Terapi

Tror ni på terapi?
Jag är ju lite av en terapinörd. Jag har tillbringat åtskilliga timmar i terapi pratandes om än det ena än det andra och känner mej ändå aldrig färdig.
Eller så här, terapi är en färskvara!
En bra terapeut ger en massa insikter och hjälper en framåt i det här evighetslånga arbetet med att komma underfull med sej själv men klokskaperna sitter bara i ett tag. De behövs fyllas på. Hållas vid liv.
Jag har terapiat mitt äktenskap, en urakut postpartumdepression, min relation till mina barn, min relation till mina föräldrar, min bror, min sömn, min ångest, mitt jobb, övergreppen jag utsattes för som ung.
Jag har nog fan terapiat det mesta.
Jag föredrar helt klart kvinnliga terapeuter framför män.
Jag har haft två manliga terapeuter. En kurator som efter några gånger pratade mer om sitt livspussel och haltande relation än om mej och en psykolog som absolut ville prata om att jag borde skilja mej istället för som jag ville, prata om att det var mycket på jobbet.

Jag känner att det är dags igen.
Jag har absolut inget urakut att ta tag i men jag är rätt ofta less på att vara jag.
Trött på mitt behov av att vara omtyckt, trött på att jag måste prestera för att duga, trött på att vara rädd att ha fallit i onåd, trött på mitt behov att att ständigt vara behövd. Och hur lätt jag känner mej ratad.
Att vara mamma och mormor/ farmor är min absolut viktigaste roll.
Utan den är jag ingenting... eller i alla fall någon helt annan.
Således har jag knappt några vänner eller något intresse.
Och jag kan känna att det är den här jag är men ändå...
Varje gång det kommer på tal vem jag är/ vad jag vill/ vad som betyder nåt förutom barn och barnbarn så börjar jag gråta.
För det är allt jag är.
Kanske allt jag vill vara men jag vet inte. Och det väcker något uppenbarligen sårigt och djupt begravt varje gång det kommer på tal.
Första gångerna det hände var det oväntat.
Tårarna bara kom. Jag fattade ingenting.
Någonting välde bara upp i mej.
Nu vet jag att den typ av frågor väcker starka känslor och skapar starka reaktioner hos mej. Varje gång.


Om det tänker jag att jag skulle behöva terapia.
Jag är femtio år gammal och det är hög tid att bli en egen person.
Någon med ett eget värde.
Jag kommer alltid spela andrafiol för mina barn och barnbarn. Det är som det ska vara.
Men jag behöver spela huvudrollen i mitt eget liv.
Det är ju inte svårare än så. Och inte ett skit enklare heller.

Puss/ Asta

Dubbla måttstockar

Jag kör med dubbla måttstockar när det gäller att missbruka helljus.
Om jag får möte med någon som inte släcker helljuset tänker jag irriterat:
"Men släck helljuset ditt pucko!"
Tio minuter senare kan det vara jag som glömt och får sura blinkningar och då tänker jag:
"Ja men lugna ner dej så farligt var det väl inte!"
Lite likadan är jag med antidepressiv medicin, fast tvärt om.
Att äta det själv är ett enormt nederlag och får mej att känna mej klen och misslyckad. Att andra med uppenbart behov av medicinering tvekar väcker frustration "Det är en medicin för bövelen, skulle du struntat i att ta antibiotika om du fick lunginflammation med?!"
Märkligt det där.

Hur som helst har jag börjat med mina antidepressiva igen. Cipralex 10 mg per dag. Det får gå som det (dvs åt helvete) med lusten, jag orkar inte må så här mer.
Hösten har varit oerhört... alltså oerhört... tung.
Det har varit grej på grej på grej.
Och varje sak har sänkt mej ytterligare.
Ångesten har blivit mer å mer lättriggad. Motståndskraften allt klenare.
Och om flertalet av dagarna är kämpiga att ta sej igenom under en längre tid då måste man göra något.
För min del blir det både medicin och terapi.
Jag tänker mej att det är för ett kortare tag den här gången, några månader, tills en del faktiska problem löst sej själv.

För er som inte är så insatta i antidepressiv medicinering. SSRI preparat är inget lugnande eller beroendeframkallande. Det tar inte bort sorgen efter Gottfrid eller mina andra problem. Jag känner fortfarande alla känslor.
Men det ger ett litet skydd. Det ökar trösklarna till att ångest ska triggas igång, de gör en nedstämdhet mer hanterbar.
Det blir till ett verktyg helt enkelt, en krycka som jag behöver just nu.

Störst och bäst effekt har ändå Bente. Hon är minsann inget lyckopiller, hon är mer av en stukad olycksfågel och jag tror att det faktum att våra känslor är samma, att vi båda är lite tilltufsade av livet just nu, får oss att lättare knyta an till varandra.
Hon har en fantastisk själ den här norska flickan. Så varm och så kärlekssökande.

Jag kommer bli okej igen.

Puss/ Asta

Terapi av rätt usel sort

När jag inte mår tipp topp så shoppar jag. Ja, alltså mer och mer planlöst än annars.
Det är lite av ett tix jag har. En sorts krishantering.
Då lättar klumpen i magen. En liten stund åtminstone.

Idag åt jag lunch med en saknad vän.
Sen terapiade jag detta nedan.
Ikväll såg jag "Vår tid är nu" ihop med äldsta dottern som ordnat så fint med ostbricka å tända ljus och därefter åkte jag hem, åt jag en påse chips till fyra avsnitt av "Gåsmamman."
Typ slut på meddelandet.



Tisha Från Gina Tricot



Treat Love and Color "Good Lighting" på Kicks.


Blus el tröja... vet i fan men blir bra till jeans.Från Lindex.

Jag måste skaffa mej en mer hållbar terapi. Det här bränner både plånbok och jordklot till ingen nytta.

Puss/ Asta

80 minuters terapi

Vaknade och hade svårt att andas. Ångestmonstret satt på min bröstkorg.
Det fick bli 80 minuters terapi. Här ser ni en del av den.

Musöron



Ser ni krokodilerna? Titta noga. De är så jäkla bra på att gömma sej.



Äntligen. Vitsippor. Det ultimata beviset på att Bore är besegrad.



I hela mitt liv har jag fascinerats över gärdsgårdar. 



Känner ni? Lusten att klättra



Typiskt snyggt bara



Ett stycke träd.



Och ett stycke stig.



Här skryter jag mest över kameran om jag ska va ärlig.



Resultat? Tja, det är bättre.

Puss/ Asta

Den sista utposten

Jag går i parterapi med ett av mina barn. För att vi tar vår relation på allvar.
Och där pratar vi om henne å mej, om oss, och hur vi kan bli ett starkare vi.
Vi pratar med andra ord väldigt lite om egna demoner, framför allt inte om mina, men vid två olika tillfällen har terapeuten kort berört... "mej."
Vem är du när du inte är mamma och mormor/farmor?
Vem vänder du dej till när du mår dåligt? Vem tar över när du inte orkar?
Och båda gångerna har det varit som att trycka på en knapp, en snabb sinnesförändring, en fallucka som öppnas.
Första gången reagerade jag väldigt starkt och tårarna bara välde fram.
Andra gången... idag... var jag kanske mer förberedd men nåt tungt och mörkt från ingenstans landade i magen.

För så här är det.
Jag är en babblig och öppen människa. Det är avgörande för min psykiska hälsa tror jag.
Jag pratar om det som känns, när det känns, med nästan vem som helst.
Jag har inga ambitioner (jo, det har jag kanske men jag strider inte för dem) att framstå som mer välbalanserad eller harmonisk än vad jag är.
Så det blir några minuters prat här med den, och några minuters prat med nån annan. Om det som för tillfället är.
Men jag har ingen jag vänder mej till. Och jag har verkligen ingen som tar över om jag mår dåligt. Ingen sån där fast person som jag alltid ventilerar med eller som bär mej när jag behöver det.

Jag vet inte om jag någonsin haft det bortsett från åren med Märta. 
Jag har ju haft perioder när jag känt mej närmare vänner och jag saknar ofta min mormor.
Inte för att hon egentligen var så himla bra att prata med, hon och hennes problem eller sinnesstämning tog snabbt över och jag blev lätt utmattad av all hennes pessimism.
Men mormor var på nåt sätt den sista utposten. I vad och hur jag menar kan jag inte riktigt förklara. Men nu är jag det. Utpost. Den det hänger på.

Jag klarar mej bra ändå. Jag tycker inte synd om mej själv.
Jag har mina små knep. Att läcka känslor, att vara fysiskt nära min hund, att andas frisk luft och att se ut över havet.
Det räcker, jag klarar mej... absolut och helt säkert.
Men när nån gläntar på den där ensamhetsdörren, när någon uttalar den där frågan om vem, vem som bär då det behövs och jag måste svara inför mej själv.
Ingen. Ingen bär. Ingen tar över. Ingen ser... alltså ser... mej då kommer någon form av ensamhet över mej. Och i den stunden är det tungt.

Man inbillar sej så lätt att alla andra har någon. En kärlekspartner, en nära vän, en förälder som vaktar på en, bär och tar över då det behövs, men jag tror egentligen inte att det är så för alla andra. Vi svenskar sägs ju vara världens ensammaste folk.
Att vara/ känna sej ensam är en skamlig känsla för många. Ett slags misslyckande. En sorts svaghet.
Jag håller inte med. Och jag tror som sagt att det åtminstone inte är ovanligt.
Men synd är det. Alla borde ha någon som bar dem. Ibland.

Puss/ Asta

Sofia å jag

Jag var ute och gick min promenad med Gottfrid idag.
Även i dag sken solen, det var bitande kallt och vackert och i lurarna hade jag ett sommarprat med Sofia Helin, ni vet Saga Norén länskrim Malmö.
Eftersom min betagenhet i denna kvinna gått ganska fort (såg Brons samtliga säsonger på några veckor) så har jag helt missat detta sommarprat från 2014, inspelat efter andra säsongen av Bron.
Det var ett sommarprat om inre mörker, psykisk ohälsa och kärleken till terapi.
Samtalet utgick från henne själv och från farmor, hennes namne, som hon aldrig träffat men som genom livet led av svår psykisk ohälsa och var inlagt på sinnessjukhus till å från under fyrtio års tid.

Igen... skrev ju ett inlägg om det här om sistes... slås jag över hur mycket jag älskar dessa dessa skör-starka kvinnors berättelser. Hur mycket jag beundrar deras reflekterande och vilka starka kloka människor det gjort dem till.
För det ÄR inte lätt att vara människa och om man tycker det, ja då har man inte kontakt med sitt inre på riktigt. Då är man inte riktigt jordad... tror jag.
Att vara grubblande och i perioder skör inför livet är inte detsamma som att vara ständigt deprimerad, så menar jag inte. Depression är en sjukdom.
Sofia Helin är om möjligt än mer grubblande än vad jag själv är och till å med mer förtjust i terapi än vad jag är.

Jag blir ofta så trött på mitt eget navelskådande och på att jag själv... nödvändigtvis... alltid ska berätta om det för andra. Nästan oavsett om de vill lyssna eller inte. Min egen förklaring till det, efter många års funderande, är att det är för att jag vill bli älskad, omtyckt, accepterad för den jag är och aldrig i livet för någon andra tror jag är. Då är det lixom ingenting värt.
Och ofta blir jag trött på mej själv. Bannar mej själv i efterhand.

Samtidigt har jag oerhört svårt för glättiga personer, de som med iver och entusiasm hävdar att det är inte hur du har det, det är hur du tar det. Hela samhället är ju så där nu mera. Det är de personlighetsdragen som premieras. Framåt. Ambitiös. Självsäker. Och med ett rikt socialt umgänge som ständigt visas upp på Instagram.
Och beroende på hur väl jag köper den där obekymrade glättiga fasaden finner jag dom allt ifrån falska till ointressanta.
För jag ser ofta igenom det. Jag känner doften av sorg även om den aldrig uttalas. Intuition och förmåga att läsa det som inte sägs är mina starkaste begåvningar, ibland så det blir till en förbannelse.
Å ändå... ändå är det alltså det jag bannar mej själv för i perioder för att jag inte klarar av att leverera. Den starka, hela, lyckade kvinnan med sunda relationer och ett kritvitt samvete.
För att byken skall tvättas överallt, på bloggen och i personalrummet. I terapisoffan och med barnen.
Men jag tror... jag tror faktiskt att jag ska försöka börja se det som en styrka och en tillgång. Precis så som jag beundrar alla dessa skör-starka kvinnor.

Hör ni, lyssna på Sofia Helins sommarprat. Det är väl investerad tid.
Du kommer bli klokare och lyckligare... och underhållen under tiden.

Puss/ Asta

En terapeuts personlighet

Jag hörde på P1 där de talade om en stor studie som publicerats som visade att terapeuten är av mycket större betydelse än vilken terapiform som bedrivs.
Alltså att det egentligen är skit samma om man pysslar med ex psykodynamisk terapi eller kognitiv beteendeterapi, det viktigaste är terapeuten.
Hur hen kan knyta an till sin patient, inge förtroende och hopp.
Lite pinsamma resultat kan man tycka men ändå rätt självklara.
För er som inte vet skillnaden går psykodynamisk terapi i huvudsak ut på att patienten får prata. Att man tillsammans försöker finna roten till problemet och bearbeta det medan KBT mer konstaterar att det finns ett problem och så här tar vi oss vidare. KBT kräver ett större arbete av patienten själv.

Jag har gått i terapi en mängd gånger. Personkemin med kuratorn/ psykologen eller vad titeln nu än är är verkligen superviktig.
Jag har upplevt både bra och dåliga och om det är en slump eller ej vet jag inte, men de kvinnliga har för mej varit klart bäst.

En gång gick jag i KBT för mina sömnproblem och för ångesthantering.
KBT är ju det stora just nu och det skall vara särskilt lyckosamt för just sömnproblem.
För mej hjälpte det ingenting. Jag tyckte dessutom "läxorna" var otroligt svåra.
Här hade jag en manlig terapeut (kurator) som initialt var hyfsad men som i takt med våra möten gled över allt mer på sej själv och sina problem. I slutet pratade vi mer om hans ångest än min.
Jag använder mej själv av knep att bli lite privat och igenkänning i möten med patienter, men det får lixom aldrig bli att det belastar patienten. Att patienten ska bära saker för terapeuten.

En annan manlig psykolog jag gick till efter min utbrändhet fokuserade helt på att jag hade problem i mitt äktenskap och behövde bryta upp från det. Jag försökte upprepat gå tillbaka till mina känslor och mina behov men enligt honom härstammade allting till att jag inte var lycklig i mitt äktenskap.
Han gav mej oönskade komplimanger. Sa saker som "Du är en så otroligt härlig och vacker kvinna, du skulle lätt hitta en man att bli kär i och lycklig med."
När jag sa att jag inte var intresserad av att träffa någon ny man oavsett om jag stannade i ett äktenskap el inte menade han att jag förträngde behov.
Jag gick bara dit en gång.

När jag mådde som sämst i mitt liv, i en postpartumdepression efter sista barnet tog det evigheter innan jag sökte hjälp. När jag sökte fick jag en grå torr kvinna som inte sa så mycket men som lyssnade på ett så genuint sätt och stack in råd å tröst på precis rätt ställe. Hon blev min räddning. Jag tänker över tjugo år senare tillbaka på henne med enorm tacksamhet.

Nu är jag inte terapeut men jag skulle säga att min styrka som sjuksköterska eller barnmorska inte främst ligger i en yrkesskicklighet utan i att jag är bra på att skapa band å förtroende och snabbt få patienten att knyta an till mej. Det inger trygghet.
Det lyckas olika bra med olika människor men generellt sätt så är det där min styrka som vårdare ligger.
Så för mej känns forskningsresultaten inte särskilt konstiga.

Vad är din erfarenhet av  terapi?

Puss/ Asta