47 år och äntligen obrydd av att män inte finner mej knullbar

Jag kan tänka mej att många av mina läsare nu tänker saker i stil med...
"Men varför gör hon så här? Har hon ingen som helst integritet."
"Tycker hon verkligen att det där är snyggt?"
"Tänker hon inte på att grannar, kollegor, arbetsgivare, hennes barn kan se det här... och ska dom BEHÖVA det?"
"Men vad håller hon på med nu?"
Osv.
Och jag får väl erkänna att jag är inte alldeles bekväm. Inte fullkomligt botad.
Det är inte ofta som jag visar så här mycket hud ens på stranden. Som jag inte drar in magen eller ställer mej i en mer fördelaktig posé. Att bara stå... rakt upp å ner... med sina tio nya kilon och vägra be om ursäkt.
Väldigt ny känsla.

Det har tagit mej en väldigt massa år att ändå komma dit jag är nu.
Och till å från faller jag tillbaka. Tillbaka till skammen och självföraktet.
Men nästan halvvägs till 100 så har jag åtminstone kommit hit.
Jag har på senaste tiden börjat följa en mängd fantastiska kvinnor på instagram och på bloggar. Kvinnor jag önskar att jag haft i mitt flöde när min självkänsla som kvinna skulle formas i unga år.
Smarta, starka kvinnor som vet sitt eget värde och vägrar be om ursäkt för varesej sina tankar eller sina kroppar.
Jag kom tidigt in i puberteten, sexdebuterade många år innan jag var redo och hann innan jag var femton att avverka en mängd äldre skitstövlar till sexpartners. Många män med marginal vuxna, många som jag idag inser var pedofiler.
Min självkänsla och självbild formades utefter att vara knullbar. Utefter att män skulle finna mej attraktiv och bekräfta mej i det.
Det var under många år i det som mitt värde som kvinna låg i.
Att män skulle vilja ha mej. Bekräfta mej. Åtrå mej.
För den saken skull har jag bantat, svultit, övervägt och drömt om plastikoperationer. Gråtit över tomma bröst och svulstiga lår. Nupit i mina valkar. Suckat. Gömt undan. Dragit in. Skämts.

Idag vet jag att min kropp är fantastisk och har servat mej utan att knorra i fyrtiosju år. Jag har ätit risigt, rökt under många år, motionerat ytterst lite, bälgat i mej kaffe och en hel del alkohol.
Och den har hållit sej frisk. Burit och fött fyra barn. Ammat fyra barn.
Tagit mej framåt i livet. Jag kan gå, sitta, stå, resa mej, springa, tänka, äta, älska, simma, skratta, kramas. Min kropp har fungerat varje dag (även om den knorrar lite på morgonen och leder numera kan protestera om jag suttit still länge.)
Jag har till å med sprungit en mil med den här kroppen och de här astmalungorna.

10 kg har jag gått upp på ett år. Jag kan inte påstå att jag är odelat förtjust.
Jag skulle vilja vara fitare och jag skulle vilja både vara och se starkare ut.
Men jag tänker inte skämmas. Inte gömma mer.
Mitt värde ligger inte i att någon random man som ser min bild finner mej osmaklig för att den inte får "baguetten att rycka." Det är mej faktiskt HELT ovidkommande numera och det är en sådan härlig befrielse att känna så.
Ja jag är småtjock och det ska du skita i! Det är en sak helt mellan mej och min kropp och ingen karljävel har med det att göra! 

Puss/ Asta

Vad har du runt halsen?

Jag skaffade min barnmorsketatuering och min halsbandssnippa samtidigt.
Inte en jävel kommenterar min tatuering men desto fler kommenterar halsbandet.
De kommenterar det aldrig direkt. Ingen säger "Så, du har en snippa runt halsen?" utan alla... barnmorskor, läkare och patienter på min praktik frågar med generad uppsyn "Vad har du kring halsen?"
Jag tycker att det är jättemärkligt och säger en hel del om hur vårt samhälle ser på det kvinnliga könet.
Eftersom alla uppenbarligen tycker att det är märkligt, och den inte precis ser ut som en lejontrimmad pudel eller Eiffeltornet så kunde de ju ha frågat "Varför har du en snippa runt halsen?"

