Jag ber om ursäkt

Jag ber om ursäkt.
Under gårdagen skrev jag ett blogginlägg om "Bonde söker fru" där jag mer eller mindre recenserade en del av de kvinnliga friarnas utseende.
Jag skrev vad jag tänkte.
Till en av de äldre bönderna sökte kvinnor i min egen ålder. De hade risigt hår, utväxter och tråkiga oformliga kläder och min känsla var att de såg minst 10 år äldre ut än mej (som inte ser särskilt ung ut.)

Jo. Jag tänkte så där.
Komma på dejt så?
När halva Sverige ser på!
Varför anstränger de sej inte lite grann.
Jag tänkte så. Jag reagerade så. Jag skrev så... trots att det redan där skavde.

För ytterligare ett tag sedan fick jag en kommentar om att jag skulle se underbar ut om jag bara köpte en ny tand och reagerade med ilska över denna ovälkomna recension av mitt utseende.
Man GÖR inte så.
Jag borde självklart inte heller ha gjort det.
Kvinnorna som sökte den här bonden ska självklart komma så som de är, så som de trivs. De ska inte piffa och trixa. Färga och sminka. Inte om inte det är så de är.
Alla människor borde ha den självklara rätten att vara sej själva. Varför skulle de låtsas vara någon annan?
Take it or leave it.

Jag ber om ursäkt och det finns inget försvar. Min förklaring däremot är att även jag är uppvuxen och lever i ett patriarkat.
Ett samhälle där vi... även jag... från barnsben fått lära oss som flickor/ kvinnor att vårt värde sitter i vårt yttre. Hur söta vi är. Hur smala/ fita vi är. Hur väl vi klär oss. Hur lagom vi sminkar oss. Hur unga vi ser ut.
Allt det där är viktigt om du är kvinna. Du skall behaga. Är du duktigt på något är det en bonus.
Och ja, jag faller in i det där. Trots att jag är medveten. Trots att jag är en reflekterande och analyserande människa. Trots att jag ibland gör motstånd.

Det hände inte bara denna gången, det händer hela tiden.
Jag tycker med mitt intellekt en sak men reagerar med magkänslan annorlunda.
Den här gången läckte det ut.
Tack å lov fick jag inget medhåll i de där tankarna.
Kvinnor ska.... precis som män... verkligen klä sej, väga, sminka sej, raka sej precis så som de vill. Utan att bli recenserade eller bedömda.
Det är ett ickeproblem om någon kvinna väljer att dejta i mjukisbyxor eller en femtioåring har muskort kjol. Det är ett ickeproblem om man sminkar sej eller om man väljer bort rakhyveln.
Du å jag gör som vi vill med våra kroppar ( en analys kan vara härligt) men vi har ingen rätt att tycka om andra.

Som jag sagt innan. Att vara "tant" är en befrielse i att jag gör som jag vill.
Jag fixar det inte riktigt. Jag sminkar mej i offentliga rum därför att jag upplever att det ger mej en större säkerhet och ett annat bemötande.
Men jag försöker. Jag köper de kläder jag vill ha, oavsett om de egentligen är adresserade till någon i tjugofemårsåldern eller åttioårsåldern.
Jag gör som jag vill. Ser ut som jag vill.

Det borde rimligen gälla alla. Så, jag ber om ursäkt.

Puss/ Asta

En terapeuts personlighet

Jag hörde på P1 där de talade om en stor studie som publicerats som visade att terapeuten är av mycket större betydelse än vilken terapiform som bedrivs.
Alltså att det egentligen är skit samma om man pysslar med ex psykodynamisk terapi eller kognitiv beteendeterapi, det viktigaste är terapeuten.
Hur hen kan knyta an till sin patient, inge förtroende och hopp.
Lite pinsamma resultat kan man tycka men ändå rätt självklara.
För er som inte vet skillnaden går psykodynamisk terapi i huvudsak ut på att patienten får prata. Att man tillsammans försöker finna roten till problemet och bearbeta det medan KBT mer konstaterar att det finns ett problem och så här tar vi oss vidare. KBT kräver ett större arbete av patienten själv.

Jag har gått i terapi en mängd gånger. Personkemin med kuratorn/ psykologen eller vad titeln nu än är är verkligen superviktig.
Jag har upplevt både bra och dåliga och om det är en slump eller ej vet jag inte, men de kvinnliga har för mej varit klart bäst.

En gång gick jag i KBT för mina sömnproblem och för ångesthantering.
KBT är ju det stora just nu och det skall vara särskilt lyckosamt för just sömnproblem.
För mej hjälpte det ingenting. Jag tyckte dessutom "läxorna" var otroligt svåra.
Här hade jag en manlig terapeut (kurator) som initialt var hyfsad men som i takt med våra möten gled över allt mer på sej själv och sina problem. I slutet pratade vi mer om hans ångest än min.
Jag använder mej själv av knep att bli lite privat och igenkänning i möten med patienter, men det får lixom aldrig bli att det belastar patienten. Att patienten ska bära saker för terapeuten.

En annan manlig psykolog jag gick till efter min utbrändhet fokuserade helt på att jag hade problem i mitt äktenskap och behövde bryta upp från det. Jag försökte upprepat gå tillbaka till mina känslor och mina behov men enligt honom härstammade allting till att jag inte var lycklig i mitt äktenskap.
Han gav mej oönskade komplimanger. Sa saker som "Du är en så otroligt härlig och vacker kvinna, du skulle lätt hitta en man att bli kär i och lycklig med."
När jag sa att jag inte var intresserad av att träffa någon ny man oavsett om jag stannade i ett äktenskap el inte menade han att jag förträngde behov.
Jag gick bara dit en gång.

När jag mådde som sämst i mitt liv, i en postpartumdepression efter sista barnet tog det evigheter innan jag sökte hjälp. När jag sökte fick jag en grå torr kvinna som inte sa så mycket men som lyssnade på ett så genuint sätt och stack in råd å tröst på precis rätt ställe. Hon blev min räddning. Jag tänker över tjugo år senare tillbaka på henne med enorm tacksamhet.

Nu är jag inte terapeut men jag skulle säga att min styrka som sjuksköterska eller barnmorska inte främst ligger i en yrkesskicklighet utan i att jag är bra på att skapa band å förtroende och snabbt få patienten att knyta an till mej. Det inger trygghet.
Det lyckas olika bra med olika människor men generellt sätt så är det där min styrka som vårdare ligger.
Så för mej känns forskningsresultaten inte särskilt konstiga.

Vad är din erfarenhet av  terapi?

Puss/ Asta

Ärr på ut å insidan.

Jag har aldrig brutit något ben men jag har ärr lite här och där.
Mitt allra äldsta sitter strax ovanför svanskotan. När jag föddes hade jag en knöl där med hår på. Mamma säger att jag skulle fått en tvilling men att jag tog all näring och att knölen är allt som blev kvar. Trots att jag är barnmorska har jag inte koll på om det kan funka så?

Sen har jag två ärr i bakhuvudet. De fick jag... på samma dag... när jag var dryga året. Först var jag med mamma nere i tvättstugan, satt i min vagn (var tanken i alla fall) men plötsligt låg jag på det hårda betonggolvet och fick åka till doktorn å sy.
När vi kom hem hoppade jag i sängen, ramlade i backen och fick näst intill åka med vändande taxi och sy en gång till. Det kan inte ha varit så roligt att vara min mamma den dagen.
Liten anekdot till det är att jag på högstadiet plötsligt fick våldsam klåda på ett av de här ärren och när jag gick till skolsyster fiskade hon ut en bit suterutråd som bestämt sej att börja bråka ungefär fjorton år efter att det sattes dit.

Mitt nyaste ärr är tre år gammalt. Det sitter högt upp vid hårfästet på höger sida och kom sej av att jag och Gottfrid för ja, exakt tre år sen sprang in i varann på en promenad och jag stöp i backen handlöst.
Som tur var så var Mini med för när jag försökte ställa mej upp svimmade jag.
Hela jag såg ut som ett blodbad. Det resulterade i att jag fick limma det hos helt inkompetent akutenpersonal (själva limmandet gick bra men i övrigt var de under all kritik å tog inte ens ett blodtryck) och därefter tre veckors sviter av hjärnskakning.

Jag har fler ärr, men dessa är av nån anledning mina favoritärr som jag inte kan låta bli att peta på. Särskilt det senaste. Det kliar inte, det gör inte ont, men jag känner det hela tiden och fingrarna far ofta upp å rör vid det där knappt synbara sträcket.
Jag tänker att det är konstigt det där. Hur lätt det är att acceptera fysiska ärr men hur mycket svårare det kan vara att acceptera de psykiska.
För givetvis är det så att jobbiga händelser kan skapa ärr även i själen eller i vår självkänsla. Och det är inte per automatik så att det svåraste vi upplever som små eller unga skapar de tydligaste ärren.
Nej ärrens existens är utefter hur det upplevdes där å då.

Jag har många sådana små knappt förnimbara själsliga ärr som jag petar på med regelbundenhet. Skitsaker ur en vuxen människas perspektiv men svåra där å då.
Ett ärr när min jag blev negligerad i att jag var kissnödig medan min mamma å min bror lekte och hur jag fick hån och en örfil av mamma när jag kissade på mej.
Ett ärr när jag väntade på min pappa som skulle ta mej och min bror till Liseberg och jag hade min finaste klänning och håret stramt flätat och jag satt vid fönstret och höll i persiennsnöret och väntade å väntade. Trots att mamma sa "han kommer inte" om å om igen så satt jag där.
Ett ärr den dagen min pappa försvann. Mamma hittade på att han låg i lumpen och snart skulle komma hem men mammas väninnas son hade smyghört de vuxnas samtal och triumferande meddelade mej att min pappa flyttat till en annan kvinna och aldrig mer skulle komma tillbaka.
Ett ärr när jag en kall vinterdag fastnade på en frostig matthängare med min stora underläpp som jag var retad för medan gårdens barn skrattade och hånade och hur jag till slut slet mej loss och blödde ner min nya jacka.

Barndomens ärr. Bleknande och ganska släta.
Det finns nyare med vassa kanter som blöder när de klias på men ändå, ändå far fingrarna ibland till de där ärren. Barndomens ärr.

Puss/ Asta