla som finns, värre än fysisk smärta.
Jag vaktar noga på min kropp för att känna när ångest är på väg och kan ibland reagera/ tolka helt andra saker som ångest.
Tex så får jag hjärtklappning och skakningar av mina luftrörsvidgande inhalationer.
Då kan först hjärnan ropa: "Hoo hoo, ångest på ingång" men sedan kan jag tolka om och säga till kroppen att det inte är ångest utan bara en läkemedelsbiverkan som snart går över.

Inför varje ny händelse/ grej i livet känner jag av oro/ ångest.
Och hjärnan svarar direkt på fjärilarna i magen med att peppra mej med självsänkande tankar, sådana som säger att jag inte kan, att det inte kommer att gå, att jag är för korkad eller för gammal.
Mitt ok av missbrukarsläktingar ligger tungt och säger: "Bliv vid din läst, tro inte att du är nåt, du är inte som andra."
Fånigt, jag vet och jag ber den där rösten hålla käften men lik väl...
Men tänk om det är som med bergochdalbanan!
Tänk om alla känner det här suget i magen och tycker att det är skönt.
Ett tecken på spänning, att vara på G, att nu händer det.
Tänk om jag känner preeeecis som alla andra men bara tolkar det annorlunda?
Spelar det nån roll?
Kanske inte, men kanske går det i så fall att förklara för hjärnan, precis som när jag får biverkningar av astmamedicinen att allt är lugnt, så här ska det kännas.

Coolt.
Ska pröva genast.

Puss/ Asta

Min recension av sommaren på BB

Då har jag jobbat mitt sista pass på BB för denna sommaren.
Jag är nu officiellt tjänstledig från Region Halland och inskriven på Högskolan i Borås.
Anmäld till första kursen. Studieförsäkran är inlämnad.
Det känns... overkligt.
Spännande, roligt, läskigt men overkligt.
Svårt att greppa att det verkligen händer å att det händer nu.
Måndag-torsdag nästa vecka är det skola. 06-18 cirkus varje dag kommer jag vara borta.

Jag har haft en jättebra sommar trots bristen på semester!
Den har varit inspirerande å lärande. Det har varit ett rimligt arbetstempo.
Ett tempo där jag haft tid att prata med mina patienter, där saker å ting har fått ta den tid det tar och där jag i stort sätt aldrig gått hem med den där, för sjuksköterskor så välbekanta, känslan av att bara ha gjort en bråkdel av det jag borde.
Det har varit en sommar som fått mej att på riktigt vilja ta klivet till barnmorska.
Att istället för att trycka på "nej knappen" som så många gånger förr trycka på "ja."
Ja, jag tackar ja till min plats.
Jag tar med mej allt jag har lärt mej, alla fina föräldrar jag fått hjälpa att finna sej till rätta, alla söta bebisar jag fått pussa på.

Jag har känt mej väldigt väl mottagen av mina sommarkollegor.
Jag kan inte säga att jag helt kommit in i arbetsgruppen, det tar tid att få vänner å särskilt gamla vänner.
Det är klart att det är skillnad med mina gamla kollegor som känner mej utan å innan.
Som jag delat skratt å tårar med, blivit berusad tillsammans med, talat förtroligt ihop med, lunchat med, träffat privat. Å bitvis har jag saknat dom å det så det värkt i kroppen.
Men jag har blivit välkomnad å inkluderad och många av mina nya kollegor har tagit sej tid att ge pepp på vägen. Säga att de ser fram emot att ha mej som kollega, att det kommer gå bra, att jag kommer fixa det kanon, att jag ska ha roligt på färden.
En kollega sa idag "Sträck på dej, du ska bli barnmorska, du är på väg!"
En annan skrev på facebook å bad mej höra av mej om jag behövde pepp.
I will.
Det värmer så gott i hjärtat å i det där halvrisiga självförtroendet och jag känner att det är en arbetsgrupp med potential. En grupp där jag kan komma att trivas och där jag ser blivande vänner.

Nu ska det bli så himla roligt att få komma igång. Att få grotta ner mej i teori. Att plugga å lära mej en massa om sådant som jag varit intresserad av å brunnit för i hela mitt vuxna liv.
Inte alla förunnat att veta så klart tror jag. Å andra sidan hann alltså tanten närma sej femtio (okej, 46) innan hon fick tummen ur.

Puss/ Asta

Jaja. Det finns värre saker.

Så där ja.
Då har jag försökt göra mej till å baka en kaka.
Det finns inte många promillen husmoderlighet i mej men när man gör sista passet på sommarjobbet så får man ju försöka bjuda till en smula.

Jag tänkte att jag bakar ingenting avancerat, jag gör en hederlig morotskaka.
Följde ingredienserna till punkt å pricka och kände mej rätt så nöjd med mej själv när den åkte tjoff in i ugnen.
På utsatt tid plockade jag ut den.
Bränd.
Ja, men det var då själva...
Nå väl. Den var inte bränd som i kolsvart så jag skalade bort kanterna och klafsade över frostingen.
Man får se det från den ljusa sidan.
Kakan kommer att räcka å ingen kommer besvära mej med att be om receptet.
I gengäld blir jag väl för alltid ihågkommen som sommarvikarien som var allmänt förvirrad och där till bjöd på knastertorr kaka då hon slutade.

Har haft en ledig dag som jag ägnat åt sedvanligt svenssonliv.
Ta med hunden så han får bada, städa upp hundrafemtiotusen gånger efter rackarungen, varit och förnyat mina fransar, käkat flottig pizza, skrivit ett gäng blogginlägg, läst några andra och inmundigat ett par öl.
Nu ropar sängen med allt högre röst på mej.
Maken är på after work och min andra karl... han med svans... snusar vid mina fötter.

Puss/ Asta

Ps. De där små gröna prickarna på kakan är inte mögel, där går till å med min gräns för misslyckade bakverk. Nej, det är skalet av en styck lime.
Blev inte riktigt som jag tänkt mej nä.