Tänk om jag är normal?

Jag har tänkt på en sak.
Hur man tolkar kroppens signaler utefter tidigare erfarenheter och personlighet.
Jag till exempel har aldrig tyckt om att åka bergochdalbanor eller andra åkattraktioner på Liseberg (eller någon annanstans.) När jag var liten blev jag ofta hånad av både barn och vuxna för det.
Kompisarna tyckte man var en fegis, vuxna tjatade lite irriterat "Åk nu, alla barn tycker det är roligt, det är ju därför vi är här."
Bjud till lite för fan med andra ord.
Å jag har prövat men alltid tyckt att det är otäckt, dödsångestotäckt.
Min man frågade en gång varför jag inte tyckte om det och jag försökte förklara... jag blir rädd i backarna uppför, det pirrar och klämmer i magen, jag tappar luft.
Och mannen svarar att det är så det ska kännas, det är för den känslan attraktionerna byggs.
Något som jag tolkar som ångestfyllt tolkar andra alltså som lustfyllt å spännande.

Jag har genom mitt liv haft perioder när jag mått psykiskt dåligt.
Tonåren var hemska. Efter varje graviditet mådde jag allt sämre post partum och efter fjärde barnet hade jag mitt livs värsta depression.
Därefter har jag haft depressioner vid ytterligare några tillfällen eller åtminstone perioder av kraftig ångest. Sedan ett antal år äter jag antiidepressiv medicin och den ser jag ingen anledning att någonsin sluta med. Tror jag lär behöva det skyddet när jag går in i klimakteriet.
Det sägs att "Det som inte dödar härdar" men jag vet inte om jag kan hålla med om det.
Jag har absolut blivit en mer lyhörd människa med djupare empati och inlevelseförmåga för andra så jag vet inte om det är erfarenheter jag skulle vilja vara utan men dalarna i mitt liv har helt klart gjort mej rädd för att hamna där igen.
Ångest är kanske den mest dränerande känsla som finns, värre än fysisk smärta.
Jag vaktar noga på min kropp för att känna när ångest är på väg och kan ibland reagera/ tolka helt andra saker som ångest.
Tex så får jag hjärtklappning och skakningar av mina luftrörsvidgande inhalationer.
Då kan först hjärnan ropa: "Hoo hoo, ångest på ingång" men sedan kan jag tolka om och säga till kroppen att det inte är ångest utan bara en läkemedelsbiverkan som snart går över.

Inför varje ny händelse/ grej i livet känner jag av oro/ ångest.
Och hjärnan svarar direkt på fjärilarna i magen med att peppra mej med självsänkande tankar, sådana som säger att jag inte kan, att det inte kommer att gå, att jag är för korkad eller för gammal.
Mitt ok av missbrukarsläktingar ligger tungt och säger: "Bliv vid din läst, tro inte att du är nåt, du är inte som andra."
Fånigt, jag vet och jag ber den där rösten hålla käften men lik väl...
Men tänk om det är som med bergochdalbanan!
Tänk om alla känner det här suget i magen och tycker att det är skönt.
Ett tecken på spänning, att vara på G, att nu händer det.
Tänk om jag känner preeeecis som alla andra men bara tolkar det annorlunda?
Spelar det nån roll?
Kanske inte, men kanske går det i så fall att förklara för hjärnan, precis som när jag får biverkningar av astmamedicinen att allt är lugnt, så här ska det kännas.

Coolt.
Ska pröva genast.

Puss/ Asta