Tanten och tre marodörer

Det är äntligen lite tyst i Pastassons hus och under en kvart har jag typ suttit och stirrat rakt in i en vit tapet. Tröttheten efter två veckor av ytlig och sparsam sömn och två dygn ihop med tre...bedårande förvisso men ändå... marodörer får mej att längtansfullt drömma om ett sista decennium på ålderdomshemmet utan besök och med ignorant personal.
Nä, jag skojar så klart, försöker bara måla upp en bild för er HUR trött jag är, men ända sedan jag var liten och uttalade den formen av ironi till å med i tanken så blir jag lite ängslig över att det ska inträffa bara för att jag tänkt så.
Be careful what you wish for. 

Min äldsta dotter är här med sina gryn. Ängla som är tre år mitt i en av syskon förstärkt trotsperiod, lilla Mio på knappa månaden med ont i magen vilket han med stor emfas envisas att upplysa omgivningen om... och så Noah två år och brötigare än allt annat.
Ljuvlig kombo.
Jo, det ÄR dom... bästa kombon faktiskt, hela hjärtat svämmar över av kärlek... men golvar nästan sliten mormor på samma gång.

Igår var jag å Mini med de två stora barnen på Borås djurpark och hade en härlig dag när vi tittade på alla djuren å käkade glass med strössel på. Vi var borta hela dan.
På natten var äldsta dottern så där desperat trött på att inte få sova och på att agera mänsklig napp (alltså, vilka superhjältar alla småbarnsmorsor är!!!!) och jag tog den lilla knorrhanen.
Han var till en början missnöjdheten personifierad men jag tog av honom pyjamasen och satte på mej en tubklänning som jag tryckte ner honom i och efter guppande och nynnande somnade han tungt.
Hud mot hud, man är ju barnmorskestudent.
Under drygt tre timmar av juninatten låg vi i soffan så, han sovandes och jag spinnande på kärleksband som kommer vara livet ut.
Mycket av mormorkärleken får man alldeles gratis bara av att de finns till de små liven men helt klart så gör oxytocinet sitt när man tillbringar vakna nätter tätt ihop för kärleken och "vikänslan."

Trött, trött, trött. Och ändå är det så här jag mår bäst. Om jag bara får de här små stunderna av space. Jag mår allra bäst av att ha mina nära samlade och älskar den kvinnogemenskap som uppstår när tre kvinnor och mammor samsas under ett tak. Jag har nog varit italiensk stormamma under tidigare liv.
Det är helt onaturligt för mej att ha en dotter i Barcelona och en tillräckligt långt bort för att man inte skall kunna umgås på vardaglig basis.

Puss/ Asta