Mitt svar när folk frågar brukar vara just "Eiffeltornet" eller "Vad tycker du det ser ut som?" Till svar får jag fniss och generande miner.
Och då brukar jag svara följande: Kvinnor är det starkaste könet. Det är galet vad våra kroppar klarar av och förmår. Kvinnliga egenskaper ses felaktigt som underlägsna männens och vi måste ta tillbaka den makten. Snippan är en symbol för kvinnlighet och urkraft.
Då brukar de bli konfysa. Uppenbarligen tror de bara jag vill vara vulgär och provocerande och min uppläxning tror jag ger dem en tankeställare.
Själv tycker jag det är mer genant att barnmorskor eller gynekologer inte vågar ta ordet snippa i sin mun.

Jag tycker ibland att jämställdhetsarbetet är fel ute.
När det handlar om att kvinnor skall kunna göra samma saker som män utan att bli ifrågasatta men aldrig att män skall kunna göra samma sak som kvinnor.
Manlighet är normen.
Men jag vill inte ha ett samhälle där kvinnor ska vara lika fulla som män, kvinnor ska kunna arbeta fjorton timmar per dygn trots småbarn för att göra karriär, kvinnor ska behöva klä sej som små minigubbar i kostym å lågskor för att åtnjuta respekt.
Män och samhället kan lika gärna anpassa sej efter kvinnlig norm.
Vi är ju de starka. De empatiska. De socialt begåvade. De omhändertagande.
Ja, om man generaliserar lite.
Bygg ett samhälle där män och kvinnor tar lika ansvar för barnen och där det är möjligt att vara både en ansvarstagande, närvarande förälder och att göra karriär. Sänk arbetsdagen till 6 timmar och belöna mjuka värden.
Alla arbetsgivare som är insatta i vad än småbarnsmamma med flera barn roddar runt varje dag borde bli till sej av lycka för den människan har uppenbarligen ansvarskänsla, flexibilitet, förmåga att hålla olika saker i luften samtidigt, ett oändligt tålamod och en omtänksamhet om sin omgivning.
Good stuff för en arbetsgivare. Egenskaper även män kan tränas till å åtnjuta om de är likvärdiga i sin föräldraroll.

Därför har jag en snippa runt halsen.

Puss/ Asta

Så har man gått och blivit populär.

Jag har gått å blivit populär.
Jo rå förstår ni, det är som rena trissreklamen, plötsligt händer det!
Det som har hänt för den här medelålders tanten är att min absoluta favorit på Instagram Fruskywalker gjorde reklam för mej och vips... inom några timmar så hade jag 100 nya följare ungefär.
Plötsligt har mitt instagramkonto från ett ställe där majoriteten av följarna är mina vänner till ett ställe där de flesta är okända.
Det känns lite konstigt. Säkert är det kortvarigt. Mitt IG konto är inte särskilt omvälvande. Det är mest egopics på mej, på Noah å på hunden. Å ett å annat glas rosé i motljus. Vill du trots det följa mej där så heter jag... förstås... pastasson.
Men förstå vilken makt de här sociala medier kändisarna har!

Fruskywalker är förövrigt en kvinna som jag tycker ALLA kvinnor borde följa och i synnerhet unga kvinnor. Jag önskar att det funnits en Fruskywalker när jag var ung.
Fruskywalker (jag vet faktiskt inte vad hon heter på riktigt?!) är en fyllig kvinna som ägnar sig åt kroppsaktivism på ett både roligt och tänkvärt sett i form av bilder och små filmer. Hon har ställt flera av mina fördomar på ända.
Hon är snygg (när hon vill), hon dansar som en gudinna och hon har en jävla energi. Jag kan bli helt matt av att se på hennes hoppande å skuttande.
Hon är precis vad vi kvinnor... allt för många av oss känner att vi inte duger för ditten eller datten... behöver.
Förutom dagliga insikter ger hon mej många av dagens fniss eller gapflabb.
Följ, följ, följ säger jag bara.

Jag är ny på att instagramma. Haft kontot nåt år eller mer men började använda det först för något halvår sedan och tycker åtminstone nu att det är betydligt roligare än facebook.

Använder du instagram?

Puss/ Asta