Varför inte testa nåt nytt?

Det delas ett blogginlägg på facebook skrivet av en kvinna som räknar upp skäl till varför hon fruktar män. Det är inte det första inlägget i debatten jag läst och gemensamt för dessa brukar vara att i kommentarsfälten finns i huvudsak nickande kvinnor och män som ifrågasätter bloggerskans/ skribentens mentala status.
Jag såg att det inför en festival i sommar delas ut "tafsa inte armband."
Omtänksamt. Lite som i samma anda som när Östersundspolisen avrådde kvinnor från att gå ut.

Alltså, kanske är det ändå det smartaste? Vi verkar ju inte komma någonstans med männen.
Nästan varje kvinna jag känner har erfarenheter av sexuella trakasserier i varierande skala, allt från sexistiska kommentarer till rena övergrepp. Nästan alla kvinnor jag känner är rädda för att gå ensamma ute nattetid och tänker sej för innan så sker.
Vi begränsar och inskränker våra liv utifrån rädsla grundat på egna upplevelser av män eller sådant vi lärt av andra kvinnor.
Och männen... de goda männen... står helt oförstående till dessa känslor och finner det bättre att tala om för oss att vi har fel än att försöka förändra något hos sej själva eller sina vänner.
Bara för att så gott som alla kvinnor har negativa erfarenheter av män betyder det inte att alla män är en del av patriarkatet. Jävla hora.
Boys will be boys. Inte mycket att göra åt det där tydligen.
Män har ju så mycket testosteron och herre gud, lite komplimanger (även handgripliga) gör väl varje rätt gängad tjej lycklig.

Nej, jag tror Östersundspolisen var något klokt på spåren.
Om alla kvinnor stannade inne kvällstid så skulle kvinnor på stan inte behöva känna sej rädda och män skulle inte behöva frestas så.
Kvinnorna skulle ju möjligen kunna gå ut i manligt sällskap alternativt ha trevliga hemmakvällar med kvinnliga väninnor?
Då skulle vi slippa alla de här tolkningarna i domstolarna senare om kvinnan var för nykter för att kunna våldtas? För full? För passiv? För flirtig? För lite påklädd? För HUR ska män kunna veta att ett nej inte är en del av spelet eller att kvinnan inte är sugen men bara för full för att kunna uttrycka ett ja.
Det är inte lätt.
Och alla dessa goda män skulle slippa känna sej trampad på tårna över att kvinnor är rädda för dem och det skulle spara männen en massa arga inlägg på facebook.
Vad är det för fel på att vara hemma? Allt blir väl vad man gör det till.
Kvinnor ska inte alls se det som ett utegångsförbud utan mer som... som manlig omtänksamhet.

Erkänn att det kan vara en idé värd att prova?

Puss/ Asta

Ps. Inlägget kan innehålla spår av ironi

Huden i mitt liv

Karlavagnen leds ikväll av utmärkta Stina Wolter och ska handla om huden.
Relationen till rynkor, bristningar, tatueringar, ärr, åldrande och mer där till.
Jag började fundera på mina tankar kring min hud, kroppens största organ.

Jag har aldrig haft problem med finnar. Min hud är ganska torr och åtminstone i ansiktet en hud som sköter sej själv. Jag har bara i korta perioder pysslat med ansiktskrämer och rengöring. Jag tror inte särskilt mycket på sånt.
Rynkor får man av ärftliga faktorer, sol, rynkor och alkohol och i viss mån kosten och hur mkt fettlager man har.
Jag använder vanlig Dove tvål när jag tar bort sminket (ofta på morgonen när jag duschar) och en foundation utan ansiktskräm under.

Jag fick en hel del bristningar när jag var gravid första gången framför allt på byst och lår men de har bleknat med åren. Det som syns har jag inga problem med, jag bär dem med stolthet som minnen av vad min kropp presterat.
Några särskilt synliga ärr har jag inte.
Redan när jag var spädbarn fick jag eksem och jag har alltid haft problem med torr hud, framförallt på benen och på händerna. Sedan 6-7 år har jag eksem på mina skinkor som jag prövat allt mot men som ändå kommer tillbaka. Det försvinner aldrig helt. Och klåda är verkligen precis lika plågsamt som smärta när den är så där ihängande och intensiv.

De sista åren har huden förändrats, framför allt i ansiktet, och blivit tunnare och mer oelastisk. Jag har inte bara fått rynkor utan tunga ögonlock och hängiga kinder. Oftast stör det mej inte, jag har inga stora problem med att ha blivit äldre. Spåren i ansiktet är bevis för att jag har älskat och levt.
Jag har alltid haft väldigt smala händer men på senare år har de blivit ännu tunnare (trots att jag ökat i vikt) och de är riktigt rynkiga, ådriga och ser ut att sitta på en gammal kvinna. Alltså betydligt äldre än vad jag är.

Mina fötter är mina problembarn. Misskötta sådana.
Jag har minimalt med fotsvett, kan gå i gympaskor en hel dag utan att lukta det minsta. Tror det är det som gör dem så torra och skrovliga och så kan jag inte låta bli dem utan drar loss torra flikar och har alltid minst nåt sår under trampdynorna. Ibland tar jag tag och filar och smörjer men jag lessnar alltid och efter ett par dar är de lika hemska igen.

Jag har ett schysst pigment och blir alltid brun på sommaren.
Jag har två tatueringar, mina fjärilar på vänster arm och Märta-bäbis på ryggen.
I höst ska fjärilsarmén fyllas på med en Mio-fjäril och jag ska ha ett barnmorsketecken på min högra underarm.
Skall även sätta texten "Gud, vad du behövdes i mitt liv" ovanför Märta som en hyllning till henne och till Lasse Winnerbäck.
Älskar tatueringar.

Jag känner en ömhet till min hud som synligare än alla andra organ visar vem man är och vad livet har gjort med en.
Vad känner du för din hud?

Puss/ Asta

Tanten och tre marodörer

Det är äntligen lite tyst i Pastassons hus och under en kvart har jag typ suttit och stirrat rakt in i en vit tapet. Tröttheten efter två veckor av ytlig och sparsam sömn och två dygn ihop med tre...bedårande förvisso men ändå... marodörer får mej att längtansfullt drömma om ett sista decennium på ålderdomshemmet utan besök och med ignorant personal.
Nä, jag skojar så klart, försöker bara måla upp en bild för er HUR trött jag är, men ända sedan jag var liten och uttalade den formen av ironi till å med i tanken så blir jag lite ängslig över att det ska inträffa bara för att jag tänkt så.
Be careful what you wish for. 

Min äldsta dotter är här med sina gryn. Ängla som är tre år mitt i en av syskon förstärkt trotsperiod, lilla Mio på knappa månaden med ont i magen vilket han med stor emfas envisas att upplysa omgivningen om... och så Noah två år och brötigare än allt annat.
Ljuvlig kombo.
Jo, det ÄR dom... bästa kombon faktiskt, hela hjärtat svämmar över av kärlek... men golvar nästan sliten mormor på samma gång.

Igår var jag å Mini med de två stora barnen på Borås djurpark och hade en härlig dag när vi tittade på alla djuren å käkade glass med strössel på. Vi var borta hela dan.
På natten var äldsta dottern så där desperat trött på att inte få sova och på att agera mänsklig napp (alltså, vilka superhjältar alla småbarnsmorsor är!!!!) och jag tog den lilla knorrhanen.
Han var till en början missnöjdheten personifierad men jag tog av honom pyjamasen och satte på mej en tubklänning som jag tryckte ner honom i och efter guppande och nynnande somnade han tungt.
Hud mot hud, man är ju barnmorskestudent.
Under drygt tre timmar av juninatten låg vi i soffan så, han sovandes och jag spinnande på kärleksband som kommer vara livet ut.
Mycket av mormorkärleken får man alldeles gratis bara av att de finns till de små liven men helt klart så gör oxytocinet sitt när man tillbringar vakna nätter tätt ihop för kärleken och "vikänslan."

Trött, trött, trött. Och ändå är det så här jag mår bäst. Om jag bara får de här små stunderna av space. Jag mår allra bäst av att ha mina nära samlade och älskar den kvinnogemenskap som uppstår när tre kvinnor och mammor samsas under ett tak. Jag har nog varit italiensk stormamma under tidigare liv.
Det är helt onaturligt för mej att ha en dotter i Barcelona och en tillräckligt långt bort för att man inte skall kunna umgås på vardaglig basis.

Puss/ Asta