Jaja. Det finns värre saker.

Så där ja.
Då har jag försökt göra mej till å baka en kaka.
Det finns inte många promillen husmoderlighet i mej men när man gör sista passet på sommarjobbet så får man ju försöka bjuda till en smula.

Jag tänkte att jag bakar ingenting avancerat, jag gör en hederlig morotskaka.
Följde ingredienserna till punkt å pricka och kände mej rätt så nöjd med mej själv när den åkte tjoff in i ugnen.
På utsatt tid plockade jag ut den.
Bränd.
Ja, men det var då själva...
Nå väl. Den var inte bränd som i kolsvart så jag skalade bort kanterna och klafsade över frostingen.
Man får se det från den ljusa sidan.
Kakan kommer att räcka å ingen kommer besvära mej med att be om receptet.
I gengäld blir jag väl för alltid ihågkommen som sommarvikarien som var allmänt förvirrad och där till bjöd på knastertorr kaka då hon slutade.

Har haft en ledig dag som jag ägnat åt sedvanligt svenssonliv.
Ta med hunden så han får bada, städa upp hundrafemtiotusen gånger efter rackarungen, varit och förnyat mina fransar, käkat flottig pizza, skrivit ett gäng blogginlägg, läst några andra och inmundigat ett par öl.
Nu ropar sängen med allt högre röst på mej.
Maken är på after work och min andra karl... han med svans... snusar vid mina fötter.

Puss/ Asta

Ps. De där små gröna prickarna på kakan är inte mögel, där går till å med min gräns för misslyckade bakverk. Nej, det är skalet av en styck lime.
Blev inte riktigt som jag tänkt mej nä